Arkiv för kategorin ‘Recensioner’

Recensioner

Adventure Comics #3

onsdag 21 oktober, kl 12:59 av 0 kommentarer

adventurecomics3Jag skulle egentligen ha recenserat Adventure Comics för länge sen, men ibland går det inte som man har tänkt sig och vips så är tredje numret i serien redan ute. Nåja, det är väl så dags att åtgärda problemet. Adventure Comics är en riktigt klassisk titel för DC Comics och intimt förknippad med två saker: Superboy och The Legion of Super-Heroes. I den här nystarten av titeln är dessa två åter samlade i en och samma tidning. Superboy (Connor Kent) har huvudrollen i huvudstoryn där vi får följa Connors försök att återanpassa sig till ett liv i Smallville efter att nyligen återuppstått från de döda (Final Crisis: Legion of Three Worlds) och hans försök att finna sin egen väg genom den lista han har gjort upp på vad hans genetiska föräldrar (Superman och Lex Luthor) har gjort.

I det här numret så träffar Superboy en gammal vän, Red Robin, som själv brottas med att finna sin egen väg. Geoff Johns får till en väldigt fin återförening mellan de två utan att det behöver resultera i slagsmål som så ofta då hjältar möts upp. Det finns också en fin känsla av sympati och förståelse mellan Superboy och Red Robin. Red Robin har förståelse för Superboys sökande efter något gott i Lex Luthor medan Superboy har förståelse för Red Robins övertygelse om att Batman (Bruce Wayne alltså) lever. Så manusmässigt så håller Superboy-delen av Adventure Comics hög klass. Dessutom har Johns lagt till en sköna humoristiska ögonblick. Favoriten av dessa är Kryptos något misslyckade försök att hjälpa sin husse.

Backup-storyn med The Legion of Super-Heroes håller också bra klass även om det är en ganska ordinär historia som i mycket bygger på motsatsförhållandet i krafter mellan Sun Boy och Polar Boy när de jagar en skurk på Polar Boys hemplanet. Men trots det så är den rätt underhållande och ett avslöjande i slutet av storyn får i alla mig att se fram emot fortsättningen i nästa nummer.

Illustrationsmässigt så håller Adventure Comics #3 toppklass. Francis Manapul nästan vattenfärgsliknande illustrationer i Superboy-storyn är grymt bra. Det enda tråkiga är att Manapul bara har tre nummer kvar innan han kommer att lämna serien tillsammans Johns för att ge plats åt nästa team. Så passa på att njuta av hans illustrationer medan ni kan. Clayton Henry som illustrerar Legion-storyn är inte i samma klass som Manapul, men han gör ett riktigt bra jobb tycker jag. Faktiskt hans bästa nummer hittills. Henrys klara och skarpa illustrationer passar väldigt bra för det 30:e århundradet.

Som sagt, Adventure Comics har kommit igång på allvar nu, men samtidigt är det lite synd att Geoff Johns och Francis Manapul inte kommer att få mer än tre nummer till innan ett nytt team tar sig an serien. Denna gång under ledning av Legion-legendaren Paul Levitz. Så även om Johns lämnar serien så tror jag Adventure Comics kommer att fortsätta starkt även i fortsättningen.

Manus: Geoff Johns
Illustration: Francis Manapul & Clayton Henry
Tusch: Francis Manapul & Clayton Henry
Färgläggning: Brian Buccellato & Brian Reber
Förlag: DC Comics
Betyg: 4/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Anchor #1

måndag 19 oktober, kl 17:48 av 0 kommentarer

anchor_1_coverAnchor är en av förlaget Boom! Studios allra senaste titlar. Förlaget som givit oss panghiten Irredeemable. Om även  Anchor kommer bli en panghit är svårt att säga. Det börjar nämligen rätt trevande.

”THE ANCHOR. Holy warrior, unholy war. Freak of nature, beast of burden, hulking outcast, medieval prize fighter, Viking raider… God’s own leg-breaker.”

Jo, det låter ju fräckt. I alla fall när man beskriver det på pappret. Men det är det inte. Serien är som ett mischmasch av alla de mainstreamserier med ockulta inslag som finns eller funnits på marknaden; Hellboy, Sandman, Spawn eller Hellblazer. Plus en massa annat som jag inte kommer på eller känner till. Jag brukar gilla den här typen av populärkulturell blandning av skräck och kristen mytologi. Himmel mot Helvete. Ont mot Gott. Och allt där mitt emellan. Men, jag får tyvärr inga vibbar eller känslor av den här serien överhuvudtaget. Jag kan inte ens riktigt bestämma mig för om det är bra eller dåligt. Vilket ju egentligen borde betyda ett rätt lågt betyg. Och det blir det såklart.

