Inlägg taggade ‘Marvel’

Recensioner

Siege: The Cabal

onsdag 9 december, kl 20:37 av 8 kommentarer

Jaha, då har Marvel (äntligen?) tryck på startknappen för sin nästa stora grej – Siege. Det börjar spricka i kanterna på Norman Osbornes ljusskygga skrytbygge The Cabal och det kommer nog inte dröja länge innan hela skiten rasar samman. Men innan det ska Marvel så klart bjuda på en i vanlig ordning inledande one-shot.

siege_the_cabal_coverSiege är ett mindre event i den stora pågående storylinen Dark Reign. Eventet kommer att fokusera på Osbornes attack och belägring av Asgard, åskguden Thors hemvist som nu mer svävar en meter över marken i amerikanska Oaklahoma. Istället för uppe i himlen som det gjorde förut.

Om eventet, som många tror, kommer innebära slutet för hela Dark Reign återstår att se. Men det som utlovats är en återförening av de gamla Avengers-medlemmarna Thor, Iron Man och Captain America (japp, Steve Rogers, alive and kicking). I ett försök att störta Osborne. Inget av detta får vi dock se i detta startskott. Denna one-shot handlar istället om vad som får Osborne att ta ett sånt djärvt beslut att ge sig på självaste asagudarna. Något som en viss grön personlighet i Osbornes psyke verkar ha en hel del med att göra.

Seige: The Cabal är väl inget man hoppar jämfota av glädje efter att ha läst. Samtidigt är en inget jättesömnpiller heller. En rätt menlös serie som fyller sin funktion att hålla ihop kontinuiteten i Marvels Dark Reign. Brian Michael Bendis vänder inte direkt in och ut på sig själv för att skriva en rafflande och spännande berättelse. Istället gör han det i en rätt lugn takt och tar gott om tid på sig för denna lilla trivialitet. siege_the_cabal_pageMan får känslan av att han skrivit serien mest för sin egen skull än för oss läsare. Att han skrivit den för att få till alla detaljer i den jättestory som han skrivit för Marvel sedan 2004. Man kan nämligen helt hoppa över denna one-shot och istället vänta på den riktiga minserien Siege som kommer nästa månad.

Bäst med den här serien är egentligen tecknaren Michael Lark. Han tecknar i en grov ruff stil och är antagligen mest känd för att tecknat Ed Brubakers run av Daredevil. Larks stil, hur mycket man än tycker om den, passar dock inte riktigt serier som denna som utspelar sig på hög politisk nivå. Han passar bättre för mörka regniga bakgator i Hells Kitchen. Så läs hellre Brubakers Daredevil istället om du vill ha en bra story till Larks snygga teckningar.

Manus: Brian Michael Bendis
Illustration: Michael Lark
Tusch: Stefano Gaudiano
Färgläggning: Matt Hollingsworth
Förlag: Marvel
Betyg: 3/5
Skriv en kommentar
Recensioner

New Mutants #7

onsdag 9 december, kl 08:10 av 4 kommentarer

newmutants7Zeb Wells och Diogenes Neves har fått ordentlig fart på den här skutan nu. New Mutants #6 var som Johan nämnde ett stort kliv framåt och uppåt för den här titeln, och med nummer 7 så blir det faktiskt ännu bättre. För den som missat det så är New Mutants mitt uppe i pågående eventet Necrosha där ett flertal av deras avlidna kollegor återupplivats och tvingats anfalla sina vänner, och för våra unga mutanters del så är det Douglas Ramsey aka Cypher som (motvilligt) attackerar dem. Som om det inte vore nog med det så dyker Hellions upp för att säkerställa att Cypher gör det han beordrats att göra, och det visar sig snart att det är betydligt lättare sagt än gjort att besegra moståndare som redan är döda. Chockerande och förvirrande för alla inblandade helt enkelt, och Wells lyckas verkligen förmedla en tydlig känsla av stundande kris och handfallenhet här. Snyggt!

Det som kan vara lite smått förvirrande med eventet Necrosha och New Mutants är den omkastade utgivningsordning som Marvel lyckats få till. New Mutants #6 kom nämligen ut nästan en månad innan X-Necrosha, men för att få rätt läsordning och kontext från början så är det X-Necrosha som ska läsas först. Så, för dig som är sugen på New Mutants Necrosha-äventyr, vänta med New Mutants #6 och 7 tills du läst X-Necrosha (man behöver dock inte läsa X-Necrosha för att förstå vad som händer i New Mutants, men det ger mer kött på benen). Nästa nummer är det sista Necrosha-numret för New Mutants, och det ska bli sjukt spännande att se hur det slutar och vad allt det här stöket med levande döda kommer att leda till framöver.

