Handling m.m: Four Eyes handlar om tioårige Enrico som bor i New York under depressionens 30-tal. Det populäraste tidsfördrivet är de illegala drakkamper som den undre världen arrangerar. De drakar som funnits har plötsligt börjat föröka sig vilket gett upphov till en ny kriminell nisch. Enricos far dödas av en drake då han stulit ett drakägg och Enrico beslutar sig för att följa i sin fars fotspår hos den hänsynslöse mafioson Boccioni för att kunna försörja sig själv och sin mamma. Men allt varken går eller är som Enrico trott. För manus står Joe Kelly som även skrev manus till hyllade I Kill Giants och för teckningarna står Max Fiumara.
Vad som är bra: Fiumara gör ett lysande jobb med teckningarna, han lyckas fånga stämningarna i 30-talets New York suveränt och flera uppslag är en ren fröjd att beskåda. Enbart Fiumaras teckningar gör albumet värt att köpa. Dessutom är Nestor Pereyras färgläggning snygg. Kelly lyckas överlag skildra de flesta karaktärerna på ett trovärdigt sätt och idén med drakar och drakkamper i 30-talets New York är onekligen en bra idé. De bästa delarna av manuset är hur han hanterar Enrico som pendlar mellan att vara hur tuff som helst och det barn han faktiskt är samt när de jagar drakägg då en viss spänning infinner sig. Kelly lyckas också få in ett tydligt klassperspektiv i berättelsen vilket passar bra eftersom serien utspelar sig under depressionen.
Vad som är mindre bra: Även om Kellys manus har sina förtjänster är det också i manuset seriens problem ligger. Kelly har tagit en rad välkända ingredienser, slängt in lite drakar och skakat om. Resultatet blir dock en historia som inte är originell på något sätt förutom drakarna. Mafioson Boccioni, Enricos mamma och de andra huvudkaraktärerna utöver Enrico är alla rätt klichéartade. Handlingen om en ung kille som desperat vill följa i sin avlidne fars fotspår och hamnar i klorna på skummisar, tvivlar på sig själv men till slut reser sig för att forma sitt eget öde har jag stött på många gånger tidigare och Kelly tillför som sagt inget nytt förutom drakarna.
Slutsats: Four Eyes levde helt enkelt inte upp till mina förväntningar men det är ändå en bra serie som jag kan rekommendera. Jag kommer definitivt att följa den för att se vad som händer och jag gillar verkligen drakar.
Illustration: Max Fiumento
Färgläggning: Nestor Pereyra
Förlag: Image
Betyg: 3/5
Handling & bakgrund: Ett av DC:s många C-liste-team, Freedom Fighters, får här en ny tidning där de introduceras in medias res och hamnar i ett konspirationshopkok a la Dan Brown (nej, mer som 
Dennis O’Neil och Neal Adams Green Lantern/Green Arrow-serie från 1970-72 har med rätta blivit en kanonisk serieklassiker – för första gången konfronterades superhjältar systematiskt med verklighetens sociala problem och omvälvingar. Särskilt skildringen av hur Green Arrows sidekick Speedy sjunker ned i drogträsket har blivit berömd (även om lika många har påpekat att Speedy tar sig ur samma träsk väl enkelt), men O’Neil och Adams tacklade snart sagt varenda brännande fråga från perioden: rasfrågan, politisk korruption, kvinnofrågan, alternativkultur, behandlingen av de amerikanska indianerna och så vidare. För den som händelsevis missat det så gav DC redan 1992-93 ut ett återtryck av dessa serier i två volymer (med undertitlarna Hard-Traveling Heroes och More Hard-Traveling Heroes), två volymer som fortfarande är i tryck (vilket visar på seriens ihållande popularitet) och dessutom humant prissatta.
När jag kollade runt på nätet efter att ha skrivit min förra text om den här serien hittade jag en del rätt märkliga reaktioner. Några skribenter klagade över bristen på bakgrundsinformation om huvudpersonen. Ett märkligt klagomål av flera anledningar. Primo: om protagonisten i en serie är en tungt beväpnad man med träben som kastar harpun på fladdermuslika vampyrer, behöver du verkligen veta mer? Secundo: seriehjältar har alltsedan Batman dök upp i Detective Comics # 27 presenterats in medias res. Ursprunget sparar man till ett senare nummer. Vet inte om vi har att göra med yngre seriefans som fått smaklökarna förstörda av alltför många filmversioner som alltid måste en origin story ur vägen innan allt kan börja på allvar. De behöver hur som helst inte sitta som levande frågetecken längre för redan i nummer två får vi bevittna de katastrofala händelser som ledde fram till vampyrpesten och Lord Baltimores jakt på Haigus. Historien som rullas upp är den vidrigaste skildringen av skyttegravskrigen den här sidan Jacques Tardis C’etait La Guerre de Tranchees. Här får man dock inte det breda, svepande panoramat av krigets bakgrund i korruption och rovkapitalism som Tardi erbjuder, enbart en kort och intensiv ögonblocksbild av hur ett helt kompani decimeras under en nattlig räd. Sönderskjutna män i lera och regn. Taggtråd. Samt givetvis Baltimores ödesdigra möte med sin framtida nemesis. En starkt andranummer som jag hoppas övertygar de som tvivlade att det här är en serie att räkna med.
Att läsa det här albumet är lite som att få ett årskort till ett ställe som kombinerar de bästa bitarna från The Hunterian Museum i London, Prags Centrum för dockteater, Hallwylska museet i Stockholm och Capuccinermunkarnas katakomber i Palermo. Som titeln antyder är det här ett sannskyldigt kuriosakabinett där Mike Mignola släpper loss lite mer än vanligt. Vilket säger en del med tanke på hur utflippade många av hans kontinuitetsstödda serier brukar vara. Titelhistorien med ett mekaniskt huvud som på uppdrag av ingen mindre än Abraham Lincoln bekämpar den stygge Emperor Zombie har tidigare publicerats som en one-shot. Det är utan vidare konkurrens den tidning jag köpt flest gånger för att sticka i handen på någon i behov av en serieupplevelse utöver det vanliga. Helt klart något av det bästa som flödat ur Mignolas huvud och penna. Ursprungsidén för Amazing Screw-On Head var att göra en leksak med ett huvud som på glödlampsmanér kunde bytas mellan en rad olika robotkroppar. Jag är förvånad över att Mezco, som gjort de extremt tjusiga 
