Arkiv för kategorin ‘Lösnummer’

Recensioner

Daredevil #5

tisdag 22 november, kl 20:53 av 5 kommentarer

DD5I min recension av Mark Waids nystart av Daredevil var jag avvaktande positiv, men ställde mig frågan hur detta något självmedvetna spektakel skulle  utveckla sig i framtiden. Nu när vi kommit till #5 kan jag säga att det hela utvecklats riktigt bra!

I detta och föregående nummer har ordinarie illustratören Paolo Rivera tagit en paus, och med tanke på Riveras obestridliga talang hade detta kunnat vara ett problem – om ersättaren varit någon annan än Marcos Martin! Eller ersättare förresten, Martin har ju varit med på Daredevil på ett hörn sen starten, men av någon anledning är det Rivera som räknas som huvudillustratör… Hursomhelst, att Martin är en up-and-comer av episka proportioner fattade vi redan i våras när han illustrerade vad som kan vara årets bästa enskilda nummer, Amazing Spider-Man #655. Att nu se honom ta sig an Daredevil är underbart och inger nästan lite hopp inför den amerikanska seriemittfåran – jag är övertygad om att både Martin och Rivera en dag kommer att räknas som lika ikoniska Daredevil-uttolkare som Steve Ditko, Wally Wood, Frank Miller och Alex Maleev.  Martin tar tillbaka Daredevil till rötterna men med 40-50 år av innovation inom seriemediet i ryggen: det är ljudeffekter som följer det som orsakar ljudet (illustrerar DDs supersinnen på ett smart sätt), täta närbilder, korsklippningar och inte minst överraskande många fågelperspektiv, något som förstärker intrycket av Daredevil som en ”gatans” hjälte.

Fortsätt läsa Daredevil #5

Manus: Mark Waid
Illustration: Marcos Martin
Färgläggning: Javier Rodriguez
Förlag: Marvel
Betyg: 4+/5
Skriv en kommentar
iPad /Recensioner

Stormwatch #2 & 3

torsdag 17 november, kl 06:54 av 2 kommentarer

stormwatch3Hurra, seriebloggeri! Jag har tröttnat på att recensera enstaka lösnummer då jag ofta känner att det blir repetetivt, så jag har samlat på mig lite nummer och kommer att köra en serie recensioner framöver med lite mer samlade utlåtanden. Vi börjar med Stormwatch #2 & 3. Jag gav ju Stormwatch #1 en 4 i betyg, något jag nog skulle vilja dra ner till en 3:a efter att ha läst serien ett par vändor till.

Handling: Ena halvan av Stormwatch fortsätter att mer eller mindre tvångsrekrytera Apollo och Midnighter medan den andra halvan luskar i varför månen plötsligt börjat visa aggressivitet mot jorden. Medan förhandlingarna med de två nykomlingarna går måttligt bra så skickar månen i desperation ett helt gäng asteroider mot jordens största städer. Asteroider fyllda med gigantiska monster.

Det bra och mindre bra: Handlingsmässigt så har det börjat rulla på rätt bra nu med en attack från månen och diverse interna dispyter, men det är bitvis lite rörigt med de parallella handlingarna och ett stort antal karaktärer som alla måste få utrymme. Jag tror att serien faktiskt hade tjänat på att senarelägga introduktionen av Apollo och Midnighter istället för att ha med dem från start. Ett par nummer med introduktion av Stormwatch som initiativ och team hade varit fint istället för att bara köra igång i raketfart. Nu blir det väldigt mycket på en gång och man hinner inte riktigt fokusera på en sak innan man kastas vidare till nästa.

Fortsätt läsa Stormwatch #2 & 3

Manus: Paul Cornell
Illustration: Miguel Sepulveda & Al Barrionuevo
Förlag: DC
Betyg: 3/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Irredeemable #31

tisdag 15 november, kl 16:39 av 0 kommentarer

Irredeemable31Det var ett tag sen jag skrev om Irredeemable nu. Det är inte för att tidningen är ointressant, snarare har den liksom smugit sig på mig och gradvis växt sig starkare och starkare. När vi tittar in i #31  har Plutonian återvänt till jorden och Paradigm, hjältegruppen som är de enda som har ens en avlägsen chans att stoppa honom, är totalt splittrade – någon har gått över till den andra sidan, någon har dragit sig tillbaka, någon sitter fast i ett alien-fängelse… Med tanke på att Waid började sin historia om hur världens mäktigaste superhjälte istället blir världens mäktigaste superskurk med att stora delar av jorden var ödelagd och mänskligheten levde i skräck är det imponerande hur mycket mer eländig och hopplös han lyckats göra situationen under de dryga två år som Irredeemable nu pågått…

