Om årets jätteportion eventserievansinne Fear Itself gav upphov till en oinspirerande Ed Brubaker-historia, ger Zack Overkills fortsatta öden och äventyr motsatt effekt. Det här visar Brubaker när han är som mest inspirerad och inspirerande, och som han själv valt att uttrycka det ”The Secret Ingredient Is Pulp”.
Bad Influences tar vid direkt efter den första serien. Jag rekommenderar alla att skaffa den per omgående, helst i lösnummer så ni inte går miste om Jess Nevins intressanta texter om pulphistoria. Finns inte med i albumen. För att ta historien i korta drag: Zack Overkill är en före detta superskurk som placerats i vittnesskyddet. Han får äta mediciner för att dämpa sina krafter och har ett trist kontorsjobb. En rad mer eller mindre slumpmässiga händelser för honom tillbaka in i spelet, den här gången inom lagens råmärken som agent för organisationen SOS. I föreliggande serie får Overkill återigen ge sig in i den kriminella världen i akt och mening att föra hem Simon Slaughter, en SOS-anställd på hemligt uppdrag som verkar ha blivit lite väl hemmastadd i den nya miljön.
Arkiv för kategorin ‘Recensioner’
Incognito: Bad Influences # 1-5
Fear Itself #1
Sommaren är här och med den Marvel-blockbusters både på bio och i serieform. Årets stora event har som sig bör ett toppat lag: manus av Matt Fraction, illustrationer av Stuart Immonen (med benägen assistans av tuscharen Wade von Grawbadger) och färgläggning av mästarinnan Laura Martin. Fläskigt ögongodis så långt man ser – och det finns mycket utrymme för fläsk i denna dubbelstorleksinledning (44 sidor serier istället för de gängse 22).
Att Marvel vill att det här ska vara årets seriehändelse märks med andra ord tydligt på illustrationerna. Massor med splashpages (de två huvudskurkarna får en var på olika ställen i tidningen), rutor som sträcker sig över hela uppslaget (jag räknar tre bilder av hela Avengers-lineupen utsmetad över seriesidorna, en av dem runt middagsbordet i Asgård i god Asterix-stil) och moneyshots som är så episka att det knakar (det här numrets höjdare måste väl vara när Odin öppnar en burk stryk till sin son Thor). Immonen levererar – det var väl ingen som väntade sig nåt annat? Och Laura Martins färgskalor är som vanligt oantastliga, solnedgångsljuset på den första Avengerslineupen är t ex ett under av subtilitet, det är nästan så Martins arbete med skuggor, skalor och toner känns bortslösat i en sån här blockbuster. Men ska det va så ska det, som det heter.
Illustration: Stuart Immonen
Tusch: Wade von Grawbadger
Färgläggning: Laura Martin
Förlag: Marvel
Betyg: 2/5
Fear Itself Prolouge: Book of the Skull
Så sparkar det alltså igång, Marvels stora sommar-event: Fear Itself – och med tanke på stundande filmpremiärer har händelsen såklart Thor och Captain America i bärande roller. Just Thor figurerar dock inte alls i denna prolog signerad Ed Brubaker, här är det istället fråga om backstory med två parallellhandlingar: å ena sidan Captain America och hans Invaders under andra världskriget, och å andra sidan skurkarna Sin (Red Skulls dotter, ni vet) och Baron Zemo i nutid, på jakt efter Red Skulls största hemlighet.
Fear Itself signalerar från ruta ett att det här är ett mainstream-event, pure and simple. Den (visserligen gottköpsmässiga) politiska anstrykningen man såg i Civil War eller experimentlustan från Grant Morrisons bidrag till event comics-genren (DC One Million och Final Crisis) saknas helt här. Begraven hemlighet dyker upp igen och hotar Marvel-universat, punkt slut. Book of the Skull lider också av att den är just en prolog: det här är inte en historia som står på egna ben. Syftet att presentera skurkar och intrigtrådar inför resten av Fear Itself är helt klart överordnat karaktärsskildringar såväl som kreerande av någon som helst poäng som skulle göra Book of the Skull relevant i sig själv.
