Författar arkiv

Recensioner

Pippi flyttar in och andra serier

onsdag 29 december, kl 22:17 av 8 kommentarer

pippiNär jag satt och spanade efter böcker att ge syskonbarnen i julklapp hittade jag något som jag inte kände till sedan tidigare. Pippi Långstrump som serie! På bloggen här pratas ibland om dream teams i form av manusförfattare/tecknare. För Pippis del är uttrycket definitivt på sin plats och vilket dream team sedan: den fantastiska Astrid Lindgren och Ingrid Vang Nyman, en av mina absoluta favoriter bland barnboksillustratörer. Slå det DC och Marvel! Serierna skapades i slutet av femtiotalet för serietidningen Klumpe Dumpe. Pippi-serierna ges ut av Rabén & Sjögren och det finns tre samlingar, alla utgivna i år. I den första samlingen, Pippi flyttar in och andra serier, flyttar Pippi in i Villa Villerkulla, går på cirkus och leker skeppsbruten m.m. Eftersom dottern gillar Pippi fick det bli en extra julklapp.

Så hur klarar sig då dream teamet i seriernas värld? Rätt bra. Genom att serierna är korta har man fått skära ner varje Pippi-berättelse till ett minimum och därför blir det en t.o.m. mer slagkraftig Pippi än vanligt, man har helt enkelt behållit kärnan i det som gör Pippi så bra. Pippis up yours-attityd framträder än tydligare här än i böckerna. Därmed inte sagt att Pippi gör sig bättre i serieformat än bokformat för så är inte fallet. Av förklarliga skäl har Vang Nyman inte lagt samma möda på varje teckning i serien som i böckerna men de bär ändå hennes omisskännliga signum och det är gott nog. Den största bristen kommer sig av att de inblandade inte behärskar seriemediet. Bildberättandet är alltför hackigt för att det ska bli något flyt i läsningen. Man har inte anpassat texten efter serieformen utan gjort tvärtom. Sammantaget kan jag ändå rekommendera Pippi flyttar in och andra serier. Det är bra att serierna finns tillgängliga igen. Å dottern gillar serierna.

Manus: Astrid Lindgren
Illustration: Ingrid Vang Nyman
Förlag: Rabén & Sjögren
Betyg: 3+/5
Skriv en kommentar
Intervju

Shazams intervjuarkiv 2010

tisdag 28 december, kl 22:38 av 2 kommentarer

Vi har genomfört en hel del intervjuer under 2010 och en del kan ni lätt komma till via ikonerna vid sidan men det finns fler. Så för att underlätta för er läsare om ni missat någon så finns nedan länkar till alla intervjuer publicerade 2010:

1/1 Förläggaren Jonas Anderson, Albumförlaget.

6/2 Serieskaparen Niklas Asker.

11-12/2 Serieskaparen Jeff Lemire (del 1 och 2).

16/2 Förläggaren Lisa Wibom, Wibom Books.

23/2 Serieskaparen Per Demervall om hans teckningar till Melodifestivalen.

6/3 Manusförfattarinnan G Willow Wilson.

18/4 Serieskaparen Ola Skogäng.

22/4 Förläggaren/redaktören Olof Gustafsson, Serieplaneten/Serieblaskan.

30/4 Serieskaparen Lilli Carré.

6/5 Jeff Lemire om The Atom.

15/5 Serieskaparen Becky Cloonan.

2/9 Serieskaparen Johan Wanloo om Rock Manlyfist.

7/10 Fabian Göransson och Kim W Andersson om Johnossi Comics.

13/10 Dark Horse-redaktören och manusförfattaren Scott Allie.

4/11 Manusförfattaren Sylvain Runberg.