Fortsätt läsa Irredeemable #31

Manus: Mark Waid
Illustration: Diego Barreto, Damian Couceiro
Färgläggning: Zac Atkinson, Nolan Woodard
Förlag: Boom! Studios
Betyg: 4/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Punisher MAX #19

tisdag 15 november, kl 01:00 av 2 kommentarer

PunisherMAX19Jag har följt Jason Aaron och Steve Dillons Punisher MAX sen den startade – i början var jag lite tveksam, sen pushade Aaron det extrema underhållningsvåldet till nya gränser, och därefter har Aaron tvärt valt en annan väg där Frank Castles inre liv (such as it is) utforskas med en psykologisk närgångenhet av en art som sällan skådats i mainstreamserier. Förra arcen Frank kvalade lätt in i topp-10-Punisherhistorier någonsin, och när vi i och med #19 kan jag säga att pågående arcen Homeless fortsätter i samma stil. Som jag nämnt tidigare har många försök gjorts att placera Punisher i en mer ”verklighetstrogen” kontext (på papperet är han ju kanske den mest trovärdiga, om ett sånt ord ens kan användas, av Marvels alla figurer) men Aarons och Dillons Punisher MAX är just nu det i särklass bästa slika försöket. Aaron har här helt lagt prutthumorn på hyllan och skruvat ned gladvåldet till förmån för en Dante-vandring in i Frank Castles sargade psyke. Vad är det som driver honom? Egentligen? Nu när Frank är hemlös, utan högkvarter och bara kan straffa brottslingar med de vapen och den ammunition han lyckas ta ifrån dem ställs den frågan på sin spets. Och vad gör han när New Yorks samlade gangsterbefolkning tycker att han blivit mjuk efter fajten mot Bullseye och den följande fängelsevistelsen? Eländesfest är bara förnamnet (Franks role model visar sig sorgligt nog vara en envis vietnamesisk gerillasoldat som Frank slet halsen av med sina bara händer).

OBS! Lätta spoilers efter hoppet!

Fortsätt läsa Punisher MAX #19

Manus: Jason Aaron
Illustration: Steve Dillon
Förlag: Marvel
Betyg: 4/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Spaceman #1

torsdag 3 november, kl 22:05 av 2 kommentarer

spacemanBrian Azzarello och Eduardo Rizzo har samarbetat tidigare i långköraren 100 Bullets som Henrik hade en ambitiös genomgång  av, Rekviem för 100 kulor. Nu är duon tillbaka med sci-fi serien Spaceman. Spoilers ahead! Spaceman handlar om den väldige losern Orson, artificiellt skapad för uppdrag i rymden men nu fast på jorden utan uppdrag och framtid. Han samlar metallskrot och och drömmer om det liv han skulle haft i rymden. Ett adoptivbarn till ett känt par kidnappas och räddas senare av Orson från en brinnande båt, tyvärr är hon åtföljd av en av kidnapparna.

Att jag avslöjat hela första numret  betyder inte så mycket eftersom det inte händer så mycket överhuvudtaget. Jorden, åtminstone den storstad Orson bor i, är sunkig och planeten är tillsynes översvämmad. I början får vi flashbacks till vad som antagligen var Orsons sista uppdrag i rymden. Detta kontrasterar starkt till hans situation på Jorden där han betalar för att titta på en strippa innan han drar iväg för att samla skrot. En sorglig snubbe som dessutom är ful. Jag får inget grepp om karaktären mer än att han inte är den skarpaste kniven i lådan. Så det är knappast en karaktärsstudie som ska driva serien framåt framöver. Det bästa är en drift med kändisars förkärlek för att adoptera barn från tredje världen med lite sjaskiga filantropiska vibbar. Här har kändisparet Marc och Aprils adoptivdotter kidnappats, en adoptivdotter som blev deras efter att hon vunnit en dokusåpa om att bli just det där hon tävlade mot andra föräldralösa barn. Vidrigt som f-n och en lite samhällskritik inslängd. Hur karaktärerna pratar är lite annorlunda, Azzarello har skapat någon form av framtidsslang med datauttryck, LOL, och konstiga uttal. Den skiljer sig tydligt från hur de flesta pratar engelska idag och placerar därmed serien i en annan tid även genom dialogen men för mig är den mest ett störande moment. Rissos illustrationer är överlag bra men förutom en bild över staden är det inget som sticker ut. Det svårt att hitta så mycket intressant i numret och jag kan inte avgöra om det finns en story som kan bli intressant eller ej men det funkar iaf som uppstart även om jag personligen är tveksam till att fortsätta eller köpa den samling som kommer att samla alla nio nummer.

