Jason Aaron avslutade nyligen sin första arc The Adamantium Men i den nya Wolverine-titeln Wolverine: Weapon X. I den samarbetade han återigen med tecknaren Ron Garney som tidigare tecknat hans arc Get Mystique i tidningen Wolverine från 2008. Båda dessa har varit bra, men rätt traditionella Wolvie-äventyr. Get Mystique var en klassisk Hunt and Kill-historia, och Adamantium Men handlade om Wolverines förflutna i Weapon X-programmet. Liknande historier har gjorts många gånger av andra författare innan Aaron.
Den nya arcen Insane in the Brain är betydligt fräschare. När vi kommer in i berättelse sitter Logan in en smutsig madrasserad cell på ett mentalsjukhus. Anledningen till varför eller hur länge han suttit där är okänd. Något har gjort att han inte längre kommer ihåg sin bakgrund som medlem i X-men eller Avengers utan tror att allt bara är ett fantasifoster. Samtidigt är det något som inte stämmer med föreståndaren, eller själva sjukhuset i sig.
Att placera Logan i en miljö liknande en blandning mellan Gökboet och sinnessjukhuset i andra Hellraiser-filmen blir riktigt intressant. Han har av traditionen alltid varit en karaktär med total kontroll. Bäst på det han gör, hyperkänsliga sinnen, obrytbart skelett, och rakbladsvassa klor – inte en kille man bråkar med. Att se Logan som ett harmlöst och pacificerat mentalfall känns onekligen mer spännande än alla de oändliga historier om hans mörka bakgrund som Marvel pumpat ut nyligen.
Faktum är att Insane in the brain mer känns som en skräckberättelse än som en renodlad superhjälteserie. Inte minst på grund av alla de skräckreferenser som Aaron strör ut. Sjukhuset namn, Dunwich Sanatorium, är givetvis en homage till H.P. Lovecrafts klassiska skräcknovell The Dunwich Horror. Eller att en av de intagnas namn, Charlie Chainsaw, är en blinkning till Leatherface från Motosågsmassakern. Små detaljer som kommer roa alla skäckfans.
Yanick Paquettes tecknar detta i en dyster stil, men håller sig hela tiden inom ramen för det amerikanska realistiska mainstream-manéret. Kan låta tråkigt eller ointressant, men i det här fallet är det en tillgång. Detta i kombination med Aarons briljanta manus gör att Wolverine: Weapon X är en av månadens bästa mutant-titlar från Marvel.
Illustration: Yanick Paquette
Tusch: Michael Lacombe
Färgläggning: Nathan Fairbiarn
Förlag: Marvel
Betyg: 4+/5
Boxningsmatchen mellan Lono och Jack Daw fortsätter i #68-69 (kanske den berättartekniskt mest utdragna fistfighten nånsin!), en tvådelars arc med titeln ”Sleep, Walker”. Azzarello fortsätter här blanda tidsplan och parallellhistorier – fler och fler nivåer samspelar och vävs ihop, kanske för många för en kort tvånummers-arc. ”Sleep…” är komplex på gränsen till rörig, men om man inte tappar tråden som läsare belönas man med en massa viktig information om vad som hänt mellan Graves och The Trust innan serien tar sin början – och vi får ännu en fantasieggande tillbakablick på Minute Mens sista natt tillsammans i Atlantic City.


Tinet Elmgren har tidigare gett ut Eva-serien i fanzineform och dessa har nu samlats i ett album i stort format från Epix och är en av de svenska serier jag sett fram emot mest i år. Serien handlar om den prostituerade och hennes vänner i en fiktiv stad någonstans i ett fiktivt land i Asien. Eva är det namn hon använder som prostituerad, hennes egentliga namn är Jevdokija Sanina och hon är ryska. Eva stöter på en hel del otrevliga män, både torskar och galningar i galna organisationer, och de får oftast betala med sina liv eftersom Eva är en dödsmaskin och tuff som fan. Mot sina vänner och sin älskade Ting Yay har hon dock en betydligt mjukare sida. Albumet är uppbyggt av flera kortare historier.
Lemire verkar ha en bra intrig på gång (jag är sugen på att veta vad som kommer hända såväl i den inledande kortare story arcen som på lång sikt), men vad som såklart är ännu viktigare är karaktärerna – och det är ju också karaktärsskildringarna som varit Lemires kännemärke hittills i karriären. Vi får snabbt en känsla för huvudfiguren, den djupt kristne och godissugne pojken Gus, och lever oss in i hans dilemman. Lemire definierar inledningsvis Gus utifrån hans förhållande till sin far, och det är ett bevis på Lemires begåvning att han lyckas skildra denna relation så rörande och finstämt trots att man egentligen aldrig tvivlar på ungefär hur #1 kommer att sluta. Gus är en intressant huvudperson: han är charmig, bräcklig och självständig på en gång, precis som det 9-10-åriga barn han är. Dessutom vet han precis lika lite om världen som oss läsare, vilket naturligtvis bara ökar sympatin och dessutom lägger upp bollen för några snitsiga berättartekniska vändningar redan i de första två numren – och, misstänker man, även i framtiden. Som alltid i postapokalypsen är dessutom våldet ständigt närvarande, så jag gissar att Sweet Tooth, liksom 100 Bullets, är en serie där man inte bör fästa sig vid de figurer man stöter på.
Jag har inte läst Marcel Prousts svit På spaning efter din tid som flytt. Jag såg en filmatisering någon gång i början av 90-talet men minns inte mycket av den. Sviten är tydligen på 3000 sidor fördelat på sju volymer och behandlar La Belle Epoque med fokus på Prousts själsliv. Fransmannen Stephané Heuet har gjort en tecknad version som ska omfatta hela 17 album. Den första delen, Combray, har nu getts ut på svenska av nystartade förlaget Agerings som även ger ut annat än serier.
Ett populärt tema i den svenska versionen av Fantomen har varit att placera Fantomen i verkliga händelser och legender långt innan den förste Fantomen svor eden. Fantomen har kämpat mot romarna i Masada, suttit med vid runda bordet och varit gladiator i Rom. Det har dels varit förfäder till Fantomen det handlat om men även att Fantomen förflyttats bakåt i tiden på olika sätt. I det här numrets äventyr Stigman Walker Del 1: Bågens makt förflyttas den femte Fantomen några hundra år bakåt när han är på resa i England 1646. Han blir nerslagen och kastas medvetslös i en flod. Han håller sig fast i sin båge och när han vaknar upp är han i Sherwoodskogen på Robin Hoods tid. Fast någon Robin Hood finns det inte men väl Lille John och Sheriffen av Nottingham som givetvis är en ond typ.






