Albumförlaget fortsätter att ge oss franska serier. Nu är det dags för fantasyserien Lanfeust från Troy 1: Magohammotens elfenben. Lanfeust har varit en stor succé nere på kontinenten ett tag och har gjort författaren Scott Arleston till en stjärna. Lanfeust från Troy ges ut om några veckor. Efter hoppet finns förutom ett antal sidor även handlingen beskriven.
Då var det dags för en andra genomgång av vad jag köpte på Spx10 i fanzinväg. Super Mario’s Housewives beskrivs som en fanbook och det är en passande beskrivning av denna hyllning till Super Mario-spelen. Super Mario borde vara det tv-spel som flest spelat. Jag har spelat en del själv även om jag mest spelade Sega och därmed Sonic. Personerna bakom serien använder sig av tv-spelsnamnen Aggi, Teatea, Monni och Aggi. Det är en rätt kul och en skön drift med/hyllning till klassiska tv-spel. Teckningarna är överlag inte så bra men det får man ta.
Ett fanzin som jag köpt innan är Ainur Elmgrens Goldenbird 1 & 2 så därför var det kul att se att 3 & 4 samlats i ett nytt fanzin. Liksom systern Tinet så berikar Ainur Elmgren serierna i Sverige genom att göra en äventyrsserie. Goldenbird utspelar sig i den självutnämnada republiken Ginestra på 1920-talet. Ginestra styrs av The Dux och hans garde kallat The Pinkshirts. Revolutionen är dock på gång i Ginestra. Mitt i allt detta befinner sig huvudpersonerna Mayann som är jazzsångerska, hennes showpartner Lou, finnen Andy och suffragetten Goldie. Dessutom är prästen Falco på skattjakt efter tempelriddarnas skatt. Serien är snygg både till stil och sidkompositioner. En underhållande äventyrshistoria som förtjänar en större spridning. Totalt ska det bli sex delar av Goldenbird.
Det var ett gäng britter på Spx10 som sålde skumma sf-serier. De kallade sig Decadence Comics. I Untranslated 1 jagar ett gäng håriga varelser med spetsiga näsor ett flygande gubbhuvud med hög panna. Gubbhuvudet skadas och då kommer en stor mussla fram. Sedan sänder musslan en signal till varelsernas förtjusning. Enkelt å snyggt tecknat men helflummigt. Last Drink handlar om en man som i ett postapokalyptiskt samhälle där det mesta är täckt av sand (vulkanaska?) letar efter vatten han gömt. Snygga sekvenser och en total ensamhet och ödslighet. Sånt gillar jag.
Direkt från #11 till New Mutants #12, och från ett event till ett annat. Förra numret var ju en tie-in till Siege, och det här numret är en del av crossovern tillika x-eventet Second Coming. Det dröjer med andra ord ett tag till tills vi får se en story enbart dedikerad de unga mutanterna. Lite trist kan jag tycka då teamet förtjänar lite mer eget fokus vid det här laget, men som de ser ut nu så kommer de nog att vara en del av Second Coming i åtminstone ett par nummer till.
Nackdelen för min del är att jag inte läser övriga delar av Second Coming som löper genom Uncanny X-Men, X-Force, X-Men Legacy och lite blandade fristående nummer. Resultatet är att jag här slungas rakt in i en handling som jag i nuläget inte har något större grepp om. Fullt ös är det hur som helst, och New Mutants har precis beordrats av Cyclops att kasta sig handlöst rakt in i en välbestyckad armé som styrs av den synnerligen ondsinta och bindgalna mutanthatarcyborgen Cameron Hodge (som ni som hängt med sedan tidigt 90-tal säkert minns från mutanteventet X-Tinction Agenda). Utan att som sagt vara alltför insatt så framgår det ändå tydligt att allt är på blodigt allvar här. Det är mörkt, brutalt och allt känns väldigt kritiskt. I det här numret är Zeb Wells tillbaka som författare, och hans fartfyllda manus illustreras snyggt av nykomlingen Ibraim Roberson. Ett välproducerat nummer helt enkelt, men jag skulle tro att det funkar mycket bättre för den insatte än för oss som inte löpande hänger med i alla x-titlar.
