Arkiv för kategorin ‘Lösnummer’

Recensioner

Hellboy: The Storm #1

fredag 16 juli, kl 08:55 av 0 kommentarer

The Storm # 1Spoilervarning utfärdas härmed för texten nedan!

För att vara en kille som hellre läser noveller än tegelstensromaner och helst bara vill rita monster lyckas Mike Mignola verkligen snärja in sig och sin hjälte i de mest vittomfattande och komplexa intrigtrådar. För närvarande spänner Hellboys historia från ”The First Age” (förmodligen tiotusentals år eller mer före Kristus) till nutiden. Mot slutet av den förra historien The Wild Hunt avslöjades det att världens främste paranormale detektiv också är ättling i rakt nedstigande led till själve Kung Arthur. Den här serien tar vid direkt efter de händelserna.

Första numret är riktigt välmatat utan någon som helst startsträcka. Inom loppet av de första sidorna presenteras ett nytt mysterium, de senaste tio åren i Hellboys liv rekapituleras i form av snygga enrutingar och vår hjälte konfronteras med sin alkoholism inför flickvännen Alice. Sedan åker de iväg i en liten hyrbil med Excalibur (svärdet alltså, inte Captain Britain och gänget) i baksätet. Mignola har verkligen kommit lång väg sedan han kände sig så osäker inför skrivandet av Seed of Destruction att han bad kompisen John Byrne om hjälp. Med utsökt berättarekonomi och en förmåga att presentera viktig information i språnget håller han berättelsen igång och har samtidigt utrymme för de där tysta, laddade ögonblicken som höjt så många av hans serier. Vid det här laget har tecknaren Duncan Fegredo mer än två album under bältet och han har verkligen gjort Hellboy till sin egen. Där Mignola är sparsmakad som en syntes mellan medeltida träsnitt och Jack Kirby, väljer Fegredo en mer detaljerad väg mot samma mål: fantastiska, skräckinjagande illustrationer vars summa är större än den myriad av influenser de bygger på. Det finns Hellboyfans som övergav serien i protest när Mignola överlät tecknandet åt andra. Hög tid att komma ombord igen, ni vet inte vad ni går miste om!

Manus: Mike Mignola
Illustration: Duncan Fegredo
Förlag: Dark Horse
Betyg: 4/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Turf #1

torsdag 15 juli, kl 09:38 av 4 kommentarer

turfJag vet att jag är lite sen till festen – Turf är väl vid det har laget inne på sitt andra nummer. Jag är ledsen att jag inte hann varna er tidigare.

För dem som bott i Läderlappsgrottan 10.000 år tillbaka i tiden (serie-internskämt) de senaste åren så kan jag berätta att Turf-författaren Jonathan Ross är megapratshow-kändis i England. Föreställ er vilken uppmärksamhet det skulle bli om Skavlan började göra series hemma i Svedala (Norge?) och multiplicera det med 100 så har ni en aning om vilken hype som kringgärdat Jonathan Ross seriedebut. Ross är dock ingen lycksökare utan en serienörd i själ och hjärta – utanför sin pratshowvärd-identitet har han gjort sitt bästa för att popularisera serier för en bredare publik (han har bl a producerat en hel programserie om serier och en dokumentär om Steve Ditko). Det ska han ha all heder av.

Fortsätt läsa Turf #1

Manus: Jonathan Ross
Illustration: Tommy Lee Edwards
Förlag: Image
Betyg: 1/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Nemesis #2

tisdag 13 juli, kl 07:17 av 2 kommentarer

nemesis2Fick intrycket av att jag var den enda som faktiskt gillade vad Mark Millar och Steve McNiven tog sig för med första numret av independentprojektet Nemesis, så jag fortsätter att tycka till även om nummer 2. Då det ibland kan kännas lite tradigt med långdragna utlåtanden om enstaka lösnummer så tänker jag ge mig på ett lite kvickare och förhoppningsvis även mer lättillgängligt system för recensioner (rippat rakt av från Weekly Comic Book Review, tack tack).

Handling: Vi får här en inblick i Nemesis bakgrund och får även en känsla för vad det är som driver honom till de utstuderade och fatala brott som han iscensätter. Omgiven av dekadens och mord sedan barnsben har Nemesis utvecklats till en person som uppenbarligen hatar mänskligheten, eller i alla fall allt som har med så kallad mänsklighet att göra, och han drivs primärt av hämndbegär på det system och framförallt på den person som gjorde att han förlorade sina båda föräldrar. Med det i bagaget kickar Nemesis helt sonika igång fas 2 av sin geniala(?) hämndaction (teaser: många dör) medan polisen gillrar en snillrik fälla med syfte att tillfångata superskurken.

