Det sägs vara svårt att lära gamla hundar att sitta, men vi gör ett försök och introducerar idag en ny kategori av inlägg här på Shazam.se: Moderna klassiker.
En modern klassiker är mer eller mindre vad det låter som, det vill säga en relativt ny serie som gjort ett så pass stort intryck att den idag räknas som en klassisk serie. I och med att Marvels mutanter är heta just nu i och med biopremiären av X-Men: First Class så inleder jag Shazams moderna klassiker med hardcoversamlingen Astonishing X-Men Omnibus. Albumet samlar Astonishing X-Men #1-24 och Giant-Size Astonishing X-Men, och är författat av Joss Whedon (ni vet han Buffy-killen) och tecknat av John Cassaday (som utöver Astonishing X-Men är mest känd som tecknaren av Warren Ellis WildStorm-serie Planetary). Serien blev snabbt populär bland både fans och kritiker, och blev även nominerad till flera Eisner Awards som Best Serialized Story, Best New Series och Best Writer, och vann 2006 i kategorin Best Continuing Series. Lite kuriosa är även att den vinnande storyn, som kretsar kring ett mutantbotemedel, användes som grund för filmatiseringen av X-Men: The Last Stand (som ju tyvärr var en väldigt tråkig avslutning på något som annars hade varit en helt ok trilogi).
Astonishing X-Men kan sägas vara en fristående fortsättning på Grant Morrisons New X-Men, men det är inget krav att ha läst Morrions nummer innan man ger sig på Whedons X-Men. Dock så är det en fördel om man är bekant med Morrisons skapelser Mummudrai och då mer specifikt Cassandra Nova som gör något av en comeback i mitten av den här samlingen. Just den storyn tycker jag är en av de svagare just för att den refererar tillbaka till händelser som redan från början var rätt komplexa, men bara man tar sig tid att sätta sig in allt som händer så är även den storyn bra. Dock så är de absoluta höjdpunkterna inte direkt kopplade till någon egentligen story, utan serien är som bäst när vi får inblick i X-Mens privatliv och i deras relationer till varandra. Serien bjuder naturligtvis på både superskurkar, galaktiska konflikter och en massa slagsmål, vilket i sig överlag är väldigt underhållande och spännande, men det är i alla mellanspel där vi får följa karaktärerna som Astonishing X-Men är som allra bäst. Såpopera med superkrafter på högsta nivå.
Fortsätt läsa Moderna klassiker: Astonishing X-Men Omnibus
Illustration: John Cassaday
Förlag: Marvel
Betyg: 4+/5
Sommaren är här och med den Marvel-blockbusters både på bio och i serieform. Årets stora event har som sig bör ett toppat lag: manus av Matt Fraction, illustrationer av Stuart Immonen (med benägen assistans av tuscharen Wade von Grawbadger) och färgläggning av mästarinnan Laura Martin. Fläskigt ögongodis så långt man ser – och det finns mycket utrymme för fläsk i denna dubbelstorleksinledning (44 sidor serier istället för de gängse 22).
Så sparkar det alltså igång, 
OBS! Följande inlägg innehåller spoilers!
Lite sent, men ändå: Age of X går in på sluttampen (detta är del 4 av 5) och Mike Careys alternativvärlds-X-men har tagit sig ordentligt. Som jag nämnt i mina tidigare recensioner gillar jag genomgående New Mutants-numren bättre än X-Men: Legacy-numren i denna lite märkligt organiserade crossover (hälften av miniserien går i X-Men: Legacy och hälften i New Mutants, men utan att egentligen ha nåt att göra med vad som normalt pågår i endera tidningen), eftersom illustratörsparet Kurth/Martinez (som härjar i New Mutants) är väsentligt bättre än stela, fyrkantiga Clay Mann & Jay Leisten (som tar hand om X-Men: Legacy-bitarna). Detta nummer är inget undantag: även om Kurth/Martinez mest är en lågbudgetversion av Phil Jimenez så är även en lågbudget-Jimenez inte det sämsta… Age of X del 4 bjuder bland annat på förvånansvärt många snygga ansiktsuttryck – känns kanske lite konstigt att påpeka det men det är väldigt märkbart i numret, där närbilderna är många och täta. Det greppet funkar bra för att skapa en tilltagande känsla av paranoia och att det mystiska Något som verkar ligga bakom allt elände i Age of X-världen inte bara kryper närmare utan faktiskt har varit alldeles inpå våra favoritmutanter hela tiden. Närbilderna gör det hela väldigt in-your-face (om uttrycket tillåts), det är gråt, kyssar, menande blickar, nobla poser om vartannat. Känns kul och lite oväntat.
När vi 
