Det var nu ett bra tag sedan jag läste den tredje och avslutande delen av Marvels kosmiska Annihilation-saga, men av någon anledning så blev det aldrig av att jag orkade skriva något om den. Skumt egentligen, då den här finalen är smått fantastisk. Keith Giffen lyckas knyta ihop Nova, Drax, Super-Skrull, Ronan, Quasar, Thanos, Terrax, Starlord, Silver Surfer, Galactus, Firelord och en hel massa andra mer eller mindre mäktiga rymdkaraktärer i en spektakulär final på Annihilus massförstörelseturné genom galaxen. Mäktigt är bara förnamnet, speciellt när Galactus får ett raseriutbrott. Det finns betydligt bättre personer att reta upp än de som på daglig basis äter planeter.
Volym 3 av Annihilation samlar Annihilation #1-6, Annihilation: Heralds of Galactus #1-2 och Annihilation: Nova Corps Files, och om du har något som helst intresse för storskalig action och nästan löjligt självuppoffrande hjälteinsatser så är det svårt att hitta något bättre än volym 3 av Annihilation.
Illustration: Giuseppe Camuncoli, Andrea Di Vito, Scott Kolins & Mike McKone
Tusch: Andrea Di Vito, Scott Kolins, Stefano Landini & Mike McKone
Färgläggning: June Chung, Paul Mounts & Laura Villari
Förlag: Marvel Comics
Betyg: 4/5
Det finns en hel massa anledningar till varför volym 2 av Thunderbolts, Caged Angels, är bland det bästa jag har läst (i serieväg), såväl nyligen som i det stora hela. För det första så är Warren Ellis fortfarande lite av ett geni när det kommer vriden (brist på) gruppdynamik och moraliskt tveksamma karaktärer. Att superhjältar (om vi nu kan klassa dem som det) ofta som Aftonbladets Markus Larsson hävdar skulle vara endimensionella är väldigt långt ifrån sanningen när det kommer till Ellis version av Thunderbolts. För det andra så är det ren njutning att få se både Venom och Norman Osborn drabbas av inducerat psykbryt för att återigen axla sina forna roller som fullständigt bindgalna massmördare utan några som helst skrupler. Inte för att komma med alltför mycket spoilers, men sidorna där Osborn i rollen som Spidermans (forne?) nemesis Green Goblin totalt kör över baron Andreas von Strucker a.k.a. Swordsman lägger lite ribban för storyn i övrigt. Kolla själv här bredvid/under. Bra va!?
Det är hög tid att jag återstiftade bekantskapen med Daredevil. Förutom det avskyvärda spektaklet till långfilm så var det säkert 15 år sedan jag spenderade någon tid med Hell’s Kitchens blinda beskyddare (både i rollen som röd trikåkille och blind advokat), vilket innebär att jag har väldigt dålig koll på vad som hänt med Daredevil på senare år. Utifrån den premissen stormade jag helt sonika in i min lokala seriebutik och roffade åt mig precis inkomna trade paperbacken Cruel and Unusual som samlar nummer 106-110, skrivna av Ed Brubaker och Greg Rucka. Eller ja, det blev inte så mycket stormande och roffande egentligen, i och med att jag hade (och fortfarande har) feber med tillhörande förkylning, så det gick rätt lugnt till.
För cirka en månad sedan skrev jag att jag skulle skriva någon sorts recension innehållandes en man med skägg och ett mainstream superhjälteteam, så det har väl blivit hög tid att få det ur världen. I och med att Alan Moore (vår man med skägg) hamnat lite i strålkastarljuset på senare tid, främst på grund av att han sagt att han inte tänker se Zack Snyders filmatisering av Moores Watchmen, och i och med att jag faktiskt gillade WildC.A.T.s för 15 år sedan, så föll det sig så att jag någon gång strax innan sommaren inhandlade samlingsvolymen Alan Moore’s Complete WildC.A.T.S. Samlandes nummer 21-34 + 50 av Jim Lees Image-serie WildC.A.T.s så är det här en tung samling, både vikt- och innehållsmässigt, då den innehåller 381 sidor som handlingsmässigt bygger vidare på det som skett i tidigare nummer.
Det har varit mycket snack om Grant Morrisons Batman R.I.P. och nu när storyn har kommit till slutet så kan jag kan jag säga att om man gillar Batman så är Batman R.I.P. inte, i min mening, värt besväret att läsas. Det är egentligen ganska konstigt då Morrison senaste projekt, All-Star Superman, skapade en av de bästa Superman-historier som gjorts på senare år och visade att Morrison verkligen förstod vad Superman egentligen handlade om. Detta tycker jag inte kan sägas om Batman R.I.P. 
Samlingsalbumet med Alpha Flight nummer 1-6 heter You Gotta Be Kiddin’ Me, och trots att det bara kostade mig 29,50 så tänker jag lite samma sak. Av någon okänd anledning har hela gamla hederliga gänget förutom Sasquatch försvunnit, och genom ungefär halva albumet får vi följa honom i jakten på ett nytt gäng kanadensiska superhjältar som ska bilda en ny laguppställning. Nu brukar ju jag kunna gå igång på presentationsnummer av det här slaget, där jag som läsare introduceras för en samling nya karaktärer, men här så gick jag inte igång alls. Till stor del så tror jag att det beror på att man trots sex nummer inte lyckas visa vare sig superkrafter eller personlighet hos någon av de nya medlemmarna, utan de är mest anonymt närvarande i färgglada tights och kommer med lösryckta kommentarer som försöker vara fyndiga och smått metahumoristiska (utan att egentligen lyckas någon gång). Det finns även någon typ av story löpande genom de här numren, men den hamnar i skymundan bakom de intetsägande personporträtten, vilket i och för sig kanske är lika bra då den vid närmare eftertanke är rätt ointressant. Rätt trist tecknat är det också. Hur som helst, nu glömmer vi det här, låter albumet fylla ut seriesamlingen och går vidare med våra liv.