Det bra: Precis som i första numret så tycker jag att styrkan ligger i den spegelvända kombination som Millar lyckats få till med Nemesis som karaktär. Likheterna med Batman är flera och slående, men allt som gjort att Batman blev en brottsbekämpare är här vridet till något som istället gjort Nemesis till en sociopatisk mördare. Det jag tycker är intressant är att Millar inte försöker väcka några sympatier för sin huvudperson. Han utmålas här som en ondsint karaktär med ett ondsint förflutet, och utöver att vara kapitalt f*cked up från barnsben så finns det egentligen ingenting som försvarar Nemesis agerande, vilket snarare än att försöka utföra hjältedåd (à la exempelvis Batman) går ut på att lägga allt sitt kunnande och alla sina resurser på att utföra så hemska saker som möjligt. Han verkar helt enkelt vara rutten rakt in i själen, och det känns intressant att se var Millar är på väg med sitt mänskliga monster till massmördare. Utöver detta så packas det in en hel del hisnande actionsekvenser, och allt illustreras rent och snyggt av Steve McNiven.

Det mindre bra: När jag tänker efter så finns det egentligen inte så mycket som jag stör mig på i det här numret. Millar ger tillräckligt mycket ny information för att hålla intresset uppe och storyn rullar på som den ska. Ska jag hugga på något så skulle det vara att Nemesis kanske kan kännas lite väl hypercool och nästan allvetande. Jag får lite känslan av att han har allt som i en liten ask just nu, men det visar sig väl framöver om Nemesis kanske har överskattat sin egen förmåga.

Slutsats: Nemesis är en välproducerad serie som man inte har någon aning om var den är på väg. Det finns kanske inget egentligt djup just nu, men det är actionladdat och kul (på ett lite störande sätt) från början till slut.

Manus: Mark Millar
Illustration: Steve McNiven
Förlag: Icon
Betyg: 4/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Justice League of America #46

lördag 10 juli, kl 11:13 av 10 kommentarer

jla46Så var det dags för en ny crossover mellan DC Comics två största team, Justice League och Justice Society. Senast teamen hade äventyr tillsammans var i Geoff Johns och Brad Meltzers The Lightning Saga (Justice Leauge of America #8-10 och Justice Society of America #5-6). Den här gången är det James Robinson och Justice Society-författaren och gamle Fables-giganten Bill Willingham som håller i taktpinnen i nya crossovern The Dark Things. Spontant så känns det som att Willinghams delar av denna arc kommer att vara de mest intressanta och läsvärda eftersom Robinson tydligt visat att han numera inte längre kan komma upp i den klass han presterat i till exempel Starman.

Jag har ju i tidigare recensioner klagat på att Robinson numera är långt ifrån sina forna glansdagar vad gäller skrivandet, men i jämförelse med tidigare nummer så tycker jag Justice League of America #46 är ett litet steg i rätt riktning. Robinsons skrivande är något bättre här även om flera av karaktärerna snackar lite väl mycket exposition och ett par andra är grovt felskrivna. Till exempel så går Wildcat helt ur karaktär och mer eller mindre elakt ifrågasätter Jade om de kan lita på henne och om hon verkligen är den hon utger sig för att vara. Vilket i min bok är så långt man kan komma från Wildcat.

Att Robinson har en soft spot för en stor talande gorilla vid namn Congorilla lärde vi oss i miniserien Justice League: Cry for Justice och inget ont om Congorilla, men som en väldigt obskyr karaktär med plats långt ned på E-listan (eller var det F-listan…) så är han långt ifrån en hjälte som platsar i DC:s främsta superhjälte-team.

Fortsätt läsa Justice League of America #46

Manus: James Robinson
Illustration: Mark Bagley
Tusch: Rob Hunter & Norm Rapmund
Färgläggning: Ulises Arreola
Förlag: DC Comics
Betyg: 2/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Zatanna #1

måndag 5 juli, kl 22:45 av 1 kommentar

Zatanna2s:CD atsem rugifib, åf nege gnindit! Så föreställer vi oss gärna att någon DC-redaktör mumlade när beslutet togs att ge trollkvinnan i hög hatt och nätstrumpor en egen tidning. Zatanna har alltid varit en sån där figur som kan funka i en team book men som har alldeles för lite personlighet och oomph för att kunna bära upp en egen blaska under någon längre tid (se vidare Martian Manhunter) – så det är vågat av DC att försöka.