Manus: Zeb Wells
Illustration: Diogenes Neves
Förlag: Marvel
Betyg: 4/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Dark Avengers: Ares #2

tisdag 8 december, kl 08:02 av 0 kommentarer

ares_2Kolla bilden här till vänster. Ares, självutnämnd krigsgud och stort fan av alla typer av massförstörelse, ridandes på en stor jävla bomb med en av Nick Furys hemliga baser som slutmål. Kieron Gillen skruvar med andra ord upp både tempot och temperaturen markant i det här andra numret av Dark Avengers: Ares, och bjuder på en riktigt skön mix av militärisk krigföring och grekisk mytologi. Ares och kvartetten med badasses i Team Shade överraskas här av en (riktigt) gammal bekant till Ares, och det känns tveksamt om ens krigsguden rigorösa träning i allehanda stridkunskaper kommer att räcka för att få ur dem ur den fälla som gillrats. Bra ös helt enkelt, fortsatt passande tecknat av Manuel Garcia. Det allra bästa med Dark Avengers: Ares är dock det Gillen gör med Ares själv. Istället för att göra som så många andra och bara framställa Ares som en slagsmålskåt och burdus fighter så låter Gillen honom visa både (lite) kamratskap och lojalitet till sina mänskliga rekryter i Team Shade. Fint, på ett väldigt testosterinstinnt sätt. Kom igen nu så håller vi tummarna för att det tredje och avslutande numret även det blir en riktig rökare och att Ares kan få fortsätta dyka upp som något mer än en yxviftande bifigur som pratar underligt.

Manus: Kieron Gillen
Illustration: Manuel Garcia
Förlag: Marvel, Marvel
Betyg: 4/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Ultimate Comics: Avengers #4

fredag 4 december, kl 23:45 av 2 kommentarer

ultimate_comics_avengers_4Wohoo! Om fjärde numret av Ultimate Comics: Avengers var ett ljud så skulle det låta så, för här är det verkligen fullt ös medvetslös från början till slut. I princip hela numret är en jaktscen där Captain America undflyr resten av de färska medlemmarna i Gregory Starks och Nick Furys nya Avengers, och allt känns som en riktigt svulstig actionrulle från början till slut. På ett bra sätt alltså. Sökandet efter kaptenen har lett teamet till Paris, och samtidigt som det är en fröjd för ögat att se Carlos Pacheco visualisera hur War Machine, Black Widow och Nerd Hulk trashar sönder stället så är det även lite störande att se hur Avengers framstår som legosoldater utan någon större omtanke för allmänhetens välmående snarare än som superhjältar. För min del så känns det lite som om att det är så verkligheten skulle se ut om man släppte lös ett gäng black ops med superkrafter i en storstad, och det är här som jag tycker att Mark Millar verkligen lyckas med Ultimate-varianten av Avengers. Det känns helt enkelt som om att Gregory Starks ansamling ”hjältar” inte är en särskilt bra idé, och det ska bli väldigt intressant att se om och hur de kan samarbeta med varandra framöver i jakten på Red Skull. Vill du ha en riktigt maffig actiondänga till serie den här månaden så är Ultimate Comics: Avengers #4 nog det bästa val du kan göra.

Manus: Mark Millar
Illustration: Carlos Pacheco
Förlag: Marvel
Betyg: 4/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Dark Avengers #11

torsdag 3 december, kl 23:12 av 2 kommentarer

DarkAvengers_11Mysteriet i Dinosaur, Colorado fortsätter här i det elfte numret av Dark Avengers, och det visar sig att Osborn och hans Avengers är ute på riktigt djup is. Orsaken till alla försvinnanden och andra underligheter är nämligen en av Marvels allra mäktigaste karaktärer alla kategorier: Owen Reece aka Molecule Man. Molecule Man, som alltså kan göra vad som helst med allt och alla som har med molekyler att göra, har skapat en fristad i Colorado åt sig själv (och sina levande låtsasvänner), och han är inte alls särskilt förtjust över att bli störd. Med full kontroll över varenda molekyl så är Reece minst sagt ett stort problem för Dark Avengers, men exakt hur det slutar för våra ondsinta hjältar lär vi inte få veta förrän i nummer 12. Parallellt med Molecule Mans förehavanden så får vi även veta mer om Victoria Hands (Osborns högra hand) bakgrund, vilket helt klart ger lite mer djup åt henne som karaktär.