Anchor är tecknad i vad jag skulle kalla för en blandningar av klassisk Jack Kirby och den tooniga stil som kan ses i serier som Goon. Plus lite sedvanlig Mignola-plagiarism. Det är inte särskilt snyggt och det är inte särskilt fräscht. Hyfsat skickligt utfört, men inte mer än så. Dessutom passar det inte särskilt bra till seriens allvarliga och mörka ton. För jag antar det är tänkt att vara så. Mörkt och allvarligt alltså. Men som sagt, jag får inget riktigt grepp på Anchor. Det kan lika gärna vara en slapstick-komedi.

Manus: Phil Hester
Illustration: Brian Churilla
Färgläggning: Dave Stewart
Förlag: Boom! Studios
Betyg: 2/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Haunt #1 enligt Jonas

måndag 19 oktober, kl 12:35 av 2 kommentarer

haunt1Du kanske minns att Ferdinand redan recenserat Haunt för rätt exakt en vecka sedan? Om inte så tycker jag att du kan börja med att läsa Ferdinands utlåtande här. I stort så håller jag med i mycket av det som skrivs i den recensionen, men jag har en del mer eller mindre avvikande åsikter som jag tänkte det kunde vara värt att lyfta fram här.

Rent visuellt så är det som sagt lite av ett dreamteam som presenteras här. Greg Capullo på layouts, Ryan Ottley på illustration och Todd McFarlane själv på bläck. För min del så tycker jag att combon med Capullos grunder, Ottleys illustrationer och McFarlanes detaljer funkar riktigt bra, och det känns verkligen som ett barn sprunget ur Capullos detaljaction från Spawn mixat med Ottleys mer cartoony stil från Invincible. Som ett (föredetta) fan av Spawn och (nuvarande) dito av Invincible så känns Haunt för min del lite som det bästa från två helt olika världar. Summan är nödvändigtvis inte bättre än någon av ursprungskällorna, men inte heller särskilt långt ifrån. Om jag skulle ge ett separat designbetyg så skulle jag säga 4 av 5.

haunt1Handlingsmässigt så tycker jag att det här funkar fint som ett introducerande startnummer. Broderskonflikten mellan den (relativt) moraliska elitsoldaten och den (relativt) omoraliska prästen tycker jag känns tillräckligt intressant för att vilja veta mer om varför det egentligen skars sig mellan de två, men jag kan definitivt förstå att det dras paralleller till Mcfarlanes Spawn där en elitsoldat bakom fiendelinjer förvandlas till någon sorts hämnande vålnad. Lite fantasilöst kanske, men bortser man från likheterna så tycker jag ändå att Haunt i grunden måler upp ett helt ok bakgrundsscenario för kommande nummer. Själva Haunt (om det nu kommer att bli karaktärens namn) är det lite svårt att uttala sig om än så länge, men jag tycker det är en rätt fräck idé att låta en präst kräkas upp och besättas (besittas?) av sin illa omtyckta och inte minst avlidne bror i form av en elak symbiot (tänk Venom korsat med Spawn). Själva dräkten kanske inte är direkt banbrytande i sin design, men även där så tror jag att framtiden får visa vad Robert Kirkman och grabbarna tar sig för med den.

För att summera så håller jag med om att Haunt är en bra bit ifrån en revolutionerande serie som tänder på alla cylindrar från start, men för min del så bjöd den ändå på tillräckligt mycket för att få en stabil 3:a i betyg. Ska bli intressant att få se vad ”drömlaget” kan få ut ur det här framöver.

Manus: Robert Kirkman
Illustration: Ryan Ottley, Greg Capullo
Tusch: Todd McFarlane
Förlag: Image Comics
Betyg: 3/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Prince Valiant Vol.1: 1937-1938

söndag 18 oktober, kl 19:23 av 0 kommentarer

princevaliantHal Fosters Prins Valiant är en klassiker bland klassiker. Historierna om Prins Valiants äventyr har fångat läsare i över 70 år och det är inte svårt att förstå varför. Jag läste en del äventyr när jag var yngre men det är nog en tjugo år sedan. Jag har i det längsta försökt hålla mig ifrån att köpa återutgivningar av klassiker eftersom det bara gör en lång inköpslista ännu längre men jag kunde inte motstå Fantagraphics Valiant-samling. I utgåvan finns även en biografi, intervju och lite om tryckningen.