Men det blir som befarat: lättviktigt, klyschigt och inte så lite 80-talstöntigt, trots försöken att tuffa till Zatanna med bildskön snut-sidekick och splattermördande vandöda magikerrivaler. För hur kan man post-Sandman (och post-en hel massa andra bra skräck- och ockultserier, Hellboy inte minst) egentligen göra något coolt av en figur vars superkraft består i att hon pratar baklänges? Zatanna hör en annan era till och det är inte så mycket att göra åt – om man inte som Grant Morrison i Seven Soldiers of Victory låter henne tappa krafterna och brottas med identitetskris, men det lär inte hända i Paul Dinis version. Han håller sig tätt till standardmallarna, med andra ord vanlig superhjälteaction fast med demoner, helt utan att dra nytta av de många tematiska möjligheter som magi, mytologi och illusionism erbjuder (som sagt, se vidare Sandman).

Fortsätt läsa Zatanna #1

Manus: Paul Dini
Illustration: Stephane Roux
Tusch: Karl Story
Färgläggning: John Kalisz
Förlag: DC
Betyg: 2/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Batman: The Return of Bruce Wayne #3

lördag 3 juli, kl 14:18 av 5 kommentarer

The Return of Bruce Wayne 3Nu har jag gjort det. Lyssnat på ”sea shanties” och läst piratnumret av Grant Morrisons senaste ambitiösa Batmanprojekt. Det var en mäktig upplevelse som höjdes av såväl ett intrikat manus som fina teckningar av Yanick Paquette. Den som läst min text om tidigare nummer känner till bakgrundshistorien. Bruce Wayne börjar här få tillbaka delar av sitt minne i samma veva som han spolats upp i Bristol Bay rätt i famnen på piraten Blackbeard och hans salta sällar. I vanlig ordning är gänget på jakt efter en skatt som ska finnas gömd i, du har gissat rätt, Läderlappsgrottan

Genom att fokusera sina vitt skilda historier på samma plats under olika epoker för Morrison mina tankar till Richard McGuire’s klassiska serie Here, som medelst tidshopp och kluriga bildlösningar (som kraftigt influerat Chris Ware) visar upp samma fläck på jorden under ett par miljoner år. Att Morrison är ute i ett ärende ganska väsensskilt McGuires är dock tydligt även när han låter piratkonventionerna sammansmälta med DC-superhjältar och tidsresor. Följaktligen blir det såväl fäktning på en bro byggd av ben som inhopp av JLA. Sin vana trogen ser Morrison till att klämma in så många obskyra figurer som möjligt i samma ruta.

Serien upprättar en omedelbar koppling till de där delarna av hjärnan som gjorde att man en gång började uppskatta den här sortens historier. På ett svårgripbart sätt lyckas den även fungera på en rad andra plan. Förutom det direkta tilltalet fascinerar superhjältehistorier mig då de, i likhet med den bästa science fiction, i sina mest inspirerande stunder lyckas beröra på djupet. Detta trots, eller kanske tack vare, att de har skapats i en hyperkommersiell miljö med hårda deadlines och försäljningssiffror att tänka på. Det kan tyckas vara tunga ord i en recension av en serie som genom en viss ärrad prisjägares uppdykande knyter an till en av sommarens storfilmer på den amerikanska biorepertoaren, men för det lämnar jag inga ursäkter.

Manus: Grant Morrison
Illustration: Yanick Paquette, Michael Lacombe, Andy Kubert (omslag)
Förlag: DC
Betyg: 4/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Ultimate Comics: Avengers 2 #2 & 3

måndag 28 juni, kl 23:49 av 1 kommentar

ULTIMATE_COMICS_AVENGERS_2_2Ännu en dubbelrecension från mitt håll, och denna gång tacklar jag Mark Millars fortsatta äventyr med Nick Furys blackops-team i Ultimate Comics: Avengers 2 #2 & 3. Som jag nämnt tidigare så är i princip halva teamet från förra uppdraget bänkat, och efter att Punisher rekryterats så får vi i #2 följa War Machine när han ska övertala kraftpaketet Tyrone Cash a.k.a. The First Hulk att haka på Avengers. Men vadå The First Hulk? Jo, tydligen så började Bruce Banner att experimentera på sig själv först efter att ha blivit inspirerad av en brittisk vetenskapsman, en vetenskapsman som efter att antagits ha avlidit i en labbolycka istället förvandlades till den allra första hulken. Dock utan att bli grön eller grå, och även utan bieffekter som förvandling, trasiga kläder, raseriutbrott och ointelligens. Tyrone Cash är helt enkelt en riktigt stork, stark och elak jävel, och därmed som klippt och skuren för Furys nya Avengers. Dock är han inte alls särskilt pigg på att rekryteras, vilket War Machine får erfara.

