Vi rullar vidare med lite mer iPad-recensioner och kör helt sonika den direkta fortsättningen på X-Men #194-196. Precis som tidigare så gör sig den här numren bra på iPad, men som Andres påpekade i förra posten så är det lite synd att upplösningen inte är lite bättre. Kör man i standardläget (vilket jag gör nu) så ser det väldigt bra ut, men kör man med det dynamiska zoomläget så ser vissa paneler rätt slaskiga ut.
Handling: I de här efterföljande tre numren så får vi följa Rogues och hennes x-mäns fortsatta kamp mot Strain 88-viruset som gjort att Rogue ögonblickligen dödar och absorberar alla hon vidrör. I ett försök att återställa en kollapsad Rogue så tar Cable med hela teamet till den ö och fristad som han själv en gång skapat, men innan någon ens hinner börja säga flasklock så är det fullt ös med trubbel igen. Den här gången så är det ett utomjordiskt och levande massförstörelsevapen som letat sig fram till Cable och X-Men, och med Rogue medvetslös och en inte alls särskilt samarbetsvillig Sabretooth vid sidlinjen så ligger mutanterna återigen väldigt pyrt till.
Det bra: Illustratör i de här tre numren är Chris Bachalo som jag personligen tycker är strået vassare än Humberto Ramos (som ju gjorde #194-196). Bachalo har som Ramos en smått cartoony och mangainfluerad stil, men den är inte alls lika over the top som Ramos, och särskilt inte när det kommer till karaktärerna och deras minspel. Ibland kan det kännas lite rörigt på grund av alla detaljer och de ibland kanske lite väl komplexa kompositionerna, men överlag så tycker jag att Bachalo gör ett riktigt bra jobb här. När det kommer till handlingen är den kanske inte direkt jätteinspirerande, men det finns en del riktigt coola ögonblick, och mot slutet är det faktiskt rätt spännande. Klart plus även att Mike Carey uppenbarligen minns Grant Morrisons New X-Men och plockar upp företeelsen/varelsen Mummudrai igen, något som Morrison etablerade under sina mutantnummer.
Det mindre bra: Det händer väl egentligen inte jättemycket minnesvärt i de här numren, men ser man det som actionpackat tidsfördriv så finns det inte så mycket att klaga över.
Slutsats: Har du läst X-Men #194-196 så tycker jag att du ska läsa #197-199 också. Har du inte läst #194-196 så finns det ingen större anledning att hoppa på #197.
Illustration: Chris Bachalo
Förlag: Marvel
Betyg: 3/5
Det ska omedelbart erkännas att det är en mycket otacksam uppgift att vara den andra Batmantidningen att recenseras en vecka då 
Första numret av den här tidningen fick åtminstone två i Shazamredaktionen fullkomligt lyriska. Henrik Örnebring utlyste Batmania i samband med sin
Mike Mignola och gänget på Dark Horse fortsätter sin envetna kamp mot de glittriga och sexiga vampyrer som hotar att bli sinnebilden för detta klassiska monster i allmänhetens medvetande. Historien utspelar sig 1966 på den engelska landsbygden där rapporter om antalet gäster som lämnat The Beehive Inn bleka och tärda snarare än utvilade fått B.P.R.D. att ana oråd och skicka dit Hellboy för att undersöka saken. 
Fick ni också seriejulklappar under granen? Sådan tur hade i alla fall jag och i ett av paketen fanns föreliggande fina skiva. De 31 bidragen spänner från 1941 till 2009 och inleds med en tillbörligt pampig Superman March. Låtlistan är grovt indelad i sektioner efter hjälte. Inte helt oväntat är det Superman och Batman som dominerar men även doldisar i sammanhanget som Swamp Thing, Hawkman och Plastic Man får en chans att göra sin musik hörd.
