X-Force är ett namn som direkt får mig att associera till 90-talet. Rob Liefeld kom som en stormvind med sin nya fräcka tecknarstil och förvandlade New Mutants, mina personliga favoriter, till det Cable-ledda och testosteronstinna teamet X-Force. Ridå. Trots att jag på den tiden faktiskt uppskattade Liefeld som illustratör så fastnade jag aldrig för X-Force. Tror att det var för att all charm försvann där på något sätt, och kanke även för att jag alltid tyckt att Cable känts som en otroligt trist karaktär som trots det fått stå väldigt mycket i fokus. Hur som helst, när Liefeld och resten av Marvels stjärnkreatörer hoppade av och istället grundade Image Comics så lämnade jag X-Force och resten av Marvel bakom mig utan att blicka bakåt en enda gång. Fast forward nu, 15 år framåt i tiden, till 2008 närmare bestämt. Jag är vid den här tiden sedan typ ett år tillbaka som läsare hos Marvel, och läser någostans att X-Force kommer att återintroduceras som team i kommande X-eventet Messiah Complex (som jag ännu inte läst). Kändes väl måttligt spännande just då, men nu, ytterligare ett drygt år framåt i tiden, så kände jag efter att ha läst X-Necrosha att det nog var dags att utforska den här nya X-Force-titeln ordentligt. Sagt och gjort, jag inhandlade och har nu läst Angels and Demons som samlar X-Force #1-6 och gavs ut november 2008 (inbunden) och februari 2008 (TPB).
Storyn i extrem korthet: Cyclops (X-Mens ledare) grundar X-Force som en hemlig dödspatrull med syfte att ”ta hand om” kritiska hot mot mutantsläktet. Teamet består här initialt av Wolverine, Warpath och X-23 med Wolfsbane som frivillig men icke önskad fjärdemedlem, och deras första uppdrag är att utforska vad mutantutrotarna Purifiers egentligen pysslar med. Det visar sig snart att Purifiers, som tagits över av en återskapad Bastion, är i full fart med att återuppliva ett helt gäng mäktiga fiender till mutantsläktet med hjälp ett modifierat tekno-organiskt virus. Riktigt dåliga nyheter alltså, och för X-Force del så är det helt enkelt bara att vässa klorna och knivarna i förberedelse för en riktig slice ’n dice-festival.
När det kommer till handlingen i Angels and Demons så kan jag tänka mig att den här serien inte är helt lättillgänglig för en nytillkommen läsare, främst på grund av att det är en hel del refererande till karaktärer från rätt många år tillbaka. Känner du inte alls till någon av Bastion, Donald Pierce, Leper Queen, Cameron Hodge, Steven Lang, Bolivar Trask, Graydon Creed eller William Stryker så kan det nog vara lurigt att förstå riktigt vad Purifiers plan går ut på, men det är heller inte helt livsnödvändigt. I grunden så räcker det med att veta att det är riktigt stora problem på gång och att X-Force måste försöka sätta stopp för dumheterna, men du får nog ut betydligt mer utav X-Force om du iallafall har lite grundkoll på X-Mens forna fiender. Om du har det så bjuder den här samlingen på lika delar spänning, mörker och action, och för min del del så tycker jag att X-Force som titel ges en egen identitet och atmosfär som på ett bra sätt kompletterar de övriga X-tidningarna.
Apropå mörker och atmosfär så är det något som X-Force har väldigt mycket av. Illustratören Clayton Crains målade stil med mörker, svärta och smuts konstant närvarande skapar exakt rätt stämning för den här typen av serie, och det känns nästan som om att vi befinner oss i en alternativ dystopisk verklighet där hotet från Purifiers verkligen är påtagligt. Jag har läst en del invändningar mot den konstanta svärtan och våldsamheterna i Crains illustrationer, men jag tycker snarare att det är något positivt här. Ska man göra något så ska man göra det ordentligt, och här fläskas det på ordentligt med grovt våld och olycksbådande scenarier staplade på varandra.
Några avslutande ord bara: Efter att ha läst den här samlingen så tycker jag definitivt att X-Force lyckats kasta av sig den där jobbiga 90-tals-associationen, och om författarna Christopher Yost och Craig Kyle fortsatt på det här spåret även i efterföljande nummer så kommer den här titeln med stor säkerhet bli en av de jag följer som lösnummer framöver. Jag återkommer framöver med recension av samling nummer två, Old Ghosts.
Illustration: Clayton Crain
Förlag: Marvel
Betyg: 4/5
Svenska Joanna Hellgren uppmärksammades här hemma först då hon nominerats till ett pris i Angoulême. Frances gavs först ut i Frankrike innan Galago gjorde det enda rätta och gav ut albumet även i Sverige.
Sedan tycker jag också det är roligt att Rucka fortsätter att göra Kathy Kanes sexuella identitet till ett av seriens huvudnummer, utan att det blir spekulativt eller pekpinneartat. Istället är det helt enkelt en del av hennes identitet, vare sig mer eller mindre. Ett bra exempel är scenen på s 8-9 i #859 där Kathy begär avsked ur armén, det är hjärtskärande och framförallt personligt: Kathy Kane vare sig kan eller vill kompromissa om vem hon är (allt understruket av J H Williams väldigt strikta illustrationer). Det är faktiskt just detta – hur hon känner inför sin egen sexuella läggning – som gör henne trovärdig som en vigilantefigur och disciplinerad superhjälte, den militära träningen är bara utanverk. Det är ett konststycke av Rucka att göra en karaktär som klär ut sig till fladdermus och bekämpar brott trovärdig – efter läsningen är det nästan så att man tänker att det skulle kunna vara möjligt att se en Batwoman svinga sig mellan hustaken i valfri amerikansk storstad.
gång, sen en gång till (tack Petter!). Den gjorde ett outplånligt intryck och sedan dess har jag längtat efter en möjlighet att läsa den igen. Och nu, när Milligans popularitet ökat igen, ger DC ut American Scream i nytryck plus en till TPB som samlar #7-13, Edge of Vision. Långt kvar till 70 nummer förstås men två TPBs av vad som kanske var tidiga Vertigos allra bästa titel (och då är ändå konkurrensen hård – Neil Gaimans Sandman, Grant Morrisons Animal Man och Doom Patrol, Jamie Delanos Hellblazer…) är en bra början.
Det går knappast att överskatta Maus betydelse för den nionde konstformen. Alltid när en serie når utanför den vanliga kretsen av serier refereras det till Maus ”inte sedan Maus har en serie uppmärksammats så”. Maus är den hittills enda serie som belönats med Pulitzer-priset. Maus har även belönats med Urhunden, Max & Moritz Preis, Harvey och Eisner. Förutom just Will Eisner är det knappast någon som betytt så mycket för den ökade acceptansen av serier som konstform som Art Spiegelman och hans Maus. 
