Ibland, bara ibland läser man en serie som är så usel att man känner sig rånad på tiden det tagit att läsa den. Skullkickers av teamet Jim Zub, Edwin Huang och Misty Coats (ok, namnet är iaf tufft) är en sådan serie. Jag har läst om den på diverse amerikanska seriebloggar och den har överlag fått positiva omdömen. Varför kan man verkligen fråga sig. Skullkickers är en fantasyserie som utspelar sig i något som påminner om sen medeltid och handlar om två legoknektar som bevittnar mordet på en högt uppsatt person. De får i uppdrag att hämta ut kroppen från det bårhus där den hålls inlåst men hindras av ett gäng gravplundrare som visar sig hänga med en snubbe som väckt de döda och de får ett h-e att återföra kroppen. De problemen är å andra sidan bara början. Men beväpnade med pistol och yxa köttar de sig mot belöningen.

Jag vet inte varför Skullkickers gillats på andra sidan Atlanten, min gissning är att jänkarna är svältfödda på fantasy av det här slaget medan liknande serier som Skullkickers (fast betydligt bättre) finns i överflöd på den här sidan Atlanten (Frankrike). Teckningarna är särdeles själlösa med undantag av ett fåtal okej bilder. Huvudpersonerna är löjligt breda men det fanns kanske en tanke eftersom bakgrundsmiljöerna är så trista, de döljer ofta dem bra. Story och dialog är om möjligt ännu sämre. Serien lyckas inte vara rolig, fantasyelementen är trötta klichéer och våldet är inte ens snyggt. Att den ändå får ett plus efter siffran beror enbart på de två korta historier som tidigare varit med i Images Popgun-antologier, Chris Stevens står för de teckningarna som är ljusår bättre. På framsidan finns ett citat från Ain´t It Cool News ”Everyone who loves comics should buy Skullkickers”, det borde varit ”Everyone who loves comics should stay the hell away from Shitkickers”.