Skriv en kommentar
Recensioner

Fantomen #1/2011

söndag 26 december, kl 22:32 av 0 kommentarer

fantomen-1-2011Det har blivit lite si och så med recenserandet av Fantomen. Jag har oftast inte läst det senaste numret när nästa kommer. Detta eftersom jag oftast har något intressantare i läshögen. Äventyret i #1/2011  är dock fortsättningen på Skeppsgossen & prinsessan i #22/2010, ett äventyr som var det bästa jag läst på år och dar. Kapten Walkers söner handlar om den förste Fantomen och hans fars sökande efter den förste Fantomens äldre bror som prinsessan Abeyras bror Guarocuya räddat undan den grymme spanjoren Hierro. Hasse Lindahls teckningar är givetvis lysande även i Kapten Walkers söner men Janne Lundströms manus är inte lika engagerande som i Skeppsgossen & prinsessan. Det beror dels på att händelserna inte är lika dramatiska även om också detta äventyr har sin beskärda del av tragik. Det huvudsakliga problemet är att det är så mycket som skildras på de 31 sidorna att det blir väl hafsigt, Lundström springer igenom händelser som hade behövt få ta mer plats. Det är så mycket som händer under så lång tid att Lundström hade behövt flera äventyr för att skildra händelseförloppet. Problemet fanns även i Skeppsgossen & prinsessan men det blir mer påtagligt här. Med detta sagt ska det sägas att även Kapten Walkers söner är ett riktigt bra äventyr om än inte i nivå med det förra, det innehåller dock i gengäld en twist på slutet.

Jerome K. Bloche blir indragen i ett beställningsmord i första delen av Ett kyligt mottagande. Albumet känns modernare än tidigare delar vilket beror på att det publicerades i Frankrike så sent som 2006. Den förvirrade Jerome är däremot sig lik och han håller fortfarande ihop med Babette. En ung kvinna vill anlita honom för att mörda en äldre man och Jerome slänger då ut henne, först därefter inser han att han kanske borde kollat vem han skulle mörda eftersom det uppenbarligen rörde sig om ett missförstånd från kvinnans sida. Han får därför verkligen använda sin små grå för att hitta igen kvinnan och mannen hon anlitar. Första delen är enbart en uppbyggnad inför fortsättningen och så långt är det inte ett av de bättre albumen men upplösningen kan nog blir rafflande och det finns ett antal frågtecken att räta ut.

Tredje och sista delen av Lee Falk och Sy Barrys Djurhandlaren om hur en skrupelfri djurhandlare tillfångatagit Hzz familj är ett exempel på ett stentrist 80-tals äventyr av duon och närmast plågsamt trist. Ett slöseri med papper. Herman Hedning är sådär men det är lite kul hur Hermans handsvett fräter söner en Uphone 4.

Förlag: Egmont Kärnan
Betyg: 4-/5
Skriv en kommentar
Recensioner

The Green Hornet Year One, volume 1: The Sting of Justice

torsdag 23 december, kl 08:17 av 0 kommentarer

green-hornet-year-one-vol-1Green Hornet är en av de ursprungliga pulphjältarna och i år har Dynamite storsatsat på karaktären med anledning av Green Hornet-filmen som iofs verkar rätt usel. Kevin Smith (Clerks och diverse serier) står för huvudtiteln Green Hornet. Utöver den finns även Kato: Not My Father´s Daughter och Kato Origins. Den senare utgår från den Green Hornet titel jag fastnat för, The Green Hornet Year One. Matt Wagner (Madame Xanadu, Grendel m fl) står för manus och Aaron Campbell för teckningarna och Fransesco Francavilla för färgläggningen. De första sex nummerna har samlats i en tpb med titeln The Sting of Justice. Year One handlar förstås om hur Green Hornet och Kato träffas och sedermera bildar en brottsbekämpande duo och tar sig an den lokale maffabossen Skid Caruso i 30-talets Chicago.