I den första samlingen berättas om hur Valiant kommer till Britannien sedan hans far, kungen av Thule, tvingats i landsflykt. Han växer upp i det träsk där hans far tilldelats land och upplever där en rad äventyr innan han beger sig ut i Britannien för att bli riddare. Han hamnar hos Kung Arthur och upplever många äventyr där hans uppfinninsrikedom och mod räddar honom många gånger. Hans högmod får dock honom på fall ett antal gånger. Han upplever både kärlek, vänskap och sorg.

Jag är glad att jag köpte denna utgåva och fick återuppleva magin. Det är en fin utgåva i stort format (lite större än europeiskt albumformat). Hal Fosters teckningar är oerhört vackra och formatet hade gärna fått vara ännu större trots att jag inte får in samlingen i någon bokhylla för att ytterligare framhäva teckningarna. Även färgläggningen är vacker. De vackra teckningarna ackompanjeras av ett underbart språkbruk. Blodiga bataljer  ackompanjeras av ett skämtsamt och frejdigt tonfall. Prins Valiant är nästan parodiskt rättrådig och uppfinningsrik men det är en sådan glädje i berättandet som är så medryckande att jag inte hänger upp mig på det. Det märks vad gäller innehåll och språkbruk att Valiant har 70 år på nacken men det kommer ju inte som en överraskning och förtar inte upplevelsen. Att följa Prins Valiants möten med sköna jungfrur, hemska troll, tappra riddare, vikingar och häxor i ett förtrollat England är en ren njutning. En tidlös klassiker.

Manus: Hal Foster
Illustration: Hal Foster
Förlag: Fantagraphics
Betyg: 5/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Rekviem för 100 kulor: del 2

söndag 18 oktober, kl 17:54 av 2 kommentarer

Varning! Milda spoilers i följande recension/er.

Efter mitt samlade omdöme om 100 Bullets här kommer nu en serie kortrecensioner av de 13 samlingar som finns tillgängliga. Ni får förlåta att detta inte riktigt följer shazam.se:s vanliga mall för recensioner, men jag tyckte det var bättre att göra flera recensioner i en post snarare än lägga upp dem en och en.

First Shot, Last Call (samlar #1-5 plus miniserien från Vertigo Winter’s Edge #3)

100B First ShotHär börjar det. Undrar om Azzarello och Risso kunde förutse att deras serie skulle vara 100 nummer? Hade Azzarello (som de flesta serieförfattare numera) en reservplan för att presentera upplösningen tidigare om serien hade lagts ned i förtid? Sånt får vi aldrig veta.

Hursomhelst. Första storylinen (#1-3) presenterar seriens utgångspunkter och man fattar direkt vad det kommer handla om: dialogen trycker på alla modern noir-knappar och känns smart och autentisk (som sig bör eftersom Azzarello smög runt i slummen i sin hemstad Chicago – där första story arcen utspelar sig – och tjuvlyssnade på hur folk pratade). Det är hämnd, blod och tragedi från ruta ett. Återkommande figuren Dizzy Cordova introduceras, liksom Agent Graves. Vanligtvis hade jag varit misstänksam mot en serie som inleds med en duschscen i ett kvinnofängelse, men här kapitulerade jag totalt och bestämde mig för att följa serien. Förutom att konceptet kändes intressant var Dizzy en karaktär man omedelbart fångades av; så här i efterhand tycker jag nästan att Azzarello lägger ned mer energi på att levandegöra Dizzy i de här första tre numren än vad han sedan gjorde i de resterande 97 – en smula överdrivet, men ändå.

Andra arcen, ”Shot, Water Back” (#4-5) lämnar Dizzy och vi får istället följa vad som händer bartendern Lee Dolan när han får en väska av Agent Graves. Dessutom introduceras återkommande bifiguren Megan Dietrich, och vi får ett första prov på hur Azzarello låter parallella händelseförlopp pågå i bakgrunden av det huvudsakliga – jag hade alldeles glömt att Lono introduceras i bakgrunden av detta nummer t ex. Det var i och med den här arcen man fattade att 100 Bullets inte var nån vanlig serie – redan #1-3 var iofs en mycket bra crime comic, men här fick man känslan att det var något utöver det vanliga. Ledtråd: man kan aldrig vara säker på vem som kommer att överleva i den här serien.

