I den amerikanska delen av seriebloggosfären har de senaste dagarnas oomtvistade snackis varit tokrean den 7 mars på Amazon. Under några timmar såldes t.ex. Marvels omnibusar som Ultimates, Fantastic Four, Daredevil för löjligt låga 8,24-14,99 $. Även serier från t.ex. Dark Horse och IDW såldes tokbilligt. Det hela verkar bero på ett fel hos distributören Diamond. På måndagen sparkades också tre medarbetare från Diamond. Uppskattningsvis kan Diamond ha förlorat minst en halv miljon dollar på detta. På Comics Worth Reading och The Beat finns mer info med länkar till andra sajter. Om man surfar runt på Amazon kan man se hur många titlar som är tillfälligt slutsålda. Det verkar oklart hur många av de här beställningarna som kommer att levereras. Att det var grisbilligt verkar också har lockat de vidrigaste bland ”serieläsare”, de som köper på sig stora volymer i ren spekulation för att sedan sälja dem dyrt. Serievärldens gamar.
Arkiv för mars 2010
Accidental Super Sale
Flash: Rebirth#6
Efter flertalet långdragna förseningar så är Geoff Johns och Ethan Van Scivers revival av Flash i och med nummer 6 slut. Äntligen. Den här serien har helt klart inte varit riktad till mig. Jag har ingen tidigare relation till Flash eller det (förvånansvärt) stora antal speedsters som uppenbarligen rusar runt lite här och var hos DC, och jag är lite på det oklara kring vilket syfte Flash: Rebirth är tänkt att ha. Om syftet har varit att introducera Flash för nytillkomna läsare så skulle jag nog vilja kalla det för ett misslyckande, för om du frågar mig så har det här varken varit särskilt intressant eller spännande för mig som nykomling. Dock, om syftet varit att återuppliva en klassisk karaktär och att skapa en nytändning för alla supersnabba män, kvinnor och barn hos DC så kanske det har funkat hur bra som helst, men det är inte jag rätt person att bedöma. Hur som helst, Flash funkar helt enkelt inte för mig. Jag hade förhoppningen att Geoff Johns precis som i Green Lantern: Rebirth skulle få mig att välja läsa precis allt av Flash i och med den här serien, men jag blir snarare avskräckt.
För det första så lyckas jag aldrig engagera mig i det massiva utbudet av speedsters. Jag vet inte riktigt vad det beror på, men jag tycker att i princip alla känns trista. Troligen så kan det bero på att jag inte sedan tidigare är insatt i alla släktskap och familjerelationer dem emellan, men jag tror även att det hänger på att alla för mig känns så lika. De har mer eller mindre fåniga dräkter (gammel-Flash med den bevingade potthjälmen kan jag bara inte vänja mig vid) och springer mer eller mindre supersnabbt, men i det stora hela så känns alla, tyvärr, rätt ointressanta.
Fortsätt läsa Flash: Rebirth#6
Illustration: Ethan Van Sciver
Förlag: DC
Betyg: 2/5
Sparta, U.S.A. #1
Jag läste något om den här serien på nätet för några veckor sen och blev lite nyfiken på vad detta kunde vara för något. Titeln, om inget annat, är ju i alla fall cool… Så jag bestämde mig för att ge Sparta, U.S.A. #1 en chans och resultatet av den chansning har gett upphov till en rätt intressant läsning, i alla fall den underligaste serie jag läst på bra tag.
Efter det första tre-fyra sidorna verkar Sparta, U.S.A. vara en rätt beskedlig serietidningsskildring av amerikansk småstadsliv, men samtidigt står det klart att det är något som inte stämmer med Sparta under den polerade fasaden av amerikansk småstadsidyll. Som t.ex. det innevånarnas närmast fanatiska fascination för amerikansk fotboll. Samtliga av Spartas 9923 innevånare spelar fotboll och staden skryter med hela 12 professionella lag. Ett annat mysterium är vad som hänt med stadens stjärnspelare, Godfrey McLaine, som försvann spårlöst för tre år sedan. Men underligaste av allt är Maestro, stadens närmast messiasliknande ledare med blå hud som utövar stort inflytande över Sparta och som en gång varje år besöker staden för att dela ut bebisar till förtjänta familjer.