Manus: Brian Azzareollo
Illustration: Eduardo Risso
Färgläggning: Patricia Mulvihill
Förlag: Vertigo
Betyg: 3-/5
Skriv en kommentar
Recensioner

The New 52: Batmania

tisdag 18 oktober, kl 19:26 av 14 kommentarer

Batgirl1-238x370Gothams mörke hämnare är sedan länge förlagets främsta inkomstkälla och genom Christopher Nolans filmer den figur som haft det största kulturella genomslaget även utanför seriekretsar. Att han begåvas med inte mindre än elva (Holy facts ’n figures Batman!) titlar som på olika sätt knyter an till vad som i begynnelsen var en mans korståg mot brott talar sitt tydliga språk. Vissa har som bekant redan recenserats på Shazam och i dessa fall nöjer jag mig med en kortare andra åsikt. Men i kort eller lång form, här kommer en genomgång av samtliga Batserier nu utgivna av DC på ett bräde. Håll i Batarangen!

OBS! SPOILERS FÖREKOMMER!

Batgirl – Den alltid lika rappe Henrik Ö tyckte så här. En andra åsikt: Vissa av de nya titlarna fick mig verkligen att undra vad man hållit på med i DCs högkvarter det senaste året. Har redaktionerna tvingats läsa enkom brittiska herrtidningar, ökända världen över för sin kombination av hagiografier över våldsamma smågangsters och stora doser naket, för att komma i stämning? Därför anlände Gail Simones nya giv med Barbara Gordon återigen i Batkostym som en lisa för själen.

Gemensamt för merparten av 52s startfält är att man väljer att kollapsa tidslinjen för sitt fiktiva universum. Givetvis inte första gången det görs, Batman vore bra gammal annars, och undantag existerar lite där man tycker att det passar. Här är det hur som helst tre år sedan händelserna i The Killing Joke, då en kula från The Joker gjorde Barbara traumatiserad och paralyserad. Under tiden som rullstolsburen har hon likväl fortsatt brottsbekämpandet i rollen som Oracle tillsammans med kollegorna i Birds of Prey (mer om dem nedan). Nu har emellertid fysioterapin gett resultat och hon kan gå igen. Frihetskänslan som Ardian Syaf och tuscharen Vicente Sifuentes förmedlar i bilderna när Batgirl åter svingar sig mellan hustaken är verkligen fenomenal. Här har vi kvinnlig styrka i rörelse snarare än billig cheesecake. Det kan tyckas vara att glädja sig åt det lilla, men jag blir faktiskt överraskad när tidningen inte innehåller en enda bild av Batgirls bak glänsandes i det Gothamska ljuset.

I väl genomförd inre monolog får vi ta del av hennes tankar och osäkerhet i den nygamla rollen. En kontrast mot bilderna som visar styrka och skoningslöshet gentemot de tonåriga wannabeemördarna i Halloweenkostymer som blir de första att smaka på Batgirls kängor och nävar. Vi introduceras även till hennes nya rumskamrat och en mördare som tittat för mycket på Final Destination-filmerna samt den vrålsnygga Batgirlmotorcykeln innan detta rappa nummer avrundas. Enda smolket i glädjebägaren är den märkliga sista rutan med överreaktionen från polisen McKenna. Betyg: Trea som strävar uppåt
Fortsätt läsa The New 52: Batmania

