Arkiv för kategorin ‘Recensioner’

Recensioner

Wolverine: Weapon X #6

onsdag 4 november, kl 23:20 av 2 kommentarer

wolverine_weapon_x_6_coverJason Aaron avslutade nyligen sin första arc The Adamantium Men i den nya Wolverine-titeln Wolverine: Weapon X. I den samarbetade han återigen med tecknaren Ron Garney som tidigare tecknat hans arc Get Mystique i tidningen Wolverine från 2008. Båda dessa har varit bra, men rätt traditionella Wolvie-äventyr. Get Mystique var en klassisk Hunt and Kill-historia, och Adamantium Men handlade om Wolverines förflutna i Weapon X-programmet. Liknande historier har gjorts många gånger av andra författare innan Aaron.

Den nya arcen Insane in the Brain är betydligt fräschare. När vi kommer in i berättelse sitter Logan in en smutsig madrasserad cell på ett mentalsjukhus. Anledningen till varför eller hur länge han suttit där är okänd. Något har gjort att han inte längre kommer ihåg sin bakgrund som medlem i X-men eller Avengers utan tror att allt bara är ett fantasifoster. Samtidigt är det något som inte stämmer med föreståndaren, eller själva sjukhuset i sig.

Att placera Logan i en miljö liknande en blandning mellan Gökboet och sinnessjukhuset i andra Hellraiser-filmen blir riktigt intressant. Han har av traditionen alltid varit en karaktär med total kontroll. Bäst på det han gör, hyperkänsliga sinnen, obrytbart skelett, och rakbladsvassa klor – inte en kille man bråkar med. Att se Logan som ett harmlöst och pacificerat mentalfall känns onekligen mer spännande än alla de oändliga historier om hans mörka bakgrund som Marvel pumpat ut nyligen.

Faktum är att Insane in the brain mer känns som en skräckberättelse än som en renodlad superhjälteserie. Inte minst på grund av alla de skräckreferenser som Aaron strör ut. Sjukhuset namn, Dunwich Sanatorium, är givetvis en homage till H.P. Lovecrafts klassiska skräcknovell The Dunwich Horror. Eller att en av de intagnas namn, Charlie Chainsaw, är en blinkning till Leatherface från Motosågsmassakern. Små detaljer som kommer roa alla skäckfans.

Yanick Paquettes tecknar detta i en dyster stil, men håller sig hela tiden inom ramen för det amerikanska realistiska mainstream-manéret. Kan låta tråkigt eller ointressant, men i det här fallet är det en tillgång. Detta i kombination med Aarons briljanta manus gör att Wolverine: Weapon X är en av månadens bästa mutant-titlar från Marvel.

Manus: Jason Aaron
Illustration: Yanick Paquette
Tusch: Michael Lacombe
Färgläggning: Nathan Fairbiarn
Förlag: Marvel
Betyg: 4+/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Rekviem för 100 kulor, del 4

onsdag 4 november, kl 16:17 av 0 kommentarer

Mitt rekviem närmar sig sitt slut. Här kommer mina recensioner av de sista fyra samlingarna av 100 Bullets. Precis som tidigare utfärdas mild spoilervarning.

Decayed (samlar #68-75)

100B DecayedBoxningsmatchen mellan Lono och Jack Daw fortsätter i #68-69 (kanske den berättartekniskt mest utdragna fistfighten nånsin!), en tvådelars arc med titeln ”Sleep, Walker”. Azzarello fortsätter här blanda tidsplan och parallellhistorier – fler och fler nivåer samspelar och vävs ihop, kanske för många för en kort tvånummers-arc. ”Sleep…” är komplex på gränsen till rörig, men om man inte tappar tråden som läsare belönas man med en massa viktig information om vad som hänt mellan Graves och The Trust innan serien tar sin början – och vi får ännu en fantasieggande tillbakablick på Minute Mens sista natt tillsammans i Atlantic City.

