Femte numet av Haunt är det avslutande numret i seriens första arc, men för min del känns det mer som en teaser inför kommande nummer än en spännande final. Genom de första numren har det funnits en hel massa mer eller mindre spännande frågetecken, men istället för att ge några svar så verkar det här numret främst pusha för att vi ska fortsätta köpa Haunt för att (förhoppningsvis) kunna få mer svar i kommande nummer. För att vara sista numret i Haunts första arc så är det här faktiskt rätt så tamt. Jag hade hoppats att de skulle fläsks på ordentligt med action här, och att vi skulle få veta mer om Haunts ursprung, men det är som sagt snarare så att det här är ett avslut som ger fler frågor än svar. Även här kan jag tycka att det känns lite slappt, och lite som att Robert Kirkman och Todd McFarlane litar på att deras status som stjärnkreatörer räcker för att folk ska fortsätta köpa deras tidning. Till viss del är det säkert också så, men jag tror (och hoppas) att det inte är något som hållet i det långa loppet. En annan rätt negativ sak i det här numret är att Ryan Ottley och McFarlane slarvar rätt hårt med tecknandet i det här numret, och i en del paneler så känns det både stressat och oengagerat. Trist, särskilt med tanke på att det visuella varit en av de huvudsakliga anledningarna till varför jag läst den här serien. Från och med #6 så kommer dock Ryan Ottley att hoppa av Haunt för att fokusera helt på tecknandet av Invincible, så framöver så är det Greg Capullo, som tidigare ansvarat för layoutandet, som tar över illustrerandet. Kan nog bli riktigt bra, jag har gillat Capullo ända sedan han började teckna Spawn i mitten av 90-talet.
Nackdelarna till trots så tycker jag ändå fortfarande att Haunt är en helt ok och underhållande actionserie. Relationen mellan bröderna Kilgore har hela tiden varit intressant och kan säkert komma att växa och leda till oanade konflikter även framöver, och hela grejen med Haunts än så länge okända ursprung och syfte känns spännande. Det finns en potential i konceptet som drömteamet inte riktigt lyckas nå upp till än, men jag hänger kvar i åtminstone en arc till med förhoppning att de hittar rätt i kommande nummer. Haunt har för mig känts lite som Iron Maiden. Det är okomplicerat, rätt omodernt och lite töntigt, men samtidigt så kan jag inte låta bli att ryckas med och gilla det ändå.
I’m waiting in my cold cell, when the bell begins to chime.
Reflecting on my past life and it doesn’t have much time.
’Cause at 5 o’clock they take me to the Gallows Pole,
The sands of time for me are running low…
Illustration: Ryan Ottley, Greg Capullo
Tusch: Todd McFarlane
Förlag: Image Comics
Betyg: 3/5
Efter 
60-talets tidiga Justice League-serier bibehåller trots allt en charmig lekfullhet med sina genomlöjliga intriger och verklighetsfrånvända hjältar. Lekfullheten märks även visuellt i de funkiga skurkgallererna (gigantiska sjöstjärnor! robotarméer!) och SF-miljöerna (konstiga rymdskepp, idel främmande planeter) som Justice League rör sig i. Tyvärr har allt detta blivit tämligen trött och tungrott redan i slutet av 60-talet. Istället för att vara dåliga-men-charmiga är JLA-serierna i den här volymen mest dåliga rakt av, trots att volymen innehåller ”klassiker” som Larry Lances (Dinah Lances a k a Black Canarys make alltså) död under stjärnskurken Aquarius bowlingklotsvapen. Kontinuiteten håller sin förlamande hand (Jord Ett! Jord Två! Hörde jag Jord Tre?) över de många äventyren med Justice Society. Det som i seriens början kunde ursäktas med en klämkäck tidsanda känns ansträngt några år senare: en irriterande detalj är t ex hur hjältarna ständigt ”inte tror sina ögon” eller utbrister saker i stil med ”Men det är ju omöjligt!” när de konfronteras med något tokigt skurkpåhitt – trots att hjälteskaran själv innehåller bra mycket omöjligheter (utomjordingar med vingar, människor som kan krympa o s v). Man tycker att superhjältar borde ha utvecklat en viss tolerans för konstigheter, men så icke JLA. Den charm som trots allt återstår ligger huvudsakligen i de valhänta men uppriktiga försöken att tackla samhällsproblem, som i äventyren ”The Coming of the Doomsters” och ”Come Slowly, Death, Come Slyly!” där JLA tacklar ett gäng utomjordingar vars specialitet är att förgöra världar medelst miljöförstöring. Jag ska villigt erkänna att den ironiska läsarten är svår att hålla stången, men man får kanske trots allt tolka de här serierna i förhållande till sin egen tid – och som sådana är de kul tidsdokument över ett medium som tämligen motsträvigt närmar sig sin egen samtid.
Konceptet med Demo är till synes enkelt: tonåringar med speciella krafter, lätt igenkännbart från de flesta inkarnationer av X-men. Varje nummer är en avslutad historia, en serienovell, övergripande handling och återkommande figurer saknas. Med denna utgångspunkt väver Wood och Cloonan en poetisk serie som egentligen inte alls handlar så mycket om superkrafter. I flera av numren förekommer ingen synbarlig superkraftexercis och läsaren får ofta gissa sig till vem det egentligen är som har superkrafter, vilken superkraft de i så fall har, eller om de ens har en superkraft överhuvudtaget. Det centrala i serien är i själva verket valsituationer: något inträffar och en person ges chansen/utsätts för risken att förändra sitt liv på något sätt, till det bättre såväl som till det sämre. Och eftersom fokus är på tonåringar är det stora känslouttryck det handlar om och alla beslut verkar gärna livsavgörande, även om de med en vuxen blick knappast är så omvälvande som personerna i serien tror. Kort sagt är det grundkonceptet till trots väldigt långt från en typisk superhjälteserie; Demo är mycket mer indie och mycket mer relationsfokuserad.
Två rutinerade herrar står bakom Brännpunkt Barbados. Hans Lindahl och Claes Reimerthi har gett oss Fantomen-läsare flera fantastiska läsupplevelser. Lindahl är tyvärr inte en lika bra manusförfattare som tecknare (svårt iofs) och Reimerthi har gått lite på tomgång på sistone förutom äventyren om Cernwulf. Brännpunkt Barbados är dock ett bra äventyr med korrupt FN-personal och framförallt general Bababu som ännu inte gett upp ambitionen att bli Bengalis egen 