Skriv en kommentar
Recensioner

Orchid #1

söndag 16 oktober, kl 22:27 av 0 kommentarer

orchidcoverFör några veckor sedan skrev jag om Rage Against the Machine-medlemmen Tom Morellos första serie Orchid med teckningar av Scott Hepburn. Serien släpptes som jag hoppades även digitalt och nu är det dags att se om min pepp var befogad. Noterbart är att den var dyrare digitalt än i pappersform. Dark Horse app är inte lika bra som Comixology, den är buggigare men upplösningen är toppen. Nya nummer kostar liksom Orchid normalt bara 15 pix jämfört med DCs och Marvels 22/28 pix.  Orchid utspelar sig i en postapokalyptisk värld där haven stigit och de genetiska koderna slagits sönder. Mänskliga bosättningar är omringade av en tät vildmark varifrån våldsamma nya djurarter lever av de hjälplösa. Den högt belägna marken tillhör de rika och mäktiga och de överblickar kåkstäderna nedanför. Ett brutalt styre upprätthåller ordningen och låter de rika förslava de fattiga. I denna värld inser en ung prostituerad, Orchid,  som inser att hon kan uppnå mer än den roll samhället förpassat henne till. Motstånd mot den rådande ordningen finns och en grupp har kommit över den legendariske upprorsledaren General Chinas mask som tros innehålla magiska krafter. De är dock förföljda av soldater och den ende som undkommer är Simon och han hamnar i en kåkstad där han räddar Orchids yngre bror. Den rebelliska Orchid har gjort sig ovän med en hallick och det får ödesdigra följder för henne och hennes familj liksom Simon. Orchid är planerad till tolv nummer så det kommer inte att bli en ongoing utan det finns ett planerat slut.

Överlag tycker jag att Orchid är en riktigt lyckad debut av Morello. Han undviker alltför klyschiga karaktärer och världsbyggandet är riktigt bra. Han lyckas framförallt bra med Orchids roll, hon är varken en glorifierad prostituerad eller ett offer för omständigheterna. Hon gör vad som krävs för att försörja sin familj, hon är heller ingen älskvärd person. Samtidigt finner en avsky mot tingens ordning som brinner starkt inom henne. Det ska bli intressant att följa hennes resa till upprorsledare. Även Simon är en intressant karaktär som jag har svårare att få grepp om men inte heller han känns klyschig. En intressant sak är att de fattiga är korta medan de rika är långa, en tydlig indikation på den ojämna fördelningen av resurser. En möjlig inspiration från verkligheten är apartheidtidens Sydafrika där den svarta och sannolikt även den färgade befolkningen var kortväxta jämfört med de vita. Detta faktum har förts fram som en förklaring till Bafana Bafanas (Sydafrikas fotbollslandslag) klena resultat medan rugbylandslaget vann guld på 90-talet. Liksom i RAtMs musik finns här ett politiskt budskap och det ska även bli intressant att följa hur Morello presenterar olika aspekter av den här världen framöver och sitt budskap. Scott Hepbruns teckningar är överlag bra och totalt sett är det ett bra förstanummer med en bra grund att bygga på men ingen wow-upplevelse.

Manus: Tom Morello
Illustration: Scott Hepburn
Förlag: Dark Horse Comics
Betyg: 3+/5
Skriv en kommentar
Recensioner

The New 52: Action Comics # 1 & 2

fredag 14 oktober, kl 15:07 av 1 kommentar

action 1Att det varit snålt tilltaget med de riktigt bra titlarna i DCs nysatsning ger även Shazamredaktionens stickprov stark vittnesbörd om. Det känns trist med alla missade chanser och därför extra roligt när man hittar något som imponerar. En sådan tidning är Grant Morrisons och Rags Morales nytolkning av Superman.

Där många 52-skribenter vänder ut och in på sig själva i en strävan att vara samtida, Aquaman intervjuas på en ”Flämt!” sushisrestaurang av en bloggare, gör Morrison sin vana trogen precis tvärtom. För att röra sig framåt måste man ibland blicka bakåt och han går hela vägen tillbaka till Jerry Siegel och Joe Shusters ursprungliga koncept med Superman som en proletärhjälte. Och ja, jag vet att i sin första fanzinepublicerade version var han en skallig superskurk, men här pratar vi alltså förra gången det kom ett Action Comics # 1 1938. Jag ser även tydliga ekon från boken som inspirerade duon: Philip Wylies Gladiator, rekommenderad läsning för alla som vill se källan till mycket av superhjältemytologin och redan införlivad i DC-universat på diverse intrikata vis.

Fortsätt läsa The New 52: Action Comics # 1 & 2

Skriv en kommentar
Recensioner

The New 52 * 5

torsdag 13 oktober, kl 18:40 av 10 kommentarer

Efter ett par tunga jobbdeadlines och en resa till Bulgarien är det nu dags för mig att jobba mig tillbaka in i seriematchen igen. Det gör vi bäst med en megarecension av ytterligare fem nya DC-förstanummer, eller hur?

