Välkomna till ett nytt avsnitt av Veckans omslag! Här presenterar jag i vanlig ordning de i mina ögon snyggaste omslagen från veckans skörd från förlagen i staterna.
Den här veckan bjuds det på vildmarkens fasor, talande apor, laddat möte, Avengers i knipa och slutet på Rocket Girl. Mycket nöje!
Välkomna till ett nytt avsnitt av Veckans omslag! Den här gången blir det ett dubbelt avsnitt eftersom tiden inte räckte till förra veckan. Mycket nöje!
På 70-talet var berättelser på temat efter katastrofen minst lika populära som idag. Ett av de mer minnesvärda exemplen i serieform är Kamandi, DC och Jack Kirbys svar på det välförtjänt jättepopulära fenomenet Planet of the Apes. Initierade källor hävdar än idag att Kirby själv aldrig såg filmerna, något som emellanåt känns ganska svårt att tro under läsandet av serien. Men det är ett sidospår vi kan lämna därhän. 2017 firas hundraårsjubiléet av Kirbys födelse bland annat med att DC sätter Kamandi i strålkastarljuset med en serie om tolv nummer där en uppsjö namnkunniga skapare skriver och tecknar varsitt kapitel som avslutas med en cliff hanger det blir upp till nästa gäng att lösa. Andreas har berättat mer om bakgrunden till projektet i sin anmälan som du hittar här. Fortsätt läsa Kamandi Challenge Special # 1 och Kamandi Challenge # 1
Varmt välkomna till ett nytt avsnitt av Veckans Nyheter! Här presenterar jag previews av nya nummer på seriehimlen, gamla favoriter som återvänder och andra små läckerheter som dykt upp under veckan som har gått.
BULLSEYE #1
Manus: Ed Brisson, Marv Wolfman
Illustration: Guillermo Sanna, Alec Morgan
Förlag: Marvel Comics
Den farligaste mördaren i hela Marvels universum är tillbaka igen med en alldeles egen miniserie författad av Ed Brisson (Sheltered) och tecknad av Guillermo Sanna. Fullblodspsykopaten Bullseye har dött, återuppstått, paralyserats, legat i respirator, dödats igen och återuppstått igen och efter lång frånvaro måste han nu bevisa, både för sig själv och andra, att han inte tappat stinget. Han reser till Colombia med ett mördarkontrakt på en fruktad drogkartell som känner sig smickrade att de fått Bullseye som fiende. Ed Brisson imponerade stort med miniserien The Violent och nu hoppas han hitta läsare som kan sympatisera med en psykopat i sin allra första Marvel-serie. Dessutom innehåller serien en biserie med en av Bullseyes skapare, Marv Wolfman, där Bullseye jagar information från maffian.
Varmt välkomna till ett nytt avsnitt av Veckans Nyheter! Här presenterar jag previews av nya nummer på seriehimlen, gamla favoriter som återvänder och andra små läckerheter som dykt upp under veckan som har gått.
KAMANDI CHALLENGE #1
Manus: Dan Abnett, Dan Didio, Keith Giffen
Illustration: Dale Eaglesham, Keith Giffen, Scott Koblish
Förlag: DC Comics
1985 sjösatte DC Comics det våghalsiga projektet DC Challenge som var en serie i tolv delar där varje enskilt nummer skapades av olika författare och tecknare och avslutades alltid med en vansinnig cliffhanger innan det var dags för nästa team att ta över. Seriens smått ironiska tagline var ”Can You Solve It Before We Do? och innefattade förutom en rad av DC:s olika karaktärer även Albert Einstein som en gudalik utomdimensionell varelse som försökte skapa ordning i kaoset. Lagom till Jack Kirbys 100-årsjubileum gör DC ett nytt försök men den här gången med en av Kirbys skapelser från 1970-talet i centrum. Kamandi: The Last Boy on Earth är en postapokalyptisk berättelse där världen styrs av högt utvecklade djur och människorna förvandlats till vildar. Om detta låter misstänkt likt Planet of the Apes så är det ingen tillfällighet eftersom DC misslyckats med att få licensen att göra serietidningar med detta populära varumärke och när uppdraget gick till Kirby att skapa något liknande så levererade han som bara han kunde. Kamandi har varit rätt så outnyttjad sedan serien avslutades 1978 men nu tänker DC ändra på det i en ambitiös satsning där flera team som aldrig jobbat tillsammans får chansen att skapa något unikt – eller vad sägs om Dan Abnett/Dale Eaglesham, Peter J. Tomasi/Neal Adams, Marguerite Bennett/Dan Jurgens, Tom King/Kevin Eastman och Gail Simone/Ryan Sook?