Lejonparten av samlingen utgörs dock av den längre historien ”A Wake” (#70-74). I centrum står brödraparet Ronny och Remi Rome – man anar att en av dem är en hittills saknad sjunde Minute Man, men vem? Det avslöjandet blir dock i slutänden en av de minst intressanta överraskningarna i detta täta men också humoristiska familjedrama om två bröder som – minst sagt – har svårt att dra jämnt. När jag först läste ”A Wake” medger jag att jag tyckte familjefokuset var lite tråkigt efter allt högnivå-intrigerande och alla konspirationsteorier, men när jag läste om den upptäckte jag att jag missat en riktig godbit. Här tar nämligen Azzarello tillbaka serien till den mer jordnära nivå den befann sig på från början, och det moraliska och småskaligt mänskliga hamnar återigen i brännpunkten. Relationen mellan Ronny och Remi tillåts få vara berättelsens hjärta utan alltför många utflykter till seriens allt mer tillkrånglade ramhandling. Ronny, Remi, deras mamma, deras kompisar, alla är skildrade väldigt rakt och chosefritt i en knegarmiljö som för tankarna till andra säsongen av The Wire (vilket är en komplimang). Stoiske Ronny och störige Remi är ett charmigt radarpar i vad som vid noggrannare genomläsning visar sig vara en av 100 Bullets allra bästa arcs och en välkommen återknytning till seriens grundelement.

Fortsätt läsa Rekviem för 100 kulor, del 4

Skriv en kommentar
Recensioner

Dark Avengers #10

tisdag 3 november, kl 11:14 av 0 kommentarer

dark-avengers10Efter flera veckors intensiv jobbpress (som ännu inte är över) så har jag en hel del skrivande att ta ikapp, och vi mjukstartar lite idag med det tioende numret av Brian Michael Bendis och Mike Deodato Jr:s Dark Avengers.

Nummer 10 är fortsättningen på Norman Osborns möjliga mentala breakdown från tidigare nummer samt starten på en ny story där en högt uppsatts politikers dotter och en hel massa andra personer försvunnit spårlöst från småstaden Dinosaur i Colorado. Kanske inte något som Dark Avengers hade brytt sig om i vanliga fall, men av rent finansiella skäl så måste de ändå utforska mysteriet och försöka hitta politikerdottern. Mitt i allt detta så har Ms Marvel (aka Moonstone) inlett någon sorts fysisk relation med den mordiska Bullseye, och Captain Marvel (aka Noh-Varr) är fortfarande spårlöst försvunnen. Uppdraget går även snett redan från första början: Osborn själv är minst sagt frånvarande, Venom verkar ha blivit blödig på grund av sin medicinering och det första som händer när teamet anländer är att The Sentry exploderar (måste väl vara tredje gången han dör nu?). Numret sista uppslag avslöjar till viss del vem/vilka som ligger bakom mysteriet i Colorado, och jag ser verkligen fram emot att få läsa fortsättningen på det här. Finns många intressanta möjligheter i kommande nummer.

Om det är så att Dark Avengers som gäng och titel kommer att upplösas i och med slutet av Dark Reign så skulle det för min del kännas lite tråkigt, men å andra sidan så är det här även en serie som jag faktiskt har svårt att se leva vidare i den här formen i det långa loppet. Själva grundprincipen med att ha ett gäng sociopater och mordiska brottslingar i ett fejkat superhjältegäng bör vara att allt går riktigt illa i slutänden, men vi får väl se vad som händer framöver helt enkelt. Precis som Warren Ellis gjorde med sitt Thunderbolts-run så hoppas jag att Bendis avslutar Dark Avengers med en rejäl smäll snarare än att låta dem leva vidare i en tamare och utdragen version. Det tycker jag att den här titeln är värd.

Manus: Brian Michael Bendis
Illustration: Mike Deodato Jr
Förlag: Marvel
Betyg: 3++/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Invincible Iron Man #19

måndag 2 november, kl 22:52 av 9 kommentarer

invincible_iron_man_19_coverDet här är en uppmaning! Om du gillar amerikanska mainstream-serier och då i synnerhet genren superhjältar så måste du läsa Matt Fractions Iron Man. Har du inte gjort det så är det hög tid att tömma grisen, länsa sparkontot eller be chefen om förskott och sedan rusa till närmaste seriehandlare. Invincible Iron Man är nämligen värd var enda spänn.

