När Marvel för ett så där två månader sedan avslöjade att den som skulle ta
över manteln efter Stephen Strange som Marvels Sorcerer Supreme var… Brother Voodoo. Brother Voodoo? Om ni inte känner till karaktären så är ni förlåtna, jag gjorde det knappt själv. Uppenbarligen var han rätt poppis på 70-talet men det är nog ingen underdrift om man säger att Brother Voodoo inte direkt varit den mest synliga karaktären i Marvels universum, i alla fall inte de senaste tio åren.
Hur som helst, Doctor Voodoo: Avenger of the Supernatural #1 tar i stort sett direkt vid efter att Brother Voodoo blev Sorcerer Supreme och bytte namn till Doctor Voodoo i New Avengers #53. Numret börjar lovande med en actionfylld inledning där Doctor Voodoo konfronterar Doctor Stranges ärkefiende Dormammu men tyvärr så tappar storyn en del efter denna maffiga inledning då det blir lite för mycket magiskt och metafysiskt mumbo-jumbo, även för min smak. Men den återhämtar sig en del på slutet när Doctor Doom vill ha vara med och leka och ger Voodoo rätt duktigt med stryk. Doom anser att det är han, inte Voodoo, som har rätt till titeln Sorcerer Supreme och de magiska Eye of Agamotto.
Illustratören Jefte Paolo är en ny bekantskap för mig och en trevlig sådan. Det ser riktigt bra ut och tillsammans med färgläggaren Jean-Francis Beaulieu får de fram en stil som i det närmaste känns klockren för Doctor Voodoo. Det enda man egentligen kan klaga lite på är att Paolo uppenbarligen inte är någon detaljmänniska och är något som jag ibland kan störa mig lite på.
Doctor Voodoo: Avenger of the Supernatural #1 är ett klar godkänt första första nummer och det ska bli intressant att se var Remender kommer att ta Doctor Voodoo i kommande nummer.
Illustration: Jefte Paolo
Tusch: Jefte Paolo
Färgläggning: Jean-Francis Beaulieu
Förlag: Marvel Comics
Betyg: 3/5
Alison Bechdels självbiografiska serieroman Husfrid (Fun Home) är en av de mest prisade serierna sedan Maus. Bechdel är annars mest känd för Dykes to Watch Out For. Husfrid handlar om Bechdels uppväxt i en by vid Appalacherna och framförallt om förhållandet till hennes allt annat än perfekte far både medan han levde och nu då han är död. Bechdel är en pojkflicka och upptäcker tidigt att hon dras till tjejer. Att hennes far är homo/bisexuell får hon dock först reda på sedan hon själv kommit ut. Hon hinner dock inte prata igenom detta med sin far såsom hon vill eftersom han dör i en olycka/ självmord. Ingen vet och detta är något som hon också måste förhålla sig till.
I likhet med 100 Bullets är Planetary också en modern seriemilstolpe. Warren Ellis lekfulla genreblandning bygger i stor utsträckning på ett refererande och nytolkande av populärkulturella traditioner som inte står Alan Moores efter. Serien har 
När jag först läste om britten Bryan Talbots nya serie var seriepeppen i det närmaste total. Steampunk och fabeldjur är ingredienser som får det att vattnas i munnen. Jag återkommer nedan om det blev en välsmakande och trevligt upplagd rätt (jag ber om ursäkt för de lama skämten). Det enda jag kan dra mig till minnes att jag läst av Talbot tidigare är en kort serie i Fantomen om en drake för några år sedan men det minskade inte peppen för de sidor ur Grandville som fanns på nätet lockade rejält. Talbot har tidigare gjort The Adventures of Luther Arkwright, Alice in Sunderland och den av Epix utgivna Sagan om den stygga råttan. Han har även tecknat Batman, Sandman, Fables, Judge Dredd och Hellblazer m.m.
”Six Feet…” samlar sex one-shots som alla handlar om varsin huvudfigur i 100 Bullets som helhet – i kronologisk ordning är det Dizzy i ”On Accidental Purpose”, Cole Burns i ”Cole Burns Slow Hand”, Benito Medici i ”Ambition’s Audition”, Lono i ”Night of the Payday”, Agent Graves i ”A Crash”, och Wylie Times i ”Point Off the Edge” (men vad är det med Azzarello och denna fäbless för Chalmeristordvitsande titlar?). Samtidigt binds alla numren (utom #38, det med Cole Burns) samman av Mr Shepherd, som spelar viktiga roller – närvarande och frånvarande – i alla andra karaktärers historier. One-shotsen är av varierande kvalitet. Dizzy spelar närmast en biroll i sin egen historia och för första gången framstår en typisk Azzarello-pratscen som just pratig snarare än sjudande av undertryckta känslor och potentiella förräderier. Coles historia är däremot en noirnovell i klassisk 100 Bullets-stil. I ”Ambition’s…” får Eduardo Risso visa vad han kan i några välkomponerade dialoglösa actionscener. Lono-historien är kanske den bästa i samlingen, återigen en tät noirhistoria med kluriga intrigvändningar och följdriktigt slut, medan Graves-historien återigen försjunker i pratsamhet och en parallelhistoria som inte förmår engagera. Och i berättelsen om Wylie Times vidare öden, slutligen, är det än en gång Rissos filmiska rutkompositioner som glänser snarare än Azzarellos personteckningar.
Quesadas lösning var radikal: ut med allt gammalt. En fet retcon (Moster May lever, Peter Parker har aldrig varit gift med Mary Jane, och inga jävla kloner) raderade det mesta av de senaste 10-15 årens Spindelmans-historia och man kunde börja om på ny kula. Alla kvarvarande Spindeltitlar utom flaggskeppet Amazing lades ned, men Amazing fick i gengäld högre utgivningstakt: tre gånger i månaden. För att klara det tempot skapade Quesada en produktions-process mer lik en TV-series: ett team av författare och illustratörer arbetar tillsammans med att komma på story arcs och karaktärer men turas om att (mer eller mindre) individuellt skriva numren. Både författare och illustratörer i teamet byts dessutom ut med jämna mellanrum för att få rotation (Dan Slott som var med och skrev i början är det t ex inte längre).
Den första volymen av The Umbrella Academy var riktigt bra med manus av Gerard Way och teckningar av Gabriel Bá. Organisationen The Umbrella Academy är en skapelse av den nu avlidne rikingen Hargreeves som tog sju speciella barn (en är numera död) och bildade en grupp med syftet att rädda världen. Tunga förväntningar på späda barns axlar. Med vetskapen att de ska rädda världen är det inte förvånande att de växt upp till ett gäng med en hel del problem. De räddade också världen i första samlingen, Apocalypse Suite, i kamp mot Orchestra Verdammten som förvandlade en av dem till vapnet The White Violin.