Fortsätt läsa Fear Itself Prolouge: Book of the Skull
Illustration: Scot Eaton
Tusch: Mark Morales
Färgläggning: Sunny Gho
Förlag: Marvel
Betyg: 2/5
[Tyska serieveckor] Castro
Spx11 har ett tyskt tema och därför sparkar Shazam igång Tyska serieveckor. Först ut är Reinhard Kleist som är en av mina favorittecknare. Hans Cash- I see a darkness är lysande, både jag och Johan gillar den skarpt. Fidel Castro, den kubanske revolutionären/diktatorn gillar jag däremot inte alls så det var med blandade känslor jag tog mig an Castro som gavs ut av Carlsen i höstas. Brittiska Self Made Hero ska f.ö. ge ut den i engelsk översättning i juli. Carlsen gav ut Kleist reseskildring från hans vistelse på Kuba, Havanna. Eine Kubanische Reise 2008, men den har jag inte läst. Castros och Kubas historia berättas genom den tyske fotografen Karl som landar på Kuba i början av 50-talet för att intervjua Castro. Efter lite dramatik når han Castro och får en kort intervju, han får även höra andra historier om Castro av de som känt honom längre och blir begeistrad både av Castro och kampen mot diktatorn Batista. Parallelt med Karls liv på Kuba där han blir kvar följs Castros och Kubas historia fram till idag. För att göra Castro så autentisk och korrekt som möjligt har Kleist tagit hjälp av Volker Skierka som bl.a skrivit en biografi om Catro.
Kleist tuschtunga teckningar är som vanligt underbart bra med miljöskildringen snäppet bättre än personskildringen. Teckningarna är också albumets verkliga styrka. Trots att serien omfattar över 270 sidor så tvingas Kleist jäkta fram en hel del. Huruvida han valt de viktigaste delarna av Castros liv vet jag inte men det jag känner till är iaf med. Kleist har lagt fokus på händelserna fram till den misslyckade invasionen i Grisbukten. Det är följaktligen också i början när händelserna ges mer tid och man känner att man kommer närmare Castro och det som drev honom och hans revolutionärer som serien är som bäst. Det är lätt att sympatisera med revolutionen till en början, en synnerligen rättmätig revolution. Castro skildras dock redan från början som en hänsynslös karaktär, att andra offras för att han själv ska nå sina mål förefaller vara en självklarhet. Det framträder tydligt trots att han även sätter sitt eget liv på spel.
Under läsningen får jag känslan av att Kleist är ambivalent inför Castro som person, han sympatiserar uppenbarligen till en del men väjer sig inte för att skildra hur revolutionen, liksom alla andra kommunistiska/socialistiska revolutioner obönhörligen slutar i ett nytt förtryck. Denna del har Kleist skickligt valt att skildra genom två av Castros medhjälpare från de tidiga åren, Lara och hennes bror Juan, som Karl lärt känna tidigt. Liksom Kleist är ambivalent inför Castro är även jag det inför albumet. Jag ogillar Castro eftersom han är en diktator och jag har även svårt för Karl, ett typiskt exempel på en utlänning som letar efter något sant och rätt och vägrar se sanningen bakom lögnen. Men trots två huvudpersoner som jag har svårt (i Castros fall synnerligen svårt) att känna sympati för lyckas Castro vara en intressant skildring som ger en bra inblick i revolutionen, Castro och det kubanska folket.
Förlag: Carlsen Verlag
Betyg: 4-/5
X-Men Legacy #247
OBS! Följande recension innehåller spoilers!
Först en liten ursäkt: jag har hela tiden tjattrat om att Age of X har fem delar – vilket jag tror det faktiskt var fråga om i nån tidig solicit som jag sen inte brytt mig om att bekräfta – men nu när jag läser del 5 är det alldeles tydligt att det är sex delar det är fråga om – X-Men Legacy #247 är den näst sista delen av Age of X, inte den sista.