Fraction har tidigare samarbetat med Ed Brubaker med ett antal serier. Under en övergångsperiod skrev han Uncanny X-men tillsammans med Brubaker. Den var inget vidare. Nu skriver Fraction Uncanny helt själv, och tyvärr är den fortfarande inget vidare. Innan det skrev de en reboot av The Immortal Iron Fist tillsammans. Det däremot, är en riktigt bra serier, och kan rekommenderas till alla. Men, det är egentligen först med Invincible Iron Man som Fraction fått sitt stora genombrott.

Titeln lanserades i samband med Iron Man-filmen som hade premiär förra våren. Även om serien var lättillgänglig, var den långt i från en slätstruken historia bara för att tilltala nytillkomna fans. Seriens första arc kom ut under brinnande Secret Invasion. Fraction valde dock att skriva en helt fristående berättelse. De första 6 numren, The Five Nightmares, handlade om hur Ezekiel Stane försöker förgöra Tony Stark för att hämnas sin far Obadiah Stanes död. Samme Obadiah som är filmskurken spelad av Jeff Bridges. Första arcen togs emot väl av både fans och kritiker. Det som gjorde serien så bra var att Tony Stark, som sedan Civil War varit det högsta hönset och lite av en jobbig propp, plötsligt fann sig i en utsatt situation där hans egen intelligens och teknik användes mot honom.

När Dark Reign drog igång efter Secret Invasion trodde många att Fraction skulle göra samma sak igen och hålla sig borta från ”eventet” för att istället skriva något oberoende. När det visade sig att Invincible skulle vara en väsentlig del av Dark Reign var det många fans som blev besvikna. Men faktum är att den nya acren Worlds Most Wanted varit ännu bättre än The Five Nightmares. Efter Secret Invasion var Tony Stark i en rätt jobbig sits. Från att varit den som styrt hela skiten till att ensam få hela skulden av att inte kunna förhindra invasionen. Det är just här Worlds Most Wanted tar vid. Norman Osborne i form av chef för Amerikas säkerhetsorganisation H.A.M.M.E.R. utser Stark till samhällets fiende nummer ett och sätter in alla resurser för att fånga honom. Bakom finns ett mer personligt motiv. Stark har hela den databas med superhjältar som registrerade sig under Civil War och deras verkliga identiteter – lagrad i sin hjärna. Det är givetvis något som Osborne vill lägga sina fingrar på. Osborne vill även ha all den teknik som Stark har kunskap om. För att hindra detta reser Stark världen runt och förstör alla de hemliga baser han byggt under åren. Samtidigt raderar han all den information han har lagrad uppe i huvudet. Med bieffekten att han även tappar sin hjärnkapacitet och intelligens. Ju närmare Osborne är honom på spåret ju mer sinar hans en gång så briljanta psyke.

Detta nummer är den sista och avslutande delen av arcen – en lång historia i hela tolv delar. Och vilken avslutning. Efter mängder av besvikelser med serier som börjat bra men avslutats tunt så är det skönt med en serie med ett bra och dramatiskt slut. Hela det år som serien publicerats han varit en enda lång adrenalindrypande fest. En blandning av intriger, konspirationer, sorg, allvar och framför allt smart och bra serieaction. Serien vann nyligen en Eisner för bästa nya reguljära serie. Med denna avslutning så visar Matt Fraction och illustratören Salvador Larocca att de verkligen förtjänar priset. De har visat att det går att göra en bra superhjälteserie med starkt förankring i ett pågående event och samtidigt skapa en bra och tidlös historia som kommer vara intressant att läsa även efter att Dark Reign är över.