Fortsätt läsa Rekviem för 100 kulor: del 2

Manus: Brian Azzarello
Illustration: Eduardo Risso
Förlag: DC, DC
Skriv en kommentar
Recensioner

New Mutants #5

lördag 17 oktober, kl 23:41 av 1 kommentar

newmutants5Nu snackar vi! I och med att arcen med New Mutants vs. Legion avslutades i förra numret (missade att recensera, men det var faktiskt ett helt ok avslut) så lämnar illustratören Diogenes Neves över pennorna till den för mig främmande Zachary Baldus. Vilket lyft! Baldus har en skön tecknarstil där det ser ut som om han tecknat allt med en blyertspenna, och hans rätt säregna sätt att teckna karaktärer känns för mig väldigt passande för den här serien. Hans stil och karaktärer påminner en del om Frazer Irvings, som bland annat gjort tidigare recenserade Silent War. Jag kan tänka mig att det finns de som inte alls gillar det Baldus gör här, men jag finner det smått briljant. Han ger enligt mig New Mutants en vitamininjektion och den personlighet den som Neves aldrig riktigt lyckades få fram. Tyvärr så har jag inte lyckats hitta någon preview från det här numret så att ni kan få en försmak av Baldus, men lita på mig, du borda gilla det här. Kolla in hans personliga site i brist på annat: zacharybaldus.com.

Även handlingsmässigt så tar den här serien ett stort steg framåt, och det verkar som att Zeb Wells i och med det här femte numret blivit lite varm i kläderna och fått lite feeling för teamet och deras kollegor. Som du säkert förstått av omslaget ovan så gör rymdroboten Warlock – en av mina personliga favoritkaraktärer hos Marvel – comeback, och vi får även en inblick i hur New Mutants gör sig hemmastadda i nya mutantfristaden Utopia parallellt med att vi får följa Legions rehabilitering och teamets debrief efter fighten mot honom. Mycket som händer med andra ord, men Wells och Baldus lyckas presentera allt på ett snyggt sätt och i ett lagom tempo. Jag har känt ett rätt stort mispepp inför den här versionen av New Mutants under seriens första fyra nummer, men nu tror och hoppas jag verkligen att det vänder. Med Warlock på väg tillbaka, teamet samlat på Utopia och med den rätt intressanta crossovern Necrosha runt hörnet så känns det lovande inför kommande nummer. Gör mig inte besviken nu!

Manus: Zeb Wells
Illustration: Zachary Baldus
Förlag: Marvel
Betyg: 4/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Uzumaki-Spiralerna, del 1

fredag 16 oktober, kl 12:36 av 8 kommentarer

uzumaki-spiralernaVuxenmanga är inget vi har blivit bortskämda med här i Sverige trots den mangavåg som varit. Nu har iaf Galago annonserat att de ska ge ut vuxenmanga vilket de ska ha en eloge för. Först ut är Junji Itos Uzumaki-Spiralerna, en skräckmanga i tre delar, det är alltså ingen evighetsmanga som en del andra. Första delen är på nästan 300 sidor och man läser i rätt riktning (för japanerna alltså). Bild & Bubbla skrev om just Uzumaki i nr 175. Uzumaki-Spiralerna handlar om den lilla staden Kurozu vid den japanska kusten. En stad som hemsöks av en form, spiraler. Människor blir besatta av spiraler och denna galenskap tar sig olika uttryck för olika personer. Den enda gemensamma nämnaren är spiralerna och ond bråd död. Huvudpersoner är det unga paret Kirie och Shuichi som båda på nära håll drabbas av spiralernas förbannelse och får bevittna hur spiralernas påverkar staden alltmer.

Junji Ito tecknar i en realistisk och detaljerad stil och lyckas skapa en suggestiv och otäck stämning som inramning. Idén med hur spiralerna långsamt tar över staden och dess invånare är också intressant och galenskap är det mest skrämmande av allt. Så till det verkligt väsentliga: Blev jag rädd? Svaret är delvis nej och då är jag ändå lättskrämd. Det hela börjar bra med besatthet och galenskap och ond bråd död. Inledningsvis är Uzumaki så skrämmande och gastkramande som utlovats men när följderna av spiralerna blir allt knäppare blir jag allt mindre rädd, tyvärr. Det innebär dock inte att Uzumaki inte är bra för det är den och obehaget sitter kvar, alla ingredienser för att skrämmas finns men det blir lite för konstigt för min smak (det galna håret som ses på omslaget är det värsta exemplet). Kommande delar tror och hoppas jag är lika spännande och gastkramande som Uzumaki var i början. För de är otäcka de där spiralerna.