Första mötet. V – H: Undertecknad, Seth och Tania. Tom Devlin (Drawn & Quarterly) i bakgrunden. Foto: Ola Hellsten.
Det har hunnit gå lite mer än två veckor sedan jag återvände från det vackra landet Kanada. Med andra ord hög tid för en reseberättelse. Noga räknat så började planerna smidas för två år sedan. Då hade jag den stor glädjen att stifta bekantskap med den kanadensiske serieskaparen Seth och hans fru Tania när de gästade Stockholms internationella seriefestival. Vi kom strålande överens från första stund när vi började diskutera skräckfilmspresentatörer under en lunch på Kanadas ambassad i Stockholm. Samtalet fortsatte sedan under festivalhelgen, främst under ett par timmar på Cadierbaren i Grand Hotel då även Rikard var med. En afton så minnesvärd att den figurerar prominent i våra årskrönikor från 2014. Du kan läsa dem här och här. Höll sporadiskt kontakt med paret under året som följde och förbannade avståndet mellan våra hemländer. Att flyga dit går förstås rätt fort men även om jobb på Serieteket är oerhört givande på många sätt så drar jag inte in storkovan precis. Resor över Atlanten göres inte i en handvändning med rådande ekonomi. Nåväl, då nyheter om Helsingfors seriefestival 28 – 30 augusti 2015 började offentliggöras såg jag Seths namn i gästlistan och bestämde mig med ens för att åka dit. Sena kvällar och mer trevligt umgänge följde och det blev ännu tydligare att jag måste göra allvar av mina kanadensiska planer.
I början av augusti förra året hade jag svettats mycket under skrivandet av mina bidrag till boken The Mignolaverse: Critical Essays on Hellboy and the Comics Art of Mike Mignola. Tack till Håkan Storsäter som upplyste om projektet! Det slumpade sig så att denna möda kom att betala sig på mer än ett vis. Vännen och kollegan Paul Gravett gjorde mig varse om att The Canadian Society for the Study of Comics (CSSC) under senhösten 2015 skickat ut en öppen förfrågan om bidrag till en konferens de planerade för maj i år. ”A Trail of Blood and Bullets: How the Pulp Legacy Lives on in the Character Lobster Johnson”, den ena av mina två essäer, skickades in. Månaderna gick och jag hade nästan gett upp hoppet då svaret att texten blivit antagen damp ned i brevlådan. Nu var det på riktigt. Canada or bust! Då Seth fick höra om mina långt skridna planer på att dyka upp i hemtrakterna kontaktade han Christopher Butcher, festivalgeneralen bakom Toronto Comic Arts Festival (TCAF), och föreslog ett samarbete mellan våra evenemang. Jag kom alltså att åka till Kanada med ett tredelat uppdrag: träffa mina vänner, hålla föredrag på konferensen arrangerad av CSSC samt representera Stockholms internationella seriefestival och Serieteket på TCAF.
Efter denna sedvanligt voluminösa inledning är det så äntligen dags att redogöra för vad som hände när jag lagom utmattad efter att ha arrangerat SIS16 dagarna innan landade i Toronto onsdagen den 11 maj.