Seriefräjandet har tillsammans med kulturföreningen Wormgod startat en utgivning av korta serier åt det mer artsy hållet av framförallt utländska serieskapare. Det som skildras är just dystopier och i häftena finns också programförklaringar för både Wormgod och Seriefrämjandet. Jag ska recensera de tre första häftena.
01: Vanja & Vanja av Daniel Zezelj och Desert av Carol Swain.
02: Freak Dreaming av Artùras Rozkovas.
03. TK47 av Spyros Verykios och Nail Story- Ramon av Igor Hofbauer.
29 år fyllda är Becky Cloonan redan en av USAs mer meriterade serieskapare och illustratörer och en närmast övernaturligt mångsidig och produktiv seriekonstnär. Hon debuterade med indie-albumet Channel Zero: Jennie One 2003 (då Cloonan var en del av New York-baserade seriekollektivet Meathaus) och har sedan dess fortsatt att blanda indie- och mainstreamjobb: Demo tillsammans med Brian Wood (Shazam.se gillar – se recension här), American Virgin (båda på Vertigo, den senare numera nedlagd) med Steven T Seagle och helt egenskapade postapokalyptiska piratskrönan East Coast Rising, för att bara nämna några exempel. Hon har nominerats för tre Eisners och vunnit en, ”Best Anthology” (för serien 5, gjord tillsammans med bla Gerard Way, Fabio Moon och Gabriel Bá) 2008. Som om inte det vore nog är hon också oerhört aktiv online och producerar bl a onlineserierna KGB (en pop-manga för yngre läsare tillsammans med Hwan Cho) och The Comic Attack, en strippserie med Cloonan själv i huvudrollen. Vi är glada att kunna presentera en intervju med Becky Cloonan här på Shazam.se.
Hej Becky! Med Demo Vol 2 återvänder du till ett gammalt projekt. Vad gjorde dig intresserad av att ta dig an Demo igen? Vad betydde Demo Vol 1 för dig?
Minns ni att jag tyckte att New Mutants #10 var ett klassiskt mellannummer som man helt skulle kunna hoppa över utan att märka att man missat något? Den trenden fortgår tyvärr det här numret. New Mutants #11 är en tie-in till det pågående Siege-eventet, men det känns inte som att det som sker här har någon egentlig impact på vare sig Siege eller för New Mutants själva. Känns lite trist.
Av okänd anledning är även både författare och tecknare nya här. För författandet står nu Kieron Gillen, och tecknaren är en för mig okänd förmåga vid namn Niko Henrichon. De gör båda stabila och klart godkända inhopp här, men jag har svårt att förbise det faktum att det mest känns som utfyllnad. Hade dock inte haft något emot att se Gillen och även Henrichon köra vidare med New Mutants, men så vitt jag vet så görs nummer 12 återigen av Zeb Wells.
Handlingen i New Mutants #11 är ganska enkelt med ändå ok. Dani Moonstar ingick en pakt med Hela för att få låna till sig superkrafter i fighten mellan Dark Avengers och X-Men i Dark Avengers/Uncanny X-Men: Exodus, och här får vi reda på vad hon får betala tillbaka. I korthet så ska hon leda de asakrigare som avlidit under Siege till dödsriket, men det springs såklart på lite hinder på vägen. Helt ok story som sagt, men inte direkt minnesvärt.
Marjane Satrapis Persepolis har blivit en succé världen över och nått de som vanligen inte läser serier. En suverän serie som innehåller det mesta. När jag ser omslaget till Svalornas lek av Zeina Abirached är det omöjligt att inte tänka på Satrapi då deras stilar påminner så mycket om varandra. Svalornas lek är en självbiografi och utspelar sig en natt i Beirut 1984 under ett av de återkommande bombardemangen i staden mellan olika sidor i det blodiga inbördeskrig som rådde då. En ung Zeina tillbringar natten i familjens hall tillsammans med sin lillebror och en allt större grupp grannar eftersom deras hall är hyreshusets säkraste plats. I hallen försöker de alla hålla upp ett sken av normalitet mitt i krigets vansinne med de minns hur det var innan kriget bröt ut.