Brian Michael Bendis gör som vanligt ett habilt jobb med berättandet i den här serien, men det bjuds egentligen inte på något extra. Det är helt enkelt ett bra nummer, men troligen inget som någon kommer att lägga på minnet i det långa loppet. Visuellt så fortsätter Mike Deodato Jr leverera riktigt bra grejer, men något som gör det här numret lite extra intressant är att Molecule Mans inducerade drömsekvenser målats av Greg Horn i en väldigt avvikande stil. Effekten är visuellt stark samtidigt som den skänker lite extra krydda åt det som Molecule Man utsätter medlemmarna i Dark Avengers för. Summa summarum: Dark Avengers #11 är ett bra nummer, men mest för oss som hängt med sedan starten.

Manus: Brian Michael Bendis
Illustration: Mike Deodato Jr, Greg Horn
Förlag: Marvel
Betyg: 3+/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Punisher MAX #1

torsdag 3 december, kl 08:47 av 4 kommentarer

Superhete författaren Jason Aaron (The Other Side, Scalped, Wolverine) tar sig an nya Max-versionen av Punisher tillsammans med karaktärsdefinierande illustratören Steve Dillon (hemläxa om du ej känner till Ennis/Dillons kick-återstart av Punisher 2001 med arcen Welcome Back, Frank)? Ja tack! Alternativomslag designade av 100 Bullets-veteranen Dave Johnson? Bonus!

PunisherMAX1Nummer 1 börjar lite trevande, om man nu någonsin kan kalla en explicit tortyrscen som får Saw-filmerna att verka tama för ”trevande” – Aarons ny-nya version av Punisher är hård och kärv som en blydagg insvept i sandpapper, det etableras tydligt om än inte så innovativt. Sen sitter några gangsters runt ett  bord och sprutar exposition, välskriven exposition visserligen, men fortfarande exposition och jäklar vad de sitter ned – inte så mycket action och dynamiska bildkompositioner här inte. Jason, vad håller du på med? undrar man. Sen börjas det – en splatterscen som klart visar arvet från Ennis/Dillon, kanske t o m lite råare (!). Och med osviklig Punisher-känsla fortsätter sedan Aaron att dra ut på det, göra ett groteskt skämt på lemlästningen han just iscensatt, och sen ett till – som när en bra stand up comedian varierar samma skämt in absurdum. För in absurdum är just vad det är. Aaron (som sagt att det är en dream-come-true att arbeta med Dillon eftersom Aaron är ett stort fan av Ennis/Dillons Preacher och Punisher) är nämligen en smula för vördnadsfull mot källmaterialet. Han är en sån fanboy att PunisherMAX mest framstår som hans lite mer uppskruvade greatest hits-version av Ennis/Dillons redan klassiska Punisher-historier – ett intryck som naturligtvis förstärks av att det ju faktiskt är Dillon som illustrerar den här versionen också, med samma strama linjer och samma frejdiga övervåld. Vi som läst Scalped, The Other Side och t o m Aarons version av Wolverine vet att mannen har en egen röst, att han kan prestera något unikt. Fast i det här numret verkar han mer intresserad av att hylla och parafrasera sina föregångare. Det är absolut inte tråkigt – även det ogenerade kopierandet förmår inte dölja att Aaron är en talangfull dialogförfattare.

Helt derivativt är det dock inte. Aaron glimtar till i skildringen av Wilson Fisk/Kingpin, och precis som i Scalped lyckas han med små medel göra även sina skurkar om inte sympatiska så i alla fall mänskliga. Det känns genast som om Wilson Fisk kommer bli en mer intressant karaktär än Frank Castle själv; jag vet att jag tänker köpa kommande nummer främst för att få reda på hur nye ”Kingpin” kommer utvecklas och inte så mycket för att se Frank utöva ultravåld mot buset (eller OK då, lite vill man ju ser Frank utöva ultravåld, det här är ju Punisher trots allt). Så jag sätter trots allt en svag fyra i betyg, ett betyg som nog i ärlighetens namn utgår mer från seriens potential än vad som faktiskt syns på sidorna. Vi får väl se i kommande nummer om potentialen kan förvandlas till verklighet – jag vill gärna se hur Aaron kommer gestalta MAX-versionen av Bullseye, till exempel.