Pulphjälte + 30-tal= Något jag borde borde digga. Men så är det inte riktigt. Wagners manus är bra främst då det handlar om Kato (Hayashi Kato) och hur hans vägar kom att korsas med Green Hornet (Britt Reid) men när det handlar om 30-tal är det alltför mycket av dussinaction. Dialogen är sådär överlag och är ofta väl styltig. Men även om manuset har sina brister så är det en bra grundhistoria men Wagner hade gärna fått ägna mer tid åt hur de träffades och vad som hände dem innan dess, förhoppningsvis återkommer han till det i kommande volymer. Det största problemet är att Wagner inte lyckas göra vare sig Britt Reid eller Hayashi Kato till intressanta karaktärer. Teckningarna och färgläggningen är inte alls så bra som jag trott. Campbell sköter actionscenerna hyggligt men t.ex. så tittar personer åt ett annat håll än de rimligen borde, teckningarna får mig mest att tänka på Incognito och hur mycket bättre Sean Phillips teckningar är. Francavillas färgläggning är tyvärr inte alls bra, färgvalen är konstiga och harmonierar varken med tidsepoken eller miljöerna som skildras. Färgläggningen känns som ett hafsverk. Jag är tveksam till om jag kommer att läsa fortsättningen av The Green Hornet Year One eftersom serien saknar sting.

Manus: Matt Wagner
Illustration: Aaron Campbell
Färgläggning: Francesco Francavilla
Förlag: Dynamite Entertainment
Betyg: 2+/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Spirous äventyr 50: Zarkonerna anfaller

torsdag 16 december, kl 21:40 av 2 kommentarer

spirou50_zarkonernaSpirou är en klassiker bland de fransk-belgiska klassikerna. Franquins Spirou gick nyligen i Fantomen och Egmont håller på med en återutgivning av Franquins Spirou och  ännu äldre versioner. Jag läste en del Spirou när jag var yngre och gillade verkligen serien. När den nyligen gick i Fantomen så tyckte jag att den var sådär. Den hade iofs åldrats med värdighet men jag skummade oftast igenom äventyren. Inte ens Buddhas fånge som jag gillade när jag var yngre var så bra som jag mindes vilket iofs är fallet med det mesta man återser. Jag har inte läst några av de senaste Spirou-albumen i den vanliga serien, det jag läst om dem har inte varit så positivt överlag. Däremot är de specialserier som ges ut i bl.a. Frankrike och Tyskland intressantare. Emile Bravos berättelse om hur Spirou blev Spirou är ett mästerverk och jag hoppas att Fabien Vehlmann och Yanns Operation Fledermaus som ligger i läshögen och tidsmässigt är en fortsättning kommer att vara nästan lika bra.

Fortsätt läsa Spirous äventyr 50: Zarkonerna anfaller

Manus: Fabien Vehlmann
Illustration: Yoann
Färgläggning: Hubert
Förlag: Egmont Kärnan
Betyg: 3+/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Mig blir du snart kär i

onsdag 15 december, kl 22:38 av 3 kommentarer

mig-blir-du-snart-kar-iVi skriver inte så mycket om svenska serier här på Shazam men nu är det dags för en svensk mainstreamserie. Vafalls tänker kanske då du som läser. Nanna Johansson hör ju hemma i alternativseriefacket. Faaan heller som Lacken skulle ha sagt. I Sverige är politiska serier det vanligaste vid sidan av alla humorstrippar. När jag läser Nanna Johansson får jag flera gånger en känsla déjà vu och kommer att tänka på Sara Granér, Liv Strömquist och Nina Hemmingsson. Nanna Johansson har tidigare gett ut albumet Fulheten och framförallt hennes enrutingar har synts lite här och där. Mig blir du snart kär i handlar om egocentrism.

Just känslan av déjà vu drar ner helhetsintrycket eftersom Mig blir du snart kär i påminner om andra alster med liknande teman. Att vända normer upp å ner är inte något nytt och jag känner en viss leda. Men. Mig blir du snart kär i träffar för det mesta rätt och är ett intelligent album som till stora delar är roligt, skrattet fastar dock ofta i halsen. Jobbigast blir det givetvis när man i vissa delar känner igen sig själv och det vill man helst inte göra. Det är inte de finaste delarna av att vara människa som skildras. Enrutingarna är träffsäkra med vassa repliker. Uppfinningsrikedomen för roliga grejer är stor, i slutet finns bilder från Nanna Johanssons utställning (antar jag) Fullivs med burkar betitlade Svamp (som i underlivet) och Jävligt krossade tomater. Allra bäst är dock redskapet för att avgöra om något är kukarkitektur. Överlag är det kul, absurt och otrevligt. En bra mainstreamserie.