uca2_3I det tredje numret får vi och teamet reda på vad de egentligen rekryterats för. Någon – närmare bestämt Ghost Rider, men det är bara vi som läsare som vet det – har avrättat ett flertal högt uppsatta män på minst sagt brutala vis, och Nick Fury har på direkt order från Vita huset beordrats att ”ta hand” om problemet. Hence, Fury samlar ihop ett gäng Avengers som inte är blyga när det kommer till massförstörelse och avrättningar och ger sig ut på jakt efter förövaren. Dock! Trots alla förberedelser och all den hårdvara som Hawkeye och Punisher packar vid vad de tror och hoppas ska bli den första och sista sammandrabbningen med gärningsmannen så är de inte riktigt beredda på att hamna ansikte mot ansikte med The Spirit of Vengeance. Bara att hålla tummarna för en helt sanslös fight mellan Ultimate Avengers och Ghost Rider för de återstående numren nu då. Eller?

Fortsätt läsa Ultimate Comics: Avengers 2 #2 & 3

Manus: Mark Millar
Illustration: Leinil Francis Yu
Tusch: Gerry Alanguilan
Förlag: Marvel
Betyg: 3+/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Batman: The Return of Bruce Wayne #1 & 2

måndag 28 juni, kl 00:49 av 4 kommentarer

The Return of Bruce Wayne 1Det som diskuteras nedan har knappast undgått någon med intresse för DC men jag vill likväl utfärda en spoilervarning innan jag kör igång.

Mot slutet av det jättomvälvande (!?!) evenemanget Final Crisis, där Grant Morrison lekte hårt med DC-universat i allmänhet och Jack Kirbys bidrag till detsamma i synnerhet, skickade Darkseid ”the Omega Sanction” på Batman. Enkelt uttryckt en extrem form av onda ögat som endast lämnade kvar ett utmärglat skelett i dräkten och gav Superman tillfälle att upprepa posen från det klassiska Crisis On Infinite Earths-omslaget. Batman är död, länge leve Batman kunde vi konstatera då Dick Grayson gick segrande ur The Battle for the Cowl och iklädde sig den förpliktigande dräkten i eminenta serien Batman & Robin. Om Bruce Wayne verkligen var död behövde man knappt ens fundera över, utan frågan på fansens läppar var istället vad man skulle hitta på för att få honom tillbaka? När Ed Brubaker tacklade samma problem i Captain America Reborn lånade han grundidén från Kurt Vonneguts science fictionklassiker Slaughter House Five och lät Steve Rogers hamna på drift i tiden. Intressant att notera är också hur Caps sidekick Bucky Barnes i likhet med den ursprunglige Robin fick ta upp manteln i mentorns frånvaro. Grant Morrison låter å sin sida Batmans pulprötter träda fram i öppen dager när vår hjälte slungas mellan olika tidsepoker i The Return of Bruce Wayne.

Fortsätt läsa Batman: The Return of Bruce Wayne #1 & 2

Manus: Grant Morrison
Illustration: Chris Sprouse, Karl Story/Frazer Irving
Förlag: DC
Betyg: 3+, 4/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Astonishing X-Men: Xenogenesis #1 & 2

lördag 26 juni, kl 14:15 av 2 kommentarer

xenogenesis_2Mitt i det pågående mutanteventet Second Coming så släpper Marvel en helt fristående X-story, författad av Warren Ellis och illustrerad av Kaare Andrews. Miniserien Xenogenesis är en fristående berättelse i fem delar, men den ska enligt Marvel ändå ingå i standardkontinuiteten. Då jag själv för närvarande endast följer New Mutants i lösnummerformat så kan jag inte komma med något expertutlåtande om det stämmer eller inte, men det verkar i alla fall som att Xenogenesis utspelar sig innan X-Men flyttade från San Fransisco till Utopia. Kontinuitetsfanatiker kan säkert hitta detaljer att haka upp sig på i den här storyn, men för min del så gillar jag allt som oftast fristående miniserier mer än långa pågående handlingar, främst tack vare att jag tycker att det ger författaren mer utrymme att fokusera på sin egen story än på att behöva passa in allt i en helhet som de själva inte kan påverka.

