Fantomen möter för första gången Chatu i äventyret med samma namn. Chatu är en f.d. Wambesi-prins som valt brottets bana. Han hatar dessutom Fantomen och tror att han lyckats döda Fantomen i ett bombattentat. Chatu kapar med hjälp av sina mannar en rhodisk militärhelikopter som ska hämta upp honom när han är på flykt. Han dödar besättningen och när Fantomen får upp spåret hettar det till. Äventyret i sig är återigen något av ett dussinäventyr men karaktären Chatu gör det lite intressantare. Som läsare får man bara veta att han tror sig ha dödat Fantomen i ett bombattentat och att han begått brott både i Rhodia och Bengali. Men mer än det och att han föddes som Wambesi-prins får man inte veta. Det känns lite konstigt att bara bli inkastad i ett äventyr med Chatu utan att veta mer om honom. Det antyds dock att det kommer äventyr som utspelar sig innan detta och då kommer säkert Chatus väg till att bli en bindgalen terrorist att klarläggas. Som sagt är äventyret i sig ingen höjdare men jag hoppas att Tony De Paul förmår göra något vettigt av karaktären framöver för potentialen finns. Paul Ryans teckningar är okej. Nummer 16 bjuder också på en jubileumskavalkad av serier som gick i Fantomen på 80-talet. Framförallt Bacon & Egg är ett kärt återseende. Ensidesserierna är lika bra som jag kom ihåg dem och Patrik Norrman är en skicklig tecknare. Kul på alla sätt. Tyste riddaren och Robin Hood är två okej men lite väl träiga femtiotalsserier. Anders Anderssons genomgång av de tre serierna är intressant och informativ. Kit och småfolket är ett menlöst men ändå okej Falk & Barry äventyr även om idén med småfolket är synnerligen usel. Herman Hedning får mig att dra på smilbanden och det var ett tag sedan jag tyckte serien var kul.
Betyg: 3-/5
Jag hypade denna Atom-one shot av Jeff Lemire rätt hårt 
SPOILERVARNING UTFÄRDAS!
Tatuerade gangbangers blir skjutna och får bilar släppta på huvudet medan två irländare citerar Britney Spears och stortrivs. En ganska vanlig dag i bröderna MacManus liv med andra ord. Vi får även se lite mer av Il Duces väg mot att bli ett namn som delar av Bostons mafiosos säger med lätt tremolo i stämman. Inga omvälvande förändringar i stilen som etablerades i nummer ett, men intrycket blir likväl att en gradvis ökning i kvalitén kan vara på väg. Tidningen frigör sig lite mer från filmen The Boondock Saints II: All Saints Day, så visst finns en glimt av att Troy Duffy kan få kläm på den här berättarformen också. Mer serier lär vara på väg och jag får ett visst sug efter att plocka upp albumet The Boondock Saints: The Lost Gig när jag tagit mig igenom det här korta numret. Berättelser av den här typen är för mig lite som att äta frukost: förändringarna från dag till dag är minimala men grundkonceptet (onda män expedieras/jag blir mätt) är så pass starkt att jag sällan känner mig helt missnöjd.