Manus: Jason Aaron
Illustration: Steve Dillon
Färgläggning: Matt Hollingsworth
Förlag: Marvel
Betyg: 4-/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Strange Tales #2

onsdag 2 december, kl 09:07 av 0 kommentarer

Först en personlig betraktelse: hur bra koll man än tycker att man har är det alltid någonting som lyckas glida under radarn. Det kommer helt enkelt ut för mycket nya serier för att man ska hänga med på allt, även om man som jag idogt surfar på nätet, läser Previews och snackar med andra serieintresserade. Ibland missar man grejer, så är det bara. Som t Strange Tales2ex när jag vid senaste besöket hos min lokala seriebutik upptäcker en Peter Bagge-teckning stirra ned på mig från hyllan – va? En Peter Bagge-grej jag missat? Hur är det möjligt? En snabb bläddring ger vid handen att jag inte bara missat Bagge utan mycket annat – Strange Tales är en antologisamling om tre nummer (nu inne på #2, hoppas verkligen att jag kan hitta #1 som baknummer…) där Marvel bjudit in ett gäng indie/alternativserieskapare att göra sina egna versioner (oftast parodier, men ibland mer substantiellt än så) av Marvels hjältar – det är helt enkelt fråga om att det äääntligen blivit dags för en Marvel-version av DC:s Bizarro Comics och World’s Funniest (har ni inte läst dem så spring och köp genast – båda två innehåller f ö flera serier av shazam.se-favoriten Evan Dorkin). Och detta har alltså gått mig helt förbi, så jag har missat #1. Typiskt.

Fortsätt läsa Strange Tales #2

Manus: Nick Bertozzi, Tony Millionaire, R Kikuo Johnson, Jim Ruge & Brian Maruca, Jhonen Vasquez, Max Cannon, Jacob Chabot, Peter Bagge, Matt Kindt, Jonathan Hickman
Förlag: Marvel
Betyg: 3+/5
Skriv en kommentar
Recensioner

War Machine #11

fredag 27 november, kl 00:16 av 1 kommentar

warmachine11Näst sista numret av War Machine! Dock så har jag känslan av att ingen riktigt bryr sig om den här titeln längre (om någon annan än jag ens gjorde det från första början?), så jag ska hålla mig kort och koncis. I jämförelse med föregående två nummer så är War Machine nummer 11 bättre, men jag skulle överdriva om jag påstod att det här är särskilt bra. Storyn i korthet: James Rhodes aka War Machine åtalas för alla brott han utfört i rättvisans namn under seriens gång, och Norman Osborn gör sitt värsta för att sätta dit honom riktigt hårt. Dödsstraff och hela köret. Matt Murdock aka Daredevil gör ett kortare gästspel som War Machines advokat, men precis som i tidigare nummer så är det inhoppet av krigsguden Ares som är det här numrets höjdpunkt. Apropå höjdpunkter så finns det annars inte särskilt många, och tyvärr så känns det inte som att War Machine kommer att få gå out with a bang i nästa avslutande nummer. Greg Pak lyckas förvisso tighta till berättandet en aning här, men i och med tidigare nummers snurrerier så är det inte lätt att försöka komma in i storyn igen, och tyvärr så känns allt ännu lite tristare på grund av att Wellington Alves gör ett rätt risigt jobb med tecknandet. Skönt på sätt och vis att nästa nummer som sagt är det sista.

Manus: Greg Pak
Illustration: Wellinton Alves, Francesco Mattina
Förlag: Marvel
Betyg: 2/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Punisher #11 – eller har Rick Remender gått helt bananas?

torsdag 26 november, kl 21:50 av 10 kommentarer

punisher_11_coverFör drygt ett år sedan gjordes en nylansering av en reguljär Punisher-tidning i det vanliga Marvel-universumet. Alltså inte någon alternativ version likt den framgångsrika ”sex droger och rock’n’roll”-variant som Garth Ennis skapade för Marvels vuxenserielinje MAX. Hur mycket den nya tidningens tillkomst hade att göra med den Punisher-film som lanserades samtidigt går bara spekulera i, men det behövs inte direkt en hjärnkirurg för att se sambandet.