Teamet består som tidigare när Warren Ellis står för författandet av Wolverine, Beast, Emma Frost, Cyclops, Armor och Storm, och Ellis spinner rent berättarmässigt vidare på det mer vetenskapliga tema som han etablerade i Ghost Box (som jag idag troligen hade gett en 4 i betyg). Inga superskurkar än så länge med andra ord, utan snarare ett mysterium som X-Men väljer att sticka iväg och rota i. Det är ett grepp som jag tycker funkar riktigt bra. Istället för att kastas in i en plot med mutantutrotande mördarmaskiner, tidsparadoxer och spandexklädda hjältedåd så bjuds vi här på ett uppdrag som på något sätt känns mer vardagligt. Storyn i korthet går ut på att X-Men nås av nyheten att Mbangawi i Afrika drabbats av ett antal barnafödslar där barnen direkt efter födseln utvecklat vad som misstänks vara mutationer. I och med att det inte fötts några mutanter sedan House of M så är det här såklart potentiellt stora nyheter för X-Men, så de tar sitt pick och pack inklusive ett splitternytt field gear (kepsar, cargopants och kängor) och flyger mot Afrika. Väl där så visar det sig snart att det verkar handla om något som ser ut att vara bra mycket mer underligt än bara bebisar med superkrafter (som om inte det skulle vara underligt nog). Gillade du Ghost Box så kommer du sannolikt även att gilla Xenogenesis. Gillade du inte Ghost Box så kanske du ändå vill läsa Xenogenesis bara för att se vad Kaare Andrews rent visuellt tar sig för med X-Men.

Fortsätt läsa Astonishing X-Men: Xenogenesis #1 & 2

Manus: Warren Ellis
Illustration: Kaare Andrews
Förlag: Marvel
Betyg: 3+/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Fantomen #14/2010

fredag 25 juni, kl 07:38 av 1 kommentar

fantomen142010Det var ett tag sedan senaste Fantan-recensionen men nu är det dags igen med ett nummer jag hade stora förväntningar på. Ett äventyr om den första kvinnliga rekryten i Djungelpatrullen och Jerome K. Bloche lät som en bra mix. Claes Reimerthi har skrivit manus och Sal Velluto har tecknat Patrullman Auro som handlar om pojkflickan Auro som tvingas in i drottning Natala av Navarras hov. Hon är sugen på en riktig man och inte veka ädlingar. Vid en olycka räddas hon av Fantomen och blir givetvis förälskad. En manligare man finns ju inte. Fantomen är dock redan gift med Natala och är inte intresserad. Auro följer dock efter Fantomen till Bengali och tar värvning i Djungelpatrullen. Hon intrigerar med målet att Fantomen ska bli hennes. Jag har tidigare tyckt att Velluto gjort ett bra jobb som tecknare men i det här äventyret så så är teckningarna snäppet sämre än tidigare, de känns lite hafsiga. Det stora problemet är dock manus, möjligheterna fanns till flera intressanta vinklingar på temat stark kvinna i Djungelpatrullen men det blir platt fall. Auro är visserligen bättre än alla andra rekryter men som klassisk ond kvinna så förgås hon av sitt begär till Fantomen och det är inte första gången en sådan figurerar i Fantomen och det känns lite uttjatat. Här fanns ju möjligheter att fördjupa karaktären i flera äventyr. Synd på så rara ärtor.

Jermoe K. Bloche är i vanlig ordning underhållande och lite småputtrig trots en mängd mord i Den tysta döden. Som en fransk Morden i Midsomer fast i en storstad. Nyfikenheten väcks i denna pusseldeckare om jakten på en mördare som använder giftpil. Jeromes lärare i en distansdeckarkurs sätter Jerome, klassens ljus, på spåret. Teckningarna av Dodier är däremot klart sämre än tidigare, de är mycket spretigare än andra äventyr vilket beror på att det är det allra första äventyret. Vilket i sin tur förklarar den tillbakablick som ges i början om Jeromes uppväxt. Tack för infon, Seriewikin. Latigo och Herman Hedning är i vanlig ordning stentrista.

Förlag: Egmont Kärnan
Betyg: 2+/5
Skriv en kommentar
Intervjuarkiv A-Ö
Intervjuarkiv
Shazams favoriter
Favoriter
Previews Amerika
Previews Amerika
Previews Sverige
Previews Sverige

Nya kommentarer

  • Laddar...