Fortsätt läsa Sparta, U.S.A. #1
Illustration: Johnny Timmons
Tusch: Johnny Timmons
Färgläggning: Wildstorm FX
Förlag: Wildstorm
Betyg: 3+/5
Mara från Ulthar
Mara från Ulthar är Karl Johnssons debutalbum. Å det är inte vilket album som helst utan ett fanstasyäventyr vilket inte direkt hör till vanligheterna i Sverige. Albumet handlar om den unga Mara som bor i den orientaliska hamnstaden Ulthar. Hennes far är slavhandlare och säljer slavar till de märkliga figurer som kommer i de svarta galärerna. Men en dag försvinner han och tillsammans med sin bästa vän Nardos ger sig Mara ut på ett sökande efter sin far som för henne till månen och slavgruvorna där och ett möte Nyarlathotep, det krälande kaoset.
Eftersom Mara från Ulthar sticker ut från den vanliga svenska utgivningen ville jag instinktivt tycka bra om albumet vilket i sig skulle kunna leda till en fet besvikelse. Lyckligtvis gillar jag albumet även efter att ha läst det :). Johnsson är en skicklig tecknare och teckningarna är väldigt fantastifulla, det känns fräscht och inte bara som en efterapning av något man läst tidigare.
Fortsätt läsa Mara från Ulthar
Förlag: Kolik Förlag
Betyg: 3/5
Ny trailer för Iron Man 2
En trailer för vårens stora serietidningsfilm, Iron Man 2, har släpps på nätet och visar en hel del nytt material. Mycket fint ögongodis här och mina förhoppningar på Iron Man 2 steg ytterligare något i och med detta. Kul också att vi den här trailern får se de första glimtarna av Black Widow och Nick Fury. Dessutom, håll ögonen öppna i slutet av trailern för något riktigt coolt.
Rykten på nätet säger att Scarlet Witch kommer att göra ett framträdande i filmen, vilket i så fall skulle vara ytterligare ett steg mot Marvels planerade Avengers-film. Men än så länge är det ryktet inte bekräftat.
Förhandsinformation: Ekholm & Tegebjer
Jag skrev om det redan i november men Ekholm & Tegebjers två första serieutgåvor förtjänar att uppmärksammas igen. Valhall 15: Völvans syner är lätt det översatta album jag ser framemot mest i år. Att äntligen få läsa avslutningen på Peter Madsens magnifika epos får det att vattnas i munnen på mig. Theo ockulta kuriositeter: De förlorade sidornas bok är det svenska album jag ser fram emot mest i år. Mumiens blod var underhållande och jag har stora förhoppningar att De förlorade sidornas bok kommer att vara snäppet bättre. Valhall 15 ges ut i mars och Theo 2 i april. Utöver dessa har de inga serier innplanerade under första halvan av 2010. För mer info och länkar så kolla mitt tidigare inlägg.
Shazam intervjuar: G Willow Wilson
G Willow Wilson är ett av de nya stjärnskotten på den amerikanska seriehimlen: född 1982, debuterade i seriesammanhang med serieromanen Cairo (recenserad på Shazam här) 2007. Ett år senare började hennes Vertigo-ongoing Air (näst senaste numret recenserat på Shazam här) och hon skrev miniserien Vixen: Return of the Lion. Sen dess har uppdragen inte låtit vänta på sig och Wilson har fler projekt i pipelinen för både DC och Marvel. Wilson konverterade till islam under studietiden i Boston och delar idag sin tid mellan USA och Egypten, där hon länge arbetade som frilansjournalist – hon må vara nykomling i seriesammanhang men är en rutinerad skribent och krönikör som bl a publicerats i Atlantic Monthly och New York Times Magazine. Som kvinnlig, vit, amerikansk muslim som dessutom skriver serier hamnar hon ’utanför’ i alla möjliga sammanhang, något hon berättat om i en tidigare intervju. Shazam kontaktade henne för en intervju om Cairo, Air och hur hon ser på sitt serieförfattande.
Hej Willow och välkommen till Shazam! Hur blev Cairo till? Varifrån kom inspirationen?
Första gången jag satte min fot i Kairo kände jag att jag hittat hem, kreativt sett. Det tog mig ungefär 24 timmar att skriva ned grundhistorien i Cairo. Det finns så många saker att upptäcka i Kairo och så många intressanta människor att det kändes självklart att skriva en serie om det.