Manus: Junji Ito
Illustration: Junji Ito
Förlag: Galago
Betyg: 3/5
Skriv en kommentar
Krönikor och åsikter /Recensioner

Rekviem för 100 kulor: del 1

torsdag 15 oktober, kl 08:41 av 3 kommentarer

Varning: Milda spoilers i följande krönika/recension! Och lång är den också.

Det är ett tag sen nu, men ändå: i april i år kom sista numret av Brian Azzarellos och Eduardo Rissos kriminalserie 100 Bullets (#100 såklart) och satte därmed punkt för en episk och smått unik serieberättelse som pågått i nästan 10 år: #1 kom ut i augusti 1999. ‘Smått unik’ eftersom det inom amerikanska mainstreamserier är mycket ovanligt att a) en serie som inte innehåller superhjältar varar så länge som 10 år (även hälften hade varit en bedrift), och att b) en serie behåller samma författar/illustratörspar under hela den tiden. 100 Bullets är att betrakta som ett enda långt sammanhållet verk, där100 Bullets 100 alla kortare story arcs och alla bihandlingar under årens lopp vävts ihop på olika vis allteftersom Azzarello arbetat sig fram emot det förutbestämda slutet (Azzarello har själv sagt att en viktig anledning till att han orkat hålla på så länge med ett och samma projekt varit att han redan från början vetat hur serien skulle sluta, intill hur sista rutan skulle se ut). Nu, såhär ett halvår efter att serien är avslutad (och jag har hunnit läsa om alla 100 numren ett par gånger), tänkte jag det kunde vara dags att ta ett likaledes sammanhållet kritiker-grepp på serien. Den har genom åren hyllats på alla håll, uppmärksammats i mainstreammedia, och givit Azzarello och Risso ett antal prestigefyllda seriepriser (Eisners 2001 för Best Serialized Story samt 2002 och 2004 för Best Continuing Series; Harveys 2002 för Best Writer, Best Artist och Best Continuing Series, samt 2003 för Best Artist). Vad blir omdömet nu när föreställningen är slut och ridån gått ned (som synes på #100:s eleganta omslag här intill)?

Fortsätt läsa Rekviem för 100 kulor: del 1

Skriv en kommentar
Recensioner

Fantomen #22/2009

onsdag 14 oktober, kl 20:28 av 7 kommentarer

Så var det då fantomen2209dags att recensera Sveriges största äventyrstidning på Sveriges största serieblogg. Fett värre alltså. Jag kommer framöver att recensera varje nummer av Fantomen så fort det landat i brevlådan. Det snygga omslaget är tecknat av min favorittecknare i Team Fantomen, Hans Lindahl. Han har tecknat äventyret Duellen vid Deadman Gulch efter Claes Reimerthis manus, båda har ett stort antal Fantomen-äventyr under bältet sedan de inledde sitt arbete med Fantomen under 80-talets början.

Äventyret handlar om hur filmstjärnan Alexandra Troy, innehavare av det goda märket vilket innebär att hon skyddas av Fantomen, tvingas in ett kontrakt av skrupelfria filmbolaget Horizons Unlimited. Hon placeras i en lyxvilla där den förra stjärnan nyss hängt sig. Hon bestämmer sig för att fly till Bengali för hennes pappa har berättat om Fantomen. Fantomen hittar givetvis henne och tar sig an bolaget och dess ägare med det lökiga namnet Nexus Nero. Duellen i titeln utspelar sig i Neros turiststad a la Vilda Västern.

Intrigen är lite trött och känns inte speciellt fräsch men att det hela utspelar i filmbranschen och med Västernkulisser räddar upp det hela lite men det här är inte direkt Reimerthis bästa manus. Det är Lindahls snygga teckningar som lyfter äventyret till en högre nivå än det förtjänar. Varje gång jag läser Lindahl i färg påminns man tyvärr om hur mycket bättre han är i svartvitt vilket lyfter fram hans suveräna tuschning mycket bättre. Ett dussinäventyr med snygg inramning.

