Precis som Jonas skriver har det varit på tok för lite superhjältar här på Shazam.se den senaste tiden. Jag drar mitt strå till stacken och följer upp Jonas intressanta recension av de senaste två numren av Dark Avengers med en titt på senaste New Avengers, en annan nyckeltitel i Siege-crossovern som pågår i flera Marvel-tidningar just nu.
Steve Rogers är tillbaka (ni som trodde att han var död på riktigt är välkomna att flytta tillbaka till planeten Jorden när ni vill) och han är sur. Det har han efter #61 av New Avengers ännu mer anledning att vara eftersom The Hood och hans gäng av B/C-liste-superskurkar har fått en (inte så) liten kraftförhöjning av Loki, och använder den extra kraften till att en gång för alla jaga upp och spöa ned New Avengers. I det här numret ser vi Living Laser och The Corruptor ta sig an Captain America * 2 (Steve Rogers och Bucky, den senare Erstaz-Cap medan Steve varit död) och Mandrill och Griffin öppnar en burk stryk åt Spider-Man och Spider-Woman.
Bendis, som gått på tomgång rätt mycket under de senaste årens mega-events, hittar här lite av den gnista han en gång hade som välrenommérad indie-kreatör. Dialogen tar sig upp ur självparodi-träsket flera gånger, särskilt i det puttenuttiga mötet mellan Spider-Man och Spider-Woman. Även skurkarna får en del schyssta repliker, inte minst The Corruptors sinistra gloating-monolog på s 10 och Mandrills patetiskt verklighetsfrämmande snack om att nå superkurkarnas big time på s 20.
Actionscenerna – och New Avengers har länge varit som en enda lång actionscen då och då varvat med gräl i konstellationerna Jessica Jones/Luke Cage och Mockingbird/Ronin – är fläskiga och man anar att Bendis bygger upp mot nåt alldeles extra som final på Siege. Immonen, Acuna och von Grawbadger gör ett bra jobb och det är kul att återse ett par mer obskyra figurer ur Marvels skurkgalleri tecknade av moderna pennor – särskilt The Corruptor och Mandrill gör sig bra under Immonens respektive Acunas pennor.
New Avengers är i sina bästa stunder – som här – ren hjärndöd popcornaction. Och det menar jag som en stor komplimang.
Illustration: Stuart Immonen, Daniel Acuna
Tusch: Wade von Grawbadger
Färgläggning: Dave McCaig
Förlag: Marvel
Betyg: 3+/5

It´s Russia. Brett Lewis och John Paul Leons The Winter Men tog sin tid att bli klar. Serien påbörjades 2005 men sista delen blev inte klar förrän 2009 då serien också samlades i en trade. Winter Men utspelar sig efter murens fall i det nya Ryssland och börjar med lite sovjetpropaganda om The Hammer of the Revolution, en sovjetisk superhjälte och fortsätter med ett mord och en kidnappning av en liten tjej. Sedan får man stifta bekantskap med Kris Kalenov, tidigare en del av Winter Men, en specialstyrka i Röda armen, som efter en katastrofal insats i Tjetjenien numera är alkad polis i ett korrupt Moskva där olika strukturer slåss mot varandra om pengar och makt. Kalenov utses av borgmästaren att leda sökandet efter flickan och det som verkade vara en simpel kidnappning visar sig vara något betydligt större och utvecklingen blir allt våldsammare och Kalenov tar hjälp av sina gamla kollegor, andra Winter Men för att ta reda på vem som låg bakom kidnappningen av flickan och det våld som drabbat Moskva.

Cairo är ett ensembledrama med flera huvudpersoner, alla skildrade med stor nyansrikedom. Vi möter haschsmugglaren Ashraf som mellan smuggelräderna samtalar med sin döda mor, den israeliska soldaten Tova som skickats på straffkommendering för ordervägran, libanes-amerikanen Shaheed som har drastiska planer för sitt Kairo-besök, den amerikanska turisten Kate som är både naiv och kunnig om regionen, regimkritiske journalisten Jibreel som vill gifta sig med Ashrafs syster, och, inte minst, djinnen Shams (just det, en äkta anden-i-flaskan, eller i det här fallet snarare anden-i-vattenpipan) som fungerar som en trickstergestalt som för alla dessa disparata existenser samman.