Illustration: Nanna Johansson
Förlag: Kolik förlag
Betyg: 3+/5
Skriv en kommentar
Allmänt

Julklappstips del 5

tisdag 14 december, kl 10:30 av 2 kommentarer

bone_one_volumeSom liten ville jag alltid ha stora paket och de fick inte vara lätta för då kunde det vara kläder. Huvva! Jag har utgått för samma princip vad gäller mina julklappstips.

En julklapp som kan ges till i princip vem som helst är en av de bästa serierna någonsin. Bone- One Volume är på generösa 1300 sidor och därmed en tegelsten utöver det vanliga. Jeff Smiths fantasy om kampen mellan gott och ont med urgullige Bone i huvudrollen har allt: humor, äventyr, drama etc. Den som inte läst den eller inte har den i sin ägo kommer att vara dig evigt tacksam eftersom hela julen är räddad.

En julklapp som är perfekt för de sinnessvaga som tror att serier är för barn är Jeff Lemires mästerliga Essex County svit. Jeff Lemire skildrar över 512 sidor på ett äkta och ömsint sätt mänskliga relationer på den kanadensiska landsbygden. Framförallt Ghost Stories, den andra delen, är så bra att till och med den tuffaste hockeykillen kommer att fälla en tår.

Det är alltid trevligt att motbevisa den som hävdar att allt var bättre förr. Eftersom det är jul ska man dock vara snäll. Överdådig, inte till antalet sidor, men till formatet är Fantagraphics utgåvor av Hal Fosters klassiker Prince Valiant. Hittills har två getts ut, 1937-1938 och 1939-1940. Det stora formatet gör Hal Fosters fantastiskt vackra teckningar rättvisa och klassikerstatusen är synnerligen välförtjänt. Nackdelen kan vara att personen blir odräglig hela julhelgen när han (oftast) eller hon går omkring och viftar med Prince Valiant i ena handen och starkvinsglöggen i den andra.

Skriv en kommentar
Recensioner

En kopp kaffe till II

söndag 12 december, kl 22:06 av 3 kommentarer

enkoppkaffetillEn kopp kaffe till? Nej, tack. Så känner jag efter andra delen av Naoto Yamakawas vardagsbetraktelser där kaffet alltid är närvarande. Andra delen kretsar liksom den första kring relationer, ofta med en kopp kaffe som viktig ingrediens. När jag läste första volymen var det lite av nyhetens behag, stelt tecknat iofs men småputtrigt och annorlunda jämfört med annan manga jag läst. När jag läser andra delen funderar jag mest kring att de korta historierna ofta är rätt menlösa och att det myckna kaffedrickandet påfallande ofta känns malplacerat liksom de överdrivna procedurerna kring det är tröttsamma. Det är ingen av historierna som sticker ut på ett positivt sätt utan det är jämndåligt över hela linjen och därav kändes de dryga 200 sidorna just rätt dryga. Dialogen är väl tillrättalagd/gullig och ofta krystad och det kan nog inte översättningen lastas för. Andra volymen är som en kopp blaskigt automatkaffe.

Illustration: Naoto Yamakawa
Förlag: Ordbilder Media
Betyg: 2/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Zorn & Dirna 3: Soldathordens klor

torsdag 9 december, kl 20:52 av 0 kommentarer

soldathordensklorFerdinand recenserade första delen, Valsverken, av Zorn & Dirna och jag den andra, Kronprinsen och räven . I tredje delen, Soldathordens klor, kämpar de vidare tillsammans med mamsen och papsen genom den synnerligen vidriga värld som blivit resultatet av att en kung fångat döden i spegel för att på så sätt bli odödlig. Tyvärr kan ingen annan heller dö annat än genom halshuggning av ruttnande människor, den som dödar någon får överta personens själ och det kan bli trångt. Zorn & Dirna är jagade eftersom de har förmågan att med gemensamma krafter låta någon eller något dö. Mer om vad som hänt vill jag inte avslöja för den som vill hoppa på, tre delar finns utgivna av totalt sex.