I slutet finns första delen av Lee Falk och Sy Barrys Äventyr på Eden från 1980. Större delen är en gullig presentation av Eden och dess invånare, allt ackompanjerat av små och fascinerade Fantomenungar. Liksom nästan allt duon gjorde de sista trettio åren genuint ointressant. I slutet spanar bad guys in Eden och det blir nog trubbel i paradiset i nästa nummer.

Biserierna utgörs av Blixt Gordon, Latigo och Herman Hedning. I Blixt-episoden Testflygningen får man stifta bekantskap med Sorglös för första gången, en ung kille med en stor förmåga. Jag är inte så förtjust i Dan Barrys version av Blixt, jag hade hellre läst Alex Raymonds 30-tals version. Testflygningen är en okej episod men inte så mycket mer, förhoppningsvis blir fortsättningen bättre. Latigo är helt meningslös och varför Fantomen publicerar skiten övergår mitt förstånd. Herman Hedning är rejält trött och det borde gå att hitta något nytt och fräscht.

Manus: Claes Reimerthi
Illustration: Hans Lindahl
Förlag: Egmont Kärnan
Betyg: 2/5
Skriv en kommentar
Recensioner

The Walking Dead Vol. 9-10

tisdag 13 oktober, kl 11:31 av 7 kommentarer

thewalkingdead10The Walking Dead är en av de absolut bästa serier jag läst det senaste året. Jag har hakat på lite sent och därför kom The Walking Dead Compendium perfekt i våras. 1088 sidor amerikansk mainstream när den är som bäst. TWD handlar om överlevare som försöker att just överleva sedan ett virus gjort döda till människoätande zombies och alla som blir bitna blir givetvis zombies. Enda sättet att döda dem är att skjuta/hugga av/hugga dem i huvudet. Man får följa ett antal karaktärer där den f.d. polisen Rick är något av en huvudperson. De överlevande försöker hitta ställen där de är säkra för zombiesen men även för andra människor. Det gäller inte fästa sig vid en karaktär för man vet aldrig hur länge de får vara med.

Det har hittills utkommit tio samlingsvolymer, Compendium One samlar 1-8 men den verkar vara slutsåld. Det finns även hardcovers som samlar två samlingsvolymer, totalt har fyra hardcovers kommit ut. Dessutom finns det två omnibus som samlar fyra volymer varav den första är slutsåld.

TWD kretsar kring mitt favorittema för närvarande, civilisationens kollaps. Jag har både Jack Kirbys Kamandi och Wastelands från Oni Press på inköpslistan. Att kombinera två uttjatade teman som civilisationens kollaps och zombies låter kanske inte som en bra idé men Robert Kirkman som skriver manus gör det på ett suveränt sätt. Karaktärerna är av kött och blod och allt vidrigt de varit med om och det ständiga dödshotet påverkar dem. Kirkman lyckas undvika klichéerna och förmår skildra de olika karaktärernas utveckling på ett trovärdigt sätt. Liksom tidigare volymer är även 9-10 lite väl texttunga men det funkar. Charlie Adlard och Cliff Rathburn gör ett bra jobb med teckningarna och allt äckel och förfall är ständigt närvarande. Just att man aldrig vet vilka karaktärer som ska falla ifrån gör att det alltid är spännande och man vet heller aldrig hur de olika karaktärerna reagerar på nya händelser. De flesta borde definitivt ha passerat gränsen för vad en normal människa kan klara av. Just frågan om vad som kan betecknas som normalt under extrema omständigheter är ständigt närvarande och svår att värja sig mot, det är också den fråga som diskuteras mest av karaktärerna. Liksom tidigare volymer har jag svårt att värja mig mot serien och släppa den när jag läst klart den utan jag ligger och funderar. Det om något är ett gott betyg. Dessutom är det en bedrift att serien efter över 1400 sidor fortfarande håller högsta klass. Den 29 december kommer volym 11, en alldeles för lång väntan enligt mig.

Manus: Robert Kirkman
Illustration: Charlie Adlard
Tusch: Charlie Adlard
Förlag: Image Comics
Betyg: 5/5
Skriv en kommentar
Intervjuarkiv A-Ö
Intervjuarkiv
Shazams favoriter
Favoriter
Previews Amerika
Previews Amerika
Previews Sverige
Previews Sverige

Nya kommentarer