Precis som Planetary handlar Astro City egentligen om serier: Busiek är ett fan-turned-writer och AC innehåller mängder med blinkningar, refererenser och mer djupgående intertextuella experiment i förhållande till den amerikanska superhjältegenren. För det mesta ligger serierefererandet i bakgrunden medan Busiek jobbar med sina skickliga personskildringar (se t ex den smarta och rörande omarbetningen av Batman-myten i Astro City: Confessions), men i The Dark Age-sviten har det seriehistoriska perspektivet fått ta större plats. Såhär i fjärde delens första nummer har vi kommit fram till den s k Iron Age, 1990-talets era av superhjältar med
Murderer är alltså ett av dessa koncept (övriga titlar är Stealth, Demonic, Stellar och Hardcore, läs mer
Jacques Tardi räknas som en av de största franska serieskaparna och har varit oerhört produktiv sedan han slog igenom på 70-talet. En del av hans digra produktion har getts ut i Sverige, dock inget de senaste 20 åren. Carlsen har gett ut sex delar av Adelés extraordinära äventyr, Ishavets demon och Den ödesdigra resan. Epix har gett ut Just här, Kackerlacksmördaren och Dödens adress. Dessutom har andra serier gått i några av de tidningar Epix gav ut. Jean-Claude Forest är en annan fransk legend, mest känd för sci-fi serien Barbarella på 60-talet. Just här köpte jag på Seriegrossisten för två år sedan men jag har inte kommit mig för att läsa den. Men nu när Fantagraphics gett ut den på engelska med titeln You Are There så tyckte jag att det var dags. Just här, som gavs ut på svenska 1986, handlar om Arthur Just som är rättmätig ägare till ett land, Mornemont, som en förfader fått i gåva av en kung. Genom rättsprocesser har hans familj, Arthur är den siste, förlorat marken och har numera bara äganderätt till murarna som omgärdar alla tomter. Arthur tar betalt för att öppna grindarna så att de som bor där kan passera och för pengarna processar han mot de andra som han anser har stulit hans land. Han har ingen relation med någon annan människa och pratar därför i telefon med sin döda mor.
Eftersom ASM kommer ut tre gånger i månaden och skapas av ett team av författare och illustratörer (snarare än ett enda författar/illustratörspar) så är den så klart ojämn, men när den är bra så är den bra. När jag läser ASM får jag samma vibbar som av en riktigt bra TV-serie: snabbt och effektivt berättande, en intressant ensemble, en huvudintrig med flera spännande sidointriger som löper parallellt och fokuserar på olika rollfigurer eller olika aspekter på rollfigurerna. Och om Spindelmannen i originalutförande handlade mycket om tonårs- och gymnasieångest så har den nu sömlöst gått över till att handla om 20-30-something-ångest med vänskap, relationer, och ’vad ska jag göra med mitt liv’-problematik i centrum. ’Vänner’ möter superhjältar, liksom. ASM har gått tillbaka till sina tvåloperarötter och det är bara positivt.
På papperet (haha) är det ju precis min sorts serie. Huvudpersonen Tom Taylor är son till försvunne författaren Wilson Taylor, som skrivit en globalt supperpoppis serie fantasyböcker om den unge trollkarlen Tommy Taylor. Schyssta klipprutor med Harry Potter-parodi, check. Alla fans tror att Tommy Taylor och Tom Taylor är samma person, och han jagas ständigt av besatta knasbollar som hoppas att Tom/Tommy ska kunna ge dem nån ledtråd till vart Wilson Taylor tagit vägen. Katharsis/hämnd från Careys och Gross sida när de skriver scener som utspelar sig på fan-konvent, check. Men häpp så avslöjas det att Tom kanske inte alls är Wilsons son egentligen. Postmodern identitetskris, check. Och Wilson Taylor var med i en litterär-magisk konspiration sysselsatt med att omforma verkligheten med hjälp av litteratur – man rekryterar t ex Kipling för att stödja idén om det brittiska imperiet. 


