I min recension av Mark Waids nystart av Daredevil var jag avvaktande positiv, men ställde mig frågan hur detta något självmedvetna spektakel skulle utveckla sig i framtiden. Nu när vi kommit till #5 kan jag säga att det hela utvecklats riktigt bra!
I detta och föregående nummer har ordinarie illustratören Paolo Rivera tagit en paus, och med tanke på Riveras obestridliga talang hade detta kunnat vara ett problem – om ersättaren varit någon annan än Marcos Martin! Eller ersättare förresten, Martin har ju varit med på Daredevil på ett hörn sen starten, men av någon anledning är det Rivera som räknas som huvudillustratör… Hursomhelst, att Martin är en up-and-comer av episka proportioner fattade vi redan i våras när han illustrerade vad som kan vara årets bästa enskilda nummer, Amazing Spider-Man #655. Att nu se honom ta sig an Daredevil är underbart och inger nästan lite hopp inför den amerikanska seriemittfåran – jag är övertygad om att både Martin och Rivera en dag kommer att räknas som lika ikoniska Daredevil-uttolkare som Steve Ditko, Wally Wood, Frank Miller och Alex Maleev. Martin tar tillbaka Daredevil till rötterna men med 40-50 år av innovation inom seriemediet i ryggen: det är ljudeffekter som följer det som orsakar ljudet (illustrerar DDs supersinnen på ett smart sätt), täta närbilder, korsklippningar och inte minst överraskande många fågelperspektiv, något som förstärker intrycket av Daredevil som en ”gatans” hjälte.
Illustration: Marcos Martin
Färgläggning: Javier Rodriguez
Förlag: Marvel
Betyg: 4+/5

Det var ett tag sen jag skrev om Irredeemable nu. Det är inte för att tidningen är ointressant, snarare har den liksom smugit sig på mig och gradvis växt sig starkare och starkare. När vi tittar in i #31 har Plutonian återvänt till jorden och Paradigm, hjältegruppen som är de enda som har ens en avlägsen chans att stoppa honom, är totalt splittrade – någon har gått över till den andra sidan, någon har dragit sig tillbaka, någon sitter fast i ett alien-fängelse… Med tanke på att Waid började sin historia om hur världens mäktigaste superhjälte istället blir världens mäktigaste superskurk med att stora delar av jorden var ödelagd och mänskligheten levde i skräck är det imponerande hur mycket mer eländig och hopplös han lyckats göra situationen under de dryga två år som Irredeemable nu pågått…
Jag har följt Jason Aaron och Steve Dillons Punisher MAX sen den startade – 
Gothams mörke hämnare är sedan länge förlagets främsta inkomstkälla och genom Christopher Nolans filmer den figur som haft det största kulturella genomslaget även utanför seriekretsar. Att han begåvas med inte mindre än elva (Holy facts ’n figures Batman!) titlar som på olika sätt knyter an till vad som i begynnelsen var en mans korståg mot brott talar sitt tydliga språk. Vissa har som bekant redan recenserats på Shazam och i dessa fall nöjer jag mig med en kortare andra åsikt. Men i kort eller lång form, här kommer en genomgång av samtliga Batserier nu utgivna av DC på ett bräde. Håll i Batarangen!
Att det varit snålt tilltaget med de riktigt bra titlarna i DCs nysatsning ger även Shazamredaktionens stickprov stark vittnesbörd om. Det känns trist med alla missade chanser och därför extra roligt när man hittar något som imponerar. En sådan tidning är Grant Morrisons och Rags Morales nytolkning av Superman.
Resurrection Man – Britterna Dan Abnett och Andy Lanning hoppar från Marvel, där de ju gör sitt mesta jobb, till DC med en ny version av en figur de en gång uppfann åt DC: Mitch Shelley, The Resurrection Man. Resurrection Man har den något aparta superkraften att när han dör så vaknar han snart upp med en ny superkraft (och stackars Mitch dör ofta, osårbarhet verkar inte vara en kraft han någonsin har på repertoaren). Det ser på papperet ut som ett perfekt upplägg för lite mörk och samtidigt trippad superhjälteunderhållning med lite lagom djupa reflektioner över död och identitet och såna saker. Det var i alla fall så jag mindes det sena 1990-talets Resurrection Man, men i det här numret varar det mörka och existentiella i exakt 8 sidor, innan resten av numret tas upp av en lång fajtscen mellan Mitch och en demon. Trå-kigt! Blasé som jag är efter år av populärkulturkonsumtion tycker jag dessutom att den antydda ramhandlingen med ”ett krig mellan himmel och helvete” känns ungefär lika originell som baksmälla på nyårsdagen. Lägg till detta Fernando Dagninos helt ordinära och ibland rentav tillkämpat ”mörka” illustrationer och vi slutar med en New 52-titel som måste klassificeras som tämligen svag även i ett redan svagt startfält. Betyg: Två minus. 