Okej? Okej. Ni som följt min Age of X-bevakning vet vid det här laget vad som gäller. Alternativversion av X-men, mutanter belägrade i Fortress X under ledning av general Magneto håller med nöd och näppe mänsklighetens samlade armé stången. Eller? Så långt intrigen, ni som läst förut vet också att jag inte är särskilt imponerad av Clay Mann och Jay Leisten som illustrerar hälften av Age of X-numren – och det är ungefär samma nivå på saker och ting i det här numret. Stelt, uttryckslöst och miljöbilder som inte alls tar vara på Careys backstory-upplägg. I det här numret gör dock Mann och Leisten lite av en uppryckning, det är faktiskt några bildsekvenser här som glimtar till: Kitty sista-minuten-räddar Professor X på s 4, Basilisk/Cyklops vägrar följa Sam Guthries order på s 8 och det blir pinsamt klart vem som har de verkliga ledaregenskaperna, och såklart slutbilden, där Mann och Leisten äntligen, äntligen, efter tre nummer, lyckas få Fortress X att se coolt ut.
Fortsätt läsa X-Men Legacy #247
Tusch: Jay Leisten
Färgläggning: Brian Reber
Förlag: Marvel
Shazam läser
Vi i redaktionen antar att ni surfar hit av samma anledning som vi besöker diverse seriesajter i cyberrymden nämligen för att få tips på serier att läsa (eller serier att undvika). Eftersom vi inte inte hinner/orkar skriva om allt vi läser lanserar vi Shazam läser där vi skriver kort om serier vi läst senaste tiden. Det kan även bli vad vi vill läsa. Shazam läser kommer att dyka upp på eder ödmjuka (nåja, ibland) serieblogg varje söndag framöver.
Rikard: Albumförlaget har nu gett ut fyra delar av Alejandro Jodorowskys och Francois Boucqs Bouncer. Bödelns hämnd är liksom föregångarna stenhård västern, i fjärde delen får dock Jodorowsky utrymme för lite filosofi och Bouncers ursprung klarnar. Bättre än del tre och Bouncer är en bra västernserie med Boucqs teckningar som ett extra plus. En annan fransk serie jag följer är Jean van Hamme och William Vances XIII som ges ut av Cinebook. XIII en actionthriller om en man utan minne med siffran XIII tatuerad på skuldran. Få serier jag läst har bjudit på så många vändningar och lyckats hålla spänningen uppe så bra. Kombinerat med bra karaktärer och snygga teckningar är XIII är en av de bästa franska albumserierna jag läst. Första cykeln, om följderna av mordet på USAs president avslutades i stor stil med femte delen, Full red. Det ska bli spännande att följa fortsättningen. Då och då tankar jag hem digitala serier på iPhonen och senaste var D.O.G.S of Mars #1 av Tony Trov, Johnny Zito och Paul Maybury om jordens första koloni på Mars och dess ledare Zoe. Serien börjar med att Zoe har en pistol mot huvudet och misstänks ha mördat sin make och sedan börjar det som hänt återberättas. Förutom att jag undrar om de utvalda var det bästa Jorden kunde skicka till Mars så är första numret bra och Paul Mayburys teckningar i tvåfärg är riktigt snygga och påminner lite om tecknare som Blain och Kerascoët. Jag kommer definitivt att följa fortsättningen via Comixologys app. D.O.G.S of Mars #1 är f.ö. gratis och finns att läsa även på webben.
Johan: Green Lantern: Emerald Warriors #8 är visserligen ytterligare en Green Lantern-serie men har varit en riktigt bra serie ända sen starten och den förtjänar verkligen en recension. Vi får väl se om jag kan skriva ihop något under nästa vecka. Green Arrow #10 är en annan bra DC-serie men som jag följt alltför sporadiskt. Serien har starka kopplingar till pågående Brightest Day och blandar friskt influenser från både Robin Hood och Arthursagan men traditionell superhjälteaction. I bokhyllan står just nu de sista två volymerna av Starman Omnibus, James Robinsons mästerverk, och väntar på att bli lästa. Tyvärr så får de nog göra de ett tag då även har annat än serier att läsa också. Men det kommer att komma recensioner på både volym 5 och 6 så småningom, var så säkra.