Författaren Rick Remender fick tillsammans med tecknaren Jerome Opena uppdraget att sjösätta den nya Punisher. Remender hade tidigare skrivit en del saker för Dark Horse och Image Comics och Opena var relativt okänd. De skapade i första arcen Living in Darkness en mörk och ruff historia om hur Frank ”Punisher” Castle försöker lönnmörda Norman Osborne. Osborne hade som en effekt av slutet på förra sommarens stora crossover Secret Invasion just tillsatts som högste chef i Amerikas högsta säkerhetsorganisation H.A.M.M.E.R. Arcen passade som en utmärkt del av Marvels efterkommade stora storyline Dark Reign. Att Castle genomskådade Osborne och såg honom som en vanlig maffiaboss istället för en vanlig politiker kändes som en naturlig reaktion från karaktären. Att lösningen på problemet var en kula i pannan likaså. Openas mörka och skitiga teckningar passade dessutom både serien och karaktären perfekt. Living in Darkness kom som en blixt från klar himmel och var en av årets första stora överraskningar.

I den andra arcen Dead End bytes Opena ut mot tecknaren Tan Eng Huat. En kompetent tecknare, men inte med samma klass som Opena. Inte heller manuset höll samma klass. Efter mordförsöket skickade Osborne sin förbundsvant The Hood efter Castle. The Hood, en småtjuv som blivit besatt av demonen Dormammu och fått magiska krafter väckte ett antal av Punisher döda fiender till liv och gav dem alla ett ultimatum. Castles’ huvud på ett fat eller återvända till graven. Redan här märktes det att Remender tappat spåret. Att blanda ihop karaktären Punisher, som vanligtvis rör sig i den kriminella undre världen, med skräck och annat övernaturligt var inte helt lyckat.

Dead End följdes upp av one-shoten Dark Reign – The List: Punisher. The List var det slutgiltiga beviset på att Remender verkligen förlorat det. Trots John Romita Jrs medverkan blev det en rejäl flopp. Kanske inte så mycket i själva serien utan i hur den slutade. Remender valde att ta död på Punisher. Rent handgripligen genom att Daken, Wolverines son och medlem i Dark Avengers, skär honom i bitar. Bokstavligt talet. Huvud, armar och ben, chop chop. Och det är nu det börjar bli konstigt.

Remender har valt att följa upp The List med att arcen Frankencastle. Ja det är helt rätt det ni tänker. Frank Castles upphuggna kroppsdelar sätts ihop och väcks till liv, likt ett Frankenstiens monster. Frågan man ställer sig är om Marvels redaktörer satt och sov när Remender presenterade den här storyn? Var det ingen som kunde se förbi ordleken och inse att Punisher som Frankensins monster var en usel idé? Från att förstått och vetat hur karaktären ska utnyttjas på rätt sätt, till att totalt rasera den. Allt under ett år. Det är fan starkt gjort av Remender. Inte ens tecknaren Tony Moore kan rädda den här serien. Moore är mest känd för att skapat dunder succén The Walking Dead tillsammans med Robert Kirkman.

Ni som läst denna, vad tycker ni? Håller ni med? Eller tycker ni att det fullständigt flyger?

Manus: Rick Remender
Illustration: Tony Moore
Tusch: Tony Moore
Färgläggning: Dan Brown
Förlag: Marvel
Betyg: 1/5
Skriv en kommentar
Krönikor och åsikter

Shazams Årskrönika 2009, del 1

torsdag 26 november, kl 19:31 av 0 kommentarer

2009 börjar närma sig sitt slut och det börjar bli dags att sammanfatta serieåret 2009. Här på Shazam kommer vi göra detta genom att idag starta en ny artikelserie. En gång varje vecka fram till nyårsafton kommer någon i redaktionen att publicera sin personliga årskrönika om vad de har tyckt varit bäst, sämst, minnesvärt, etc. under 2009 och kanske även lite om vad vi kan se fram emot under 2010. Först ut i Shazams årskrönike-följetong är undertecknad.

Vad har varit bäst under serieåret 2009? Vad har stuckit ut ur mängden och varit minnesvärt under det gångna året? Självklart så har ju det bästa varit att Shazam.se i mars slog upp dörrarna och har växt sig större än vad jag hade kunnat tro när vi startade. Riktigt roligt! Men nog med de personliga ryggdukningarna. Här följer mina tankar om 2009 utifrån några olika kategorier.

Fortsätt läsa Shazams Årskrönika 2009, del 1

Skriv en kommentar
Intervjuarkiv A-Ö
Intervjuarkiv
Shazams favoriter
Favoriter
Previews Amerika
Previews Amerika
Previews Sverige
Previews Sverige

Nya kommentarer

  • Laddar...