2016 års första ”Shazam läser” bjuder på The Multiversity, Fröding-dikter tolkade av Malin Biller, Convergence, Through the Woods, fortsättningen på Sagor från kobrans tid, Planet of the Apes: Cataclysm och så hela Fear Agent.
Andreas
En serie som jag länge fluktat på, och vars två feta och lyxiga samlingsvolymer vid det här laget skaffat sig en ansenlig hög damm i bokhyllan, är Fear Agent av Rick Remender, Tony Moore och Jerome Opena. De första elva numren gavs ut av Image Comics, därefter tog Dark Horse Comics över och totalt blev det 32 nummer mellan åren 2005 och 2011. Fear Agent är Remender och Moores kärleksförklaring till klassiska sci fi-äventyr som levererades av EC Comics under 1950-talet, en mycket kreativ era som samlade några av de främsta inom genren, såsom Wally Wood, Al Williamson och Jack Davis.
Tecknarduon och tillika paret Gabriel Hardman och Corinna Bechko gjorde det riktigt bra med Planet of the Apes för Boom! När de nu har en ny serie, Invisible Republic, på Image så var det bara att ladda ner och läsa. Säljtexten lovade delvis gott: Breaking Bad meets Blade Runner, en tv-serie jag inte orkat följa och en film som jag verkligen gillar. Exakt vad serien ska handla om är lite oklart men den utspelar sig iaf 800 år framåt i tiden i rymden. Den börjar med att reportern Croger Babb rapporterar från den avlägsna planeten Avalon där en regim som styrts av en man vid namn Malory har fallit och hela planeten är på väg att förfalla och avfolkas både pga av den politiska och den ekonomiska krisen. Av en slump får han syn på en hög med handskrivna papper som en man håller på att bränna och av en impuls kollar han upp dem och ser namnet Arthur McBride, mannen som styrt Avalon. Det visar sig vara en dagbok skriven av en Maia Reveron, kusin till Arthur McBride och den verkar berätta om tiden innan Arthur McBride kom till makten. Babb läser början och kontaktar sedan sina chefer för att sälja in historien.
Fortsätt läsa Invisible Republic #1
Serieåret 2013. Ja, vad är det att skriva om? Jag trodde att jag hade nått ett all-time low vad gällde mängden serier jag inmundigade 2012. Men jag har faktiskt läst ännu mindre serier i år. Så när jag tog ut teman till den här krönikan så hade jag valt ut Valiants relaunch, Viktor Kasparsson, Brandon Graham och Planet of the Apes. När jag så läste igenom förra årets rätt trötta krönika så insåg jag att jag där nämnde såväl Valiant, Brandon Graham som Planet of the Apes. Å för all del Kasparsson också. Då blev det inte så mycket kvar så det här blir följaktligen en ännu tröttare krönika.
Jag kan inte ens få ihop en topp fem-lista över årets bästa serier för jag minns inte vilka serier som verkligen stuckit ut förutom en och det är Dennis Gustafssons senaste Viktor Kasparsson-album, Blodsband, som är det bästa hittills och ett riktigt mästerverk. Så är det något jag verkligen ser fram emot nästa år i serieväg så är det att Dennis Gustafsson upprätthåller sitt imponerande tempo med ett VK-album per år. Att han fortsätter hålla hög kvalitet är jag inte ett dugg orolig över.
Vad gäller serieinköp så har jag aldrig köpt så lite fysiska seriealbum som i år. Jag har fortfarande alltför många album och samlingar olästa för att med gott samvete inhandla så mycket. Däremot har jag fortsatt att köpa digitala serier och även den digitala läshögen har växt. Enda skillnaden är att jag inte köpt så mycket superhjälteserier digitalt i år utöver Valiants.
Så mycket mer finns inte att skriva om. Jag räknar med en uppryckning nästa år såväl vad gäller serieläsande som bloggande. The only way is up 🙂