Jag blir mer och mer fascinerad av serien ju fler delar jag läser. Soldathordens klor bjuder i sedvanlig ordning på otrevligheter som sadistiskt våld och en barnamördare. I denna del lyckas Morvan även få till lite smårörande scener.En märklig blandning av komisk äventyrsserie och ofattbara grymheter. Någon form av märkning att det inte är för barn hade varit på sin plats för Zorn & Dirna är en av de grymmaste serierna jag läst. Brutala och egoistiska människor i en följaktligen brutal och egoistisk värld. Ju mer fascinerad jag blir desto bättre blir serien. Zorn & Dirna är definitivt den av Albumförlagets serier som överraskat mig mest, från att skeptiskt ha börjat läsa första delen till att uppslukas totalt av den senaste. Den bespottade Spirou-författaren gör något helt annat här. Vad månde det bliva?

Manus: Jean-David Morvan
Illustration: Bruno Bessadi
Färgläggning: Christian Lerolle
Förlag: Albumförlaget
Betyg: 4/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Mouse Guard: Legends of the Guard

tisdag 7 december, kl 09:15 av 2 kommentarer

legends-of-the-guardDavid Petersens Mouse Guard är en personlig favorit och de båda samlingarna, Autumn 1152 och Winter 1152 är suveränt bra. Det finns något genuint tilltalande med möss som skyddar andra möss mot både inre och yttre faror, möss som trots sin ringa storlek inte tvekar att ge sig på större djur. Petersen har byggt upp en intressant värld med en mängd musstäder/byar som skyddas av Mouse Guard. Som en spin-off till huvudserien finns nu Mouse Guard: Legends of the Guard som nu samlats i en inbunden utgåva. En andra volym är planerad till 2011. I Legends of the Guard har Petersen bjudit in en rad andra tecknare och manuförfattare som har fått skapa sina egna berättelser utifrån Petersens värld.

Värdshusvärdinnan June inbjuder alla som är på värdshuset möjligheten att berätta en historia, den med den bästa historien får sin räkning struken. Petersen själv har tecknat samtalen på värdshuset mellan de korta historierna. Några av historierna är bättre än de andra även om ingen är dålig. Allra bäst är den första, The Battle of the Hawk´s Mouse and the Fox´s Mouse av Jeremy Bastian. Den är berättad som en klassisk saga ackompanjerad av Bastians magnifika bilder om upphovet till Mouse Guard i en tid när andra djur härskade över mössen. Alex Sheikmans och Scott Keatings Oleg the Wise, om en kung som försöker undkomma sitt öde, är även den som en klassisk saga och stämningsfullt tecknad. Raven, efter Edgar Allen Poes dikt, av Jason Shawn Alexander bryter av mot de mer sagoaktiga berättelserna tung av sorg som den är. Karl Kerschls Bowen´s Tale är underbart vackert tecknad om en mus som bevittnar och överlever en hjord galopperande renar. Mark Smylies Crown of Silver, Crown of Gold om en galen kung som av svartsjuka förråder sin trognaste mus är även den vackert tecknad och Smylie använder de få sidorna väl och fyller de med dramatik. Legends of the Guard är inte lika bra som huvudserien men det är å andra sidan få serier som är det. Ju mer Mouse Guard desto bättre.

Förlag: Archaia
Betyg: 4/5
Skriv en kommentar
Intervjuarkiv A-Ö
Intervjuarkiv
Shazams favoriter
Favoriter
Previews Amerika
Previews Amerika
Previews Sverige
Previews Sverige

Nya kommentarer

  • Laddar...