Adolf Band 1-5
Osamu Tezuka är en av de verkligt stora serieskaparna genom tiderna och han var sanslöst produktiv. Hans betydelse för mangan kan inte överskattas. Numera finns många serier av honom översatta till engelska men ingen till svenska. Några av hans mest kända serier är Buddha, Phoenix och Astro Boy. Jag har enbart läst de två första volymerna av Phoenix tidigare, framförallt den andra är ett mästerverk. Mer info finns på Wikipedia. Adolf som först gavs ut i Japan i början av 80-talet har getts ut på engelska av Viz och alla delar utom den första, oturligt nog, finns att beställa. Jag har läst de tyska utgåvorna från Carlsen där alla fem albumen går att beställa. Totalt över 1000 sidor. Na gut.
Adolf handlar om tre män som alla heter Adolf och vars öden är sammanlänkade. Den ene är den tyske diktatorn Adolf Hitler, den andre tysk-japanske Adolf Kaufmann och den tredje är den tyske juden Adolf Kamil. De två sistnämnda är bästa vänner i Kobe men deras vänskap sätts på prov av den ökande antisemitismen i Tyskland. Kaufmann är son till den tyske generalkonsuln och Kamil till en judisk bagare. Den judiska gemenskapen i Kobe har fått vetskap om att det finns dokument som visar att Hitler har judiskt blod i sig. De vill offentliggöra det för att stoppa nazisterna samtidigt som nazisterna gör allt för att stoppa det i samarbete med japanerna. Kaufmann och Kamil får båda vetskap om det i första delen. Den verkliga huvudpersonen är dock inte Adolf, Adolf eller Adolf utan Sohei Toge, en japansk journalist vars bror mördas i Berlin på grund av dokumenten samtidigt som han själv bevakar de olympiska spelen.
Förlag: Carlsen Verlag
Betyg: 4/5
Serieblaskan #1/2009
Lite sent men iaf. Serieblaskan kom alltså ut med sitt första nummer i höstas. Bakom tidningen ligger ett antal personer som hänger en del på Serieforum. Chefredaktör är Olof Gustafsson som driver förlaget Serieplaneten som ger ut tidningen. Jag har lite svårt för namnet som för mig associerar till fördomen att serier är lite sämre än annan litteratur. Jag antar det ligger lite ironi bakom namnvalet och hoppas att den ironin också uppfattas av läsekretsen eller de som bara bläddrar lite i affären. Nåja, namnet till trots så är innehållet inte blaskigt utan trevligt.
Fortsätt läsa Serieblaskan #1/2009
Betyg: 3/5
Joe the Barbarian #1-2
Så var den här, ett av årets två stora och efterlängtade Grant Morrison-projekt, Joe the Barbarian (det andra är såklart The Return of Bruce Wayne). Joe the Barbarian är likt Sea Guy, The Filth och We3 en serie som helt bygger på Morrisons egna figurer och påhitt, snarare än hans (om)tolkningar av kända figurer och grupper som Batman, Justice League och X-Men.
Till absolut ingens förvåning handlar Joe the Barbarian om hur olika verkligheter flyter samman och om fantasins och tankens kraft att omforma verkligheten, med ett starkt inslag av metafiktion – kort sagt en typisk Morrison-historia eftersom denna tematik sysselsatt honom åtminstone sen Animal Man och Invisibles och framåt. Det som kanske är lite mer oväntat är att Morrison, mästaren på att blanda berättartrådar och att driva en historia framåt genom överlappande händelseförlopp, i första numret väljer att inleda historien väldigt rakt och helt kronologiskt: vi följer huvudpersonen, den diabetiske tonåringen Joe Manson från det att han skjutsas till kyrkogården av sin mor (för att besöka sin fars grav) tills han kommer hem till sitt pojkrum. Ett välkommet vardagligt anslag från Morrison; jag drar mig till minnes att det jag gillade allra bäst med The Filth var hur huvudpersonen Greg Feely bekymrade sig för sina katter. Vardagsinslagen gjorde de utspejsade SF-konspirations-verklighets-kaos-scenerna mer effektiva; så också här. När Joe vaknar upp efter en tupplur (eller har han legat i insulinkoma? eller något annat?) på s 18 vet man som läsare inte riktigt vad som händer – precis som Joe själv – är det en hallucination, en port till ett annat universum, eller kanske bådadera?
Fortsätt läsa Joe the Barbarian #1-2
Illustration: Sean Murphy
Färgläggning: Dave Stewart
Förlag: DC/Vertigo
Betyg: 3+/5