Resurrection1Resurrection Man – Britterna Dan Abnett och Andy Lanning hoppar från Marvel, där de ju gör sitt mesta jobb, till DC med en ny version av en figur de en gång uppfann åt DC: Mitch Shelley, The Resurrection Man. Resurrection Man har den något aparta superkraften att när han dör så vaknar han snart upp med en ny superkraft (och stackars Mitch dör ofta, osårbarhet verkar inte vara en kraft han någonsin har på repertoaren). Det ser på papperet ut som ett perfekt upplägg för lite mörk och samtidigt trippad superhjälteunderhållning med lite lagom djupa reflektioner över död och identitet och såna saker. Det var i alla fall så jag mindes det sena 1990-talets Resurrection Man, men i det här numret varar det mörka och existentiella i exakt 8 sidor, innan resten av numret tas upp av en lång fajtscen mellan Mitch och en demon. Trå-kigt! Blasé som jag är efter år av populärkulturkonsumtion tycker jag dessutom att den antydda ramhandlingen med ”ett krig mellan himmel och helvete” känns ungefär lika originell som baksmälla på nyårsdagen. Lägg till detta Fernando Dagninos helt ordinära och ibland rentav tillkämpat ”mörka” illustrationer och vi slutar med en New 52-titel som måste klassificeras som tämligen svag även i ett redan svagt startfält. Betyg: Två minus. Fortsätt läsa The New 52 * 5

Manus: Dan Abnett (Resurrection Man), Andy Lanning (Resurrection Man), Brian Azzarello (Wonder Woman), J H Williams (Batwoman), J Haden Blackman (Batwoman), Justin Gray (All-Star Western), Jimmy Palmiotti (All-Star Western), Peter Milligan (Justice League Dark)
Illustration: Fernando Dagnino (Resurrection Man), Cliff Chiang (Wonder Woman), J H Williams (Batwoman), Moritat (All-Star Western), Mikel Janin (Justice League Dark)
Färgläggning: Santi Arcas (Resurrection Man), Matthew Wilson (Wonder Woman), Dave Stewart (Batwoman), Gabriel Bautista (All-Star Western), Ulises Ariola (Justice League Dark)
Förlag: DC
Betyg: 2- (Resurrection Man), 2 (Wonder Woman), 3+ (Justice League Dark), 4 (Batwoman), 4 (All-Star Western)/5
Skriv en kommentar
Recensioner

I, Vampire #1

söndag 2 oktober, kl 20:02 av 0 kommentarer

ivampire1Så var det dags för min tredje och sannolikt sista recension gällande New 52. En av få serier jag faktiskt blev lite sugen på var I, Vampire, särskilt efter att jag sett Andrea Sorrentinos teckningar. Dessutom var Joshua Hale Fialkovs kriminalserie Tumor en tät historia. I, Vampire trodde jag var en helt ny serie men liksom det mesta i New 52 är den allt annat än ny utan började i House of Mystery på 80-talet.

I, Vampire #1 handlar om den engelske lorden Andrew Bennet som blev vampyr på 1600-talet. Han verkar dessutom vara den starkaste av vampyrer. Han gjorde även sin käresta Mary till vampyr så de skulle leva för evigt. Tyvärr visade det sig att Mary hade en sällsynt begivenhet för människoblod och helt enkelt är väldigt ond. Hon går numera under namnet Mary- Queen of Blood. Ev. referenser till Mary- Queen of Scots hittade jag inte. Mary leder iaf en armé av vampyrer som vill utrota människan. Andrew själv dricker inte människoblod utan skyddar människorna från vampyrer och speciellt då sin käresta. Nu är dock den vapenvila som gällt länge bruten. I, Vampire #1 pendlar mellan Andrew som slaktar vampyrer i Boston och ett samtal mellan honom och Mary. Preview finns hos Cosmic Book News.

Fortsätt läsa I, Vampire #1

Manus: Joshua Hale Fialkov
Illustration: Andrea Sorrentino
Färgläggning: Marcelo Maiolo
Förlag: DC Comics
Betyg: 4/5
Skriv en kommentar
Intervjuarkiv A-Ö
Intervjuarkiv
Shazams favoriter
Favoriter
Previews Amerika
Previews Amerika
Previews Sverige
Previews Sverige

Nya kommentarer

  • Laddar...