Hulk och Bruce Banner är separerade. För att lösa problemet med sitt ynka alter ego och äntligen finna frid har vår gröne vän allierat sig med ingen mindre än Doctor Doom som gladeligen delar på dem, naturligtvis inte utan en räv bakom örat.
Utan Hulk förvandlas Banner till en galen Doctor Moreau som utför gammaexperiment på sig själv och alla djurinnevånnare på en hel ö för att åter bli just Hulk. Detta kan inte få fortsätta så Hulk kontaktas av Amanda von Doom (inget släktskap!?), ledare för Mad Squad vars hemliga syfte och existens går ut på att döda galna vetenskapsmän. Hulk ställer upp på ett villkor: Att han och ingen annan får döda Banner.
Efter en utdragen strid lyckas Hulk just med detta när han och Banner omfamnar varandra i en gammabombsexplosion och Hulk är äntligen fri…eller?
Alltså, vad är det här? Efter att ha njutit av Greg Pak som tog vår smaragdgröne vän från påtvingad exil i rymden i Planet Hulk, återkommen till jorden full av vrede och hämndbegär i World War Hulk, därefter kastad iväg som en handske av Red Hulk, Modok och Leader, som bara Bruce Banner läromästare till sin son Skaar som svurit att döda honom, osv, kommer det här!? Greg Pak tog oss med på en fantastisk resa som tillsammans med Bill Mantlo och Peter David måste räknas som en av de bästa vi fått uppleva när det gäller Hulk. Nu med ny volym och ny författare känns allt bara fel.
Jason Aaron som gjort sig ett namn i X-relaterade serier som Wolverine, Uncanny X-Men och nu Wolverine and The X-Men räknas av Marvel som en av deras ”arkitekter”, dvs framträdande och betydelsefulla serieskapare. Enligt vad jag hört, då jag själv inte har läst dem, har han lyckats med tidigare nämnda titlar men steget från mutanter till Hulk är tydligen astronomisk. Storyn är tafflig och krystad. Dialogen pompös och oengagerad. Karaktärerna är platta och känns helt fel. Aaron får kraftig hjälp av Marc Silvestris penna i de första tre numren men därefter tar Whilce Portacio över och hans hafsiga och flamsiga stil gör att man bara vill att det här ska ta slut.
I höst när Marvel kickar igång sin nya giv, Marvel NOW, lämnar Jason Aaron tidningen med #15 för Thor och istället får vi mannen som kan tälja guld med brödkniv: Mark Waid! Då han nyligen fått tre Eisner Awards för hans enligt Shazam och flera andra fantastiska Daredevil, mm, är jag mycket nöjd. Hulk förtjänar en författare av rang…annars HULK SMASH!!!
Förlag: Marvel Comics
Betyg: 2/5
Så var det äntligen dags! Efter 11 nummer av FF återkommer Fantastic Four på tidningshyllorna lagom till 50-årsjubiléet med ett maffigt nummer 600. Jonathan Hickman som tog över tidningen med #570, avslutade den med #588, startade FF (Future Foundation) är nu i hamn med två egna titlar med Marvels ”First Family”. Att han hade stora planer för våra hjältar 2009 måste räknas som en av superhjältegenrens största underdrifter när man sitter här med facit i hand och det är inte för inte man får en klump i halsen när man tänker på att han ska lämna Fantastic Four och Future Foundation med #611 respektive #23 i oktober 2012. Att han istället ska ta över efter Brian Michael Bendis med två Avengers-titlar får mig däremot att jubla och raskt lägga dessa titlar till min pull-list inför 2013.
I FF #12-16 får vi följa den brokiga skaran av unga genier som är Future Foundation. Valeria Richards teleporterar (eller translokerar som hon viktigt uttrycker det) de översta våningarna av Baxter Buildning från stridens New York till Latveria där farfar Richards, den store tidresenären, befinner sig av för honom självklar anledning tillsammans med den siste medlemmen av de alternativa Reed Richards som är orsaken till all denna villervalla pga deras önskan att lösa alla problem. Som denne Reeds fånge är en minst sagt putt Doctor Doom (”I will be burning this impostor´s meat from his bones”) och hans arvtagare Kristoff.
MILD SPOILERVARNING utfärdas. Ett drygt år har gått sen sist och det är därmed dags för del tre av Darwyn Cookes serie adaptioner av Donald Westlakes/Richard Starks Parker-romaner. De två första delarna, 