Manus: Matt Fraction
Tusch: Salvador Larocca, Salvador Larocca
Färgläggning: Frank D'Armata
Förlag: Marvel
Betyg: 5/5
Skriv en kommentar
Recensioner

New Mutants #6

måndag 2 november, kl 13:53 av 2 kommentarer

newmutants6Jonas och Ferdinand har ju tidigare här på Shazam beklagat sig om att New
Mutants
hittills inte har hållit särskilt hög klass. Men i nummer 5 verkade den negativa trenden ha vänt och efter att själv nu ha läst New Mutants #6 nu så kan jag rapportera att så verkligen tycks vara fallet. Nummer 6 är lätt det bästa numret hittills i serien och dessutom ett av de första numren i Marvels nya mutant-crossover Necrosha X.

Största anledningen till att det här numret är bra är att Zeb Wells ställer New Mutants mot gamla team-medlemmen Cypher som har förmågan att läsa och förstå alla språk (inklusive kroppsspråk), vilket gör att vi som läsare får ta del av vad Illyana, Cannonball, Karma och de andra i New Mutants egentligen tänker. Det låter kanske lite flummigt, men det funkar faktiskt överraskande bra. Att sedan större delen av numret består av en utdragen fight Cypher och New Mutants emellan är inte heller fel. Visst, det skulle lätt kunna bli långtråkigt men Wells får det att hela tiden vara intressant samtidigt som tempot är högt.

Diogenes Neves illustrationer är överlag bra här, men det finns en del paneler där jag tycker att han har haft lite för bråttom och han har också gjort en och annan illustrationsmiss, men det är inte något som stör mig särskilt mycket i alla fall, och det finns saker som han gör riktigt bra i här, som till exempel ansiktsuttryck. Så Neves illustrationer får ändå räknas som väl godkända.

Det första fyra numren av New Mutants var inte särskilt bra men nu verkar serien har fått upp farten och om Zeb Wells kan hålla serien på den här höga nivån framöver så tror jag att New Mutants kommer att vara en serie att hålla ögonen på. Dessutom har New Mutants #6 fått mig riktigt intresserad av Necrosha-crossovern som Marvel nu drar igång och det ska bli intressant att se vad det blir av den.

Manus: Zeb Wells
Illustration: Diogenes Neves
Tusch: Ed Tadeo
Färgläggning: John Rauch
Förlag: Marvel Comics
Betyg: 4/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Eva ♥ Asbesthjärtan

söndag 1 november, kl 08:13 av 5 kommentarer

asbesthjartanTinet Elmgren har tidigare gett ut Eva-serien i fanzineform och dessa har nu samlats i ett album i stort format från Epix och är en av de svenska serier jag sett fram emot mest i år. Serien handlar om den prostituerade och hennes vänner i en fiktiv stad någonstans i ett fiktivt land i Asien. Eva är det namn hon använder som prostituerad, hennes egentliga namn är Jevdokija Sanina och hon är ryska. Eva stöter på en hel del otrevliga män, både torskar och galningar i galna organisationer, och de får oftast betala med sina liv eftersom Eva är en dödsmaskin och tuff som fan. Mot sina vänner och sin älskade Ting Yay har hon dock en betydligt mjukare sida. Albumet är uppbyggt av flera kortare historier.

Fortsätt läsa Eva ♥ Asbesthjärtan

Manus: Tinet Elmgren
Illustration: Tinet Elmgren
Förlag: Epix
Betyg: 3/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Sweet Tooth #1-2

lördag 31 oktober, kl 10:00 av 5 kommentarer

Postapokalys utan zombies? Pja, verkar lite tråkigt. Nej, jag skojar bara. Kanadas meste indie-geni Jeff Lemire (främst känd för flerfaldigt prisbelönta småstadsskildringen Essex County) tar nu klivet in i mainstream (nej nu skojar jag igen) med sin nya Vertigo-serie Sweet Tooth, som handlar om en pojke med hjorthorn på huvudet och hans äventyr i ett USA ödelagt av en mysko och hittills inte närmare beskriven katastrof. Katastrofen är, antyds det, ansvarig för hornen pojken Gus har på huvudet – eller hur var det nu med det där? Redan i de första numren anar man en massa helskön bakomliggande mystik – vad är det som har hänt egentligen, och varför? – som jag ser fram emot att tillsammans med seriernas huvudfigurer klura ut.