Jonas: Nu senast hela DC-eventet Blackest Night. Utöver det mest serier på Ipad:en. Har halkat efter rejält med det analoga läsandet senaste tiden, men ska inom kort ta tag i bland annat Superior, Ultimate Comics: Doom och Haunt. Känns lite trist att serier halkat ned en bit på priostegen nu, men det går ju alltid lite i vågor.
Henrik Ö: Black Panther: Man Without Fear började bra men lite trevande, men nu har författaren David Liss blivit varm i kläderna och i god pulp-anda bjuds det nu på flera helsköna och genuint överraskande plot twists per nummer. Att Fransesco Francavilla tar en paus i senaste numret (#516) gör ingenting eftersom han ersätts av minst lika drivna Jefte Palo. Klart läsvärd ny serie från Marvel, hoppas på minst en arc till från Liss innan Matt Murdock kommer tillbaka… Scarlet av Brian Bendis och Axel Maleev är nu inne på #5 och fortsätter vara det mest intressanta som kommit från Bendis penna de senaste tre åren; sköna indievibbar, trademarkead Bendis-dialog och man har fortfarande ingen aning om vart denna märkliga vigilante-historia ska ta vägen. Deadpool MAX (#6) av dreamteamet David Lapham och Kyle Baker är alltjämt min guilty pleasure-läsning varje månad – ultravåld möter slapstickhumor med en stor dos pueril kissochbajshumor. Varje månad lustmördar Lapham och Baker dessutom ännu en Marvel-inventarie när de utan skyddsnät kreerar sina egna MAX-versioner av ikoner som Cable, Taskmaster och nu i senaste numret Domino… jag kan knappt vänta på att de tar sig an Wolverine!
Umbra
På gymnasiet skrev jag mitt specialarbete om europeisk stumfilm, jag var nöjd och fick vad jag minns mitt enda MVG, läraren var iofs själv filmnörd. Elin Fahlstedt gjorde en serie, Umbra, som specialarbete som Kolik nu gett ut lätt omarbetad. Umbra handlar om Ethel, en föräldralös flicka, som bor på ett kloster som styrs av präster. Det enda minne Ethel har av sina föräldrar är ett kort av sin far, en man utan skugga. Ethel trotsar klostrets regler i sitt sökande efter kunskap och i sina föräldrar. Men en kväll åker Ethel fast när hon bryter mot reglerna men hon lyckas undkomma och hamnar i en annan värld där hon stöter på en rad märkliga varelser och kanske kan finna svar.
Jag kan bara konstatera att Elin Fahlstedts specialarbete får mitt att blekna. Visst syns det att Fahlstedt har en del att lära men det är petitesser. Umbra är en suverän debut av en serieskapare som säkerligen kommer att uträtta stordåd. Umbra är inget stordåd men inte långt ifrån, det måste vara en av de bättre svenska seriedebuterna. Omslaget är magnifikt, en underbar teckning med fantastiska färger. Den största besvikelsen var redan innan jag köpte albumet att det inte var i färg med tanke på omslaget. Fahlstedts teckningar är överlag riktigt bra både gällande personer och miljöer, båda delarna är synnerligen fantasifulla. Storyn är allra bäst i början då den utspelar sig på klostret, jag tycker att den tappar lite i intensitet när hon hamnar i fantasivärlden men den är fortfarande bra. Det går inte att avgöra vad som är verklighet och fantasi vilket ökar fascinationen för Fahlstedts berättelse som påminner mycket om en dröm.
Umbra är ytterligare ett suveränt album från en svensk serieskapare i sann eskapistisk anda. Mer sådant, tack!
Förlag: Kolik förlag
Betyg: 4/5
Solomon Kane: Red Shadows nummer 1 av 4
Föredömligt kantig Kane på Guy Davis omslag.
