När Marvel presenterade Ultimate X (som ska vara fortsättningen på Ultimate X-Men nu när Ultimatum är över) i november förra året och avslöjade samtidigt att den skom skulle skriva serien var… Jeph Loeb! WHY!!! Karln har visserligen skivit en hel del bra serier i sina dar (kanske främst Batman: The Long Halloween) men hans senaste alster har, minst sagt, lämnat en hel del att önska. Hans Ultimates 3 var en enda stor soppa och miniserien Ultimatum utnämnde flera av oss i redaktionen till 2009 års sämsta serie. Ni förstår nog säkert att jag gärna hade sett en annan författare än Loeb på Ultimate X. Men nu är det som det är och den här veckan kom första numret i serien. Den stora frågan… är Ultimate X ytterligare en stor flopp för Loeb eller har han för en gångs skull fått till något bra?
Mina förväntningar har inte direkt varit skyhöga på Ultimate X, men förvånande nog så är det senare av de två ovanstående alternativen som gäller här. Loeb, tillsammans med Arthur Adams, har för en gångs skull lyckats få till ett utmärkt bra första nummer. Ett nummer som kretsar kring Jimmy Hudson, Wolverines son. Jimmy är helt ovetandes om både vem hans far är och det faktum att han är en mutant. Ända tills den dag då Kitty Pryde dyker upp hemma oss honom med en låda som tillhört hans far.
Jag tänkter inte gå in mer på själva storyn än så här eftersom jag inte vill spoliera er egen läsning. Loebs nya version av Marvel Ultimates mutanter känns på samma gång fräsch och samtidigt välbekant. Dessutom lämnar han här tillräcklig många frågor obesvarade, eller hintar om kommande händelser för att varje fall jag redan nu längtar till nästa nummer.
Innan jag hade läst Ultimate X #1 så var egentligen det största skälet till att läsa numret Arthur Adams illustrationer. De små smakprov och covers som Marvel släppt angående serien lovade gott och Adams gör en verkligen inte besviken. Det är verkligen en väldigt vältecknad och snygg serie. Ett gott exempel är scenen där Jimmy får ett meddelande ifrån sin far i form av en holograminspelning. Ansiktsuttrycken på alla i den scenen är spot-on. Från Jimmys närmast chockade uttryck, Kitty Prydes längtan och saknad till Wolverines mer bistra ansiktsuttryck.
En amerikansk recensent av numret nämnde att han tyckte att Ultimate X ”…hearkens back to the early days of Marvel Comics when anything could -– and did –- happen.”. Jag håller till viss del med honom om det. Men jag tycker att serien har mer gemensamt med Chris Claremont och John Byrnes långa run på Uncanny X-Men, det vill säga den version av X-Men jag själv introducerades för och har kommit att älska. Det bara att hoppas att Jeph Loeb inte sjabblar bort detta nu utan fortsätter i samma stil. Gör han det så tror jag att det möjligt att det blir en fullpoängare åt nästa nummer…
Illustration: Arthur Adams
Tusch: Mark Roslan
Färgläggning: Peter Steigerwald
Förlag: Marvel Comics
Betyg: 4/5
serien med samma namn. Christopher Chance, The Human Target, skapades av Len Wein och Carmine Infantino under tidigt 70-tal och revampades i en mycket uppmärksammad miniserie och senare ongoing signerad Peter Milligan och Edvin Biukovic (den senare gick tragiskt bort av en hjärntumör, inte ens 30 år gammal). Det är Milligans version som ligger till grund för den nya TV-serien, även om man helt tagit bort det centrala elementet i serien, nämligen att Christopher Chance är en mästare på förklädnad som tillbringar mesta tiden förklädd till den person han är anställd att skydda. I skådespelaren
It´s Russia. Brett Lewis och John Paul Leons The Winter Men tog sin tid att bli klar. Serien påbörjades 2005 men sista delen blev inte klar förrän 2009 då serien också samlades i en trade. Winter Men utspelar sig efter murens fall i det nya Ryssland och börjar med lite sovjetpropaganda om The Hammer of the Revolution, en sovjetisk superhjälte och fortsätter med ett mord och en kidnappning av en liten tjej. Sedan får man stifta bekantskap med Kris Kalenov, tidigare en del av Winter Men, en specialstyrka i Röda armen, som efter en katastrofal insats i Tjetjenien numera är alkad polis i ett korrupt Moskva där olika strukturer slåss mot varandra om pengar och makt. Kalenov utses av borgmästaren att leda sökandet efter flickan och det som verkade vara en simpel kidnappning visar sig vara något betydligt större och utvecklingen blir allt våldsammare och Kalenov tar hjälp av sina gamla kollegor, andra Winter Men för att ta reda på vem som låg bakom kidnappningen av flickan och det våld som drabbat Moskva.


Cairo är ett ensembledrama med flera huvudpersoner, alla skildrade med stor nyansrikedom. Vi möter haschsmugglaren Ashraf som mellan smuggelräderna samtalar med sin döda mor, den israeliska soldaten Tova som skickats på straffkommendering för ordervägran, libanes-amerikanen Shaheed som har drastiska planer för sitt Kairo-besök, den amerikanska turisten Kate som är både naiv och kunnig om regionen, regimkritiske journalisten Jibreel som vill gifta sig med Ashrafs syster, och, inte minst, djinnen Shams (just det, en äkta anden-i-flaskan, eller i det här fallet snarare anden-i-vattenpipan) som fungerar som en trickstergestalt som för alla dessa disparata existenser samman.
Precis som Planetary handlar Astro City egentligen om serier: Busiek är ett fan-turned-writer och AC innehåller mängder med blinkningar, refererenser och mer djupgående intertextuella experiment i förhållande till den amerikanska superhjältegenren. För det mesta ligger serierefererandet i bakgrunden medan Busiek jobbar med sina skickliga personskildringar (se t ex den smarta och rörande omarbetningen av Batman-myten i Astro City: Confessions), men i The Dark Age-sviten har det seriehistoriska perspektivet fått ta större plats. Såhär i fjärde delens första nummer har vi kommit fram till den s k Iron Age, 1990-talets era av superhjältar med 
Murderer är alltså ett av dessa koncept (övriga titlar är Stealth, Demonic, Stellar och Hardcore, läs mer
Jacques Tardi räknas som en av de största franska serieskaparna och har varit oerhört produktiv sedan han slog igenom på 70-talet. En del av hans digra produktion har getts ut i Sverige, dock inget de senaste 20 åren. Carlsen har gett ut sex delar av Adelés extraordinära äventyr, Ishavets demon och Den ödesdigra resan. Epix har gett ut Just här, Kackerlacksmördaren och Dödens adress. Dessutom har andra serier gått i några av de tidningar Epix gav ut. Jean-Claude Forest är en annan fransk legend, mest känd för sci-fi serien Barbarella på 60-talet. Just här köpte jag på Seriegrossisten för två år sedan men jag har inte kommit mig för att läsa den. Men nu när Fantagraphics gett ut den på engelska med titeln You Are There så tyckte jag att det var dags. Just här, som gavs ut på svenska 1986, handlar om Arthur Just som är rättmätig ägare till ett land, Mornemont, som en förfader fått i gåva av en kung. Genom rättsprocesser har hans familj, Arthur är den siste, förlorat marken och har numera bara äganderätt till murarna som omgärdar alla tomter. Arthur tar betalt för att öppna grindarna så att de som bor där kan passera och för pengarna processar han mot de andra som han anser har stulit hans land. Han har ingen relation med någon annan människa och pratar därför i telefon med sin döda mor.