Sweet Tooth 1Lemire verkar ha en bra intrig på gång (jag är sugen på att veta vad som kommer hända såväl i den inledande kortare story arcen som på lång sikt), men vad som såklart är ännu viktigare är karaktärerna – och det är ju också karaktärsskildringarna som varit Lemires kännemärke hittills i karriären. Vi får snabbt en känsla för huvudfiguren, den djupt kristne och godissugne pojken Gus, och lever oss in i hans dilemman. Lemire definierar inledningsvis Gus utifrån hans förhållande till sin far, och det är ett bevis på Lemires begåvning att han lyckas skildra denna relation så rörande och finstämt trots att man egentligen aldrig tvivlar på ungefär hur #1 kommer att sluta. Gus är en intressant huvudperson: han är charmig, bräcklig och självständig på en gång, precis som det 9-10-åriga barn han är. Dessutom vet han precis lika lite om världen som oss läsare, vilket naturligtvis bara ökar sympatin och dessutom lägger upp bollen för några snitsiga berättartekniska vändningar redan i de första två numren – och, misstänker man, även i framtiden. Som alltid i postapokalypsen är dessutom våldet ständigt närvarande, så jag gissar att Sweet Tooth, liksom 100 Bullets, är en serie där man inte bör fästa sig vid de figurer man stöter på.

Lemires illustrationer är härligt cartoonigt yxiga och väldigt uttrycksfulla. Hans styrka som illustratör ligger i hans förmåga att med enkla medel få till talande, levande ansiktsuttryck och gester (något som många tecknare i superhjältegenren kunde ta lärdom av). Men han är också bra på action – den korta slagssmålsscenen i #2 t ex varar bara några få rutor men med bedrägligt enkla knep skapar Lemire en andfådd känsla av påtaglig fara. Lemire är en creator i ordets rätta bemärkelse: ord och blid växelverkar med det självklara flyt som kommer när naturlig talang möter hård arbetsrutin.

Jag rekommenderar Sweet Tooth starkt; efter att ha skrivit flera recensioner på sistone som handlar om serier som tagit slut är det extra roligt att se början på något alldeles speciellt. Trovärdiga karaktärer med djup, postapokalyps-mystik, naket våld och löfte om framtida storslagna äventyr – Sweet Tooth hamnar genast på min lista i den lokala seriebutiken. En värdig efterföljare till Vertigos många karaktärsdrivna seriedramer – Sandman, Preacher, 100 Bullets med flera. Jag hoppas hårt på att Sweet Tooth kommer att bli Vertigos nya flaggskepp och att vi kommer få se Gus växa upp (likt Harry Potter) i många år och nummer framöver!

Manus: Jeff Lemire
Illustration: Jeff Lemire
Färgläggning: Jose Villarrubia
Förlag: DC (Vertigo)
Betyg: 4/5
Skriv en kommentar
Recensioner

På spaning efter den tid som flytt: Combray

fredag 30 oktober, kl 09:27 av 0 kommentarer

heuetJag har inte läst Marcel Prousts svit På spaning efter din tid som flytt. Jag såg en filmatisering någon gång i början av 90-talet men minns inte mycket av den. Sviten är tydligen på 3000 sidor fördelat på sju volymer och behandlar La Belle Epoque med fokus på Prousts själsliv. Fransmannen Stephané Heuet har gjort en tecknad version som ska omfatta hela 17 album. Den första delen, Combray, har nu getts ut på svenska av nystartade förlaget Agerings som även ger ut annat än serier.