Allas favoritpuritan är tillbaka och han är uppbackad av ett helt nytt gäng skapare. De två första miniserierna Castle of the Devil och Death’s Black Riders skrevs respektive tecknades av Scott Allie (läs en intervju med honom här) och Mario Guevara. De har nu lämnat över till serieveteranen Bruce Jones och relativt färske talangen Rahsan Ekedahl. Där Ekedahl än så länge är mest känd för The Cleaners, även den utgiven av Dark Horse, är det desto svårare att plocka endast en serie ur Jones digra meritlista. I sammanhanget känns det dock naturligt att rekommendera Freak Show som kom ut i en inbunden utgåva från Image för ett par år sedan. Men hur går det när de tacklar Robert E. Howards svartklädde svärdskämpe?
FF #1
OBS! Följande inlägg innehåller spoilers!
Efter den senaste kontinutetsbomben i Fantastic Four (läs mer här om du bott på Jupiter de senaste månaderna) har det blivit dags för en nylansering av Marvel’s First Family: Fantastic Four gör tillfälligt utgivningsuppehåll och ersätts med FF (som står för Future Foundation, Reed Richards nya satsning nu när Fantastic Four inte finns längre) – med nya medlemmen Spindelmannen i snitsig vit-svart dräkt av tredje generationens instabila molekyler.
Man kan skämta bäst man gitter om att superhjältar aldrig dör på riktigt och att knep som detta är just knep, men vad fan – att folk aldrig dör på riktigt i superhjälteserier är numera närmast en del av genren och jag har på äldre dar gått från att tycka att det är irriterande till att det är lite charmigt. Som att måla sin sommarstuga i en lite annan nyans av rött och tycka att man är världens rebell ungefär. En liten förändringsfernissa på något som egentligen aldrig förändras alls.
Illustration: Steve Epting
Tusch: Steve Epting, Rick Magyar
Färgläggning: Paul Mounts
Förlag: Marvel
Betyg: 3+/5
Age of X Universe #1
Age of X Universe är en liten Age of X-tie-in, en tvådelars miniserie (eller kanske novellserie är ett bättre ord) där Simon Spurrier och Jim McKann i ett par kortare historier ger oss en bild av hur Age of X-universat ser ut (därav titeln, får man anta) utanför Fortress X kraftsköldar.
Huvudhistorien är Si Spurriers groteska Age of X-version av Avengers, där Captain America, Hulk, Iron Man, Ghost Rider, Invisible Girl och Black Widow oförtrutet kämpar på mänsklighetens sida mot de onda mutanterna. Men eftersom det här är Age of X så är det naturligtvis inte riktigt samma hjältar vi är vana vid – faktum är att ”hjältar” är en dålig beskrivning på denna samling fullblodspsykopater (så blir det kanske när ens närmaste överordnade är en viss general Frank Castle). Spurrier har slagit knut på sig själv när det gäller att hitta på eländesversioner av dessa Marvelikoner – och det känns tyvärr som om detta frossande är seriens enda existensberättigande, för intrigen är inte särskilt påhittig i sig själv. Det blir mest en rad presentationer av de mer eller mindre knäppa Age of X-versionerna där Spurrier hela tiden försöker överträffa sig själv i grenen helig ko-dräpande. Visst småler jag lite då och då, framförallt åt Spurriers Hulk-variant, komplett med galen skelögd blick och ärrtäckt kropp – mycket drivet och kusligt illustrerat av stjärnskottet Khoi Pham! Men det blir aldrig mer än ett slags ändlöst ”Kolla, har ni sett vilka mörka, onda versioner av de här rena fina hjältarna jag hittat på!” – med kulmen i slutscenen, där Hulk gör gissa-vad med en kraftigt kastrerad Sabretooth.
Då är Jim McCanns backupserie om Spindelmannen betydligt charmigare. Här har inte gjorts några som helst försök att stöpa om figuren i nån Age of X-form, han är samma helylle-Parker som alltid. Men Age of X-ramen ger McCann möjligheten att berätta en Spidde-historia med olyckligt men emotionellt följdriktigt slut, vilket lyfter numret något från den rätt självmedvetna (men dock vältecknade) våldskavalkad Spurrier och Pham bjussar på i början.
Illustration: Khoi Pham, Paul Davidson, Jim McKann
Tusch: Tom Palmer
Färgläggning: Sonia Oback, Antonio Fabela
Förlag: Marvel
Betyg: 2+/5