Fortsätt läsa På spaning efter den tid som flytt: Combray

Manus: Marcel Proust
Illustration: Stéphane Heuet
Förlag: Agerings
Betyg: 1/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Fantomen #23/2009

torsdag 29 oktober, kl 08:43 av 0 kommentarer

fantomen23Ett populärt tema i den svenska versionen av Fantomen har varit att placera Fantomen i verkliga händelser och legender långt innan den förste Fantomen svor eden. Fantomen har kämpat mot romarna i Masada, suttit med vid runda bordet och varit gladiator i Rom. Det har dels varit förfäder till Fantomen det handlat om men även att Fantomen förflyttats bakåt i tiden på olika sätt. I det här numrets äventyr Stigman Walker Del 1: Bågens makt förflyttas den femte Fantomen några hundra år bakåt när han är på resa i England 1646. Han blir nerslagen och kastas medvetslös i en flod. Han håller sig fast i sin båge och när han vaknar upp är han i Sherwoodskogen på Robin Hoods tid. Fast någon Robin Hood finns det inte men väl Lille John och Sheriffen av Nottingham som givetvis är en ond typ.

Fortsätt läsa Fantomen #23/2009

Manus: David Bishop
Illustration: Sal Velluto
Förlag: Egmont Kärnan
Betyg: 3/5
Skriv en kommentar
Recensioner

X-men: Legacy #228

onsdag 28 oktober, kl 23:05 av 0 kommentarer

x-men_legacy_228_coverMike Careys X-men: Legacy är en av de få x-titlar som varit bra det senaste året. Tillsammans med X-force skriven av Craig Kyle och Christopher Yost, och Astonishing X-men av Warren Ellis har Carey gjort det författarna till många andra x-titlar misslyckats med — han har levererat bra historier. Tidigare har Legacy kretsat kring Professor Xaviers sökande efter sitt förflutna. Xavier drabbades av livshotande hjärnskador när han vådasköts i huvudet av Bishop i slutet av Messiah Complex för några år sedan. Det ledde till att han förlorade minnet, och under de senaste två åren har Xavier rest runt och sökt pusselbitarna för återskapa sitt trasade psyke.

Sedan nummer 226 har Xavier bytts ut och Legacy är istället en titel som fokuserar på karaktären Rouge och hennes on-off-pojkvän Gambit. Det känns som en fräsch förändring. För trots att run:en med Xavier har varit bra, så kändes det nödvändigt. Berättelsen om hans minnesförlust hade inte kunnat dragits ut mer än de 18 nummer den pågått i utan att den börjat bli tjatig. Bra av Carey att inse när förändring måste ske.

Det här är inte den enda förändringen som gjorts. Scott Eaton som tecknat merparten av serien har lämnat för att jobba med Wolverine: Origins. Istället har Daniel Acuña tagit över illustratörsjobbet. Jag har tidigare haft svårt för Acuñas målade och lite barnsliga stil. Men, i det här numret funkar han mycket bättre än i de saker jag sett av honom tidigare.

x-men_legacy_228_2x-men_legacy_228_3x-men_legacy_228_4

Storyn, Devil At The Crossroads Part 2, är en skräckbetonad historia och utspelar sig dels en bisarr mardrömsliknande dimension, och dels i vår egen värld. Det märks att Acuña tuffat till sin stil för att passa detta. Resultatet ser riktigt bra ut. Men han har även höjt sin kvalitet rent allmänt. Acuña kan säkert bli intressant att hålla ögonen på framöver. Det här numret är en fortsättning på den arc som startades i X-men: Legacy Annual #1, och handlar om Emplate, den vampyrliknande mutanten med gasmasken — känd från gamla Generation X. Jag får faktiskt lite vibbar av tidig Sandman när jag läser detta. Miljöer och tonalitet påminner en del om det första albumet Preludes & Nocturnes från 1989. Vilket så klart är ett bra betyg. Det är med förväntan som jag ser fram emot de två kommande delarna i Devil At The Crossroads.

Manus: Mike Carey
Illustration: Daniel Acuña
Förlag: Marvel
Betyg: 3++/5
Skriv en kommentar
Intervjuarkiv A-Ö
Intervjuarkiv
Shazams favoriter
Favoriter
Previews Amerika
Previews Amerika
Previews Sverige
Previews Sverige

Nya kommentarer