Abirached är liksom Satrapi en skicklig tecknare och blandar skickligt konventionella sekvenser med mer experimentella sekvenser. Rent grafiskt är det en ren fröjd. Liksom hos Satrapi är dialogen riktigt bra och Joanna Hellgren (Frances) har gjort en bra översättning. Svalornas lek är en osedvanligt fascinerande självbiografi, kriget som bakgrund ökar givetvis dramatiken jämfört med en amerikansk förort. Svalornas lek är uppbyggd som en teaterpjäs, allt utspelas i samma rum och det är personernas samtal och göranden som för berättelsen framåt varvat med korta återblickar till en annan, bättre tid innan kriget bröt ut. Abirached lyckas för läsaren in i hallen i 80-talets Beirut och få en närhet till personerna och det som händer runt dem att man nästan kan höra granatnedslagen. Även den spänning som blir när Zeinas föräldrar dröjer på vägen från mormodern är väldigt skickligt skildrat, den gamla klyschan att man kan ta på tystnaden passar väldigt bra. Svalornas lek har både hjärna och hjärta och är en av årets bästa läsupplevelser hittills.
Förra numret (8-9) var det bästa jag läst på länge. Tyvärr hann jag inte skriva en recension och även detta nummer är jag sent ute med eftersom det nya numret kom igår. Nåja. Brännpunkt Baronkhan är uppföljaren till det rätt bra äventyret Brännpunkt Barbados och jag trodde nog att Bababus planer på att ta över Baronkhan och de andra bergsfurstendömena skulle bli en höjdare. Tyvärr är det ett riktigt trött äventyr. Felmang är inte en av de bättre tecknarna och när Reimerthis manus är kasst så blir slutresultatet en flopp och min förväntan byttes mot besvikelse, ingen spänning eller stämning alls. Bergsfurstendömena är ett skumt påhitt men rätt hanterade kan de funka utan att det blir konstigt. Tyvärr gör Felmangs insats att det mesta kring dem känns konstigt i äventyret. Invånarna i Baronkhan ser på s.9 mest ut att vara hämtade ur Walter Hills kultfilm The Warriors medan de på s. 18 ser ut som medeltida européer. Föräldrarna till den heta kapten Lara på s. 19 ser ut att vara komma från statistroller i en halvkass sf-rulle. Den heta furstinnan Alicia bor i mindre kopia av sagoslottet Neuschwanstein vilket inte är så lyckat, inte heller att hennes garde ser ut som kosacker. Inte bra alls.
Det som lyfter tidningen från total misär är Bernhard Prince-äventyret Med dödligt uppsåt. Även om storyn är lik de flesta andra BP-äventyr så är Hermanns teckningar alltid trevliga och 70-talsmiljöerna är onekligen snygga. Herman Hedning är i vanlig ordning inte så kul. I slutet av tidningen så presenteras vinnaren av Bästa äventyr 2009 och jag slås av hur mycket snyggare Fantomen är i svartvitt. Det var ett tag sedan jag läste ett svartvitt nummer men när jag tänker efter kan jag inte se klassiska äventyr som Livets eld, Eden och framförallt Ondskans borg i färg. Färg skadar mystiken. Tyvärr lär tidningen inte återgå till svartvitt. Å andra sidan gillar jag Thorgal och Bernhard Prince bättre i färg. Varför kan man inte båda få ha kakan och äta den?
Jag har hängt med Hellboy sedan det där första numret kom ut på Dark Horse-underetiketten Legend 1994. Ett par år senare fick jag upp ögonen för monsterbekämpande mexikanska brottare tack vare mina vänner på Something Weird Video. Det senare intresset nådde en kokpunkt för ett par år sedan då jag skrev en artikel om Santo, mannen i silvermasken, och hans kollegor för Kapten Stofil. Du hittar artikeln här. När Hellboy i föreliggande one-shot slår sig samman med tre brottande bröder i mask blir det med andra ord en intensiv upplevelse för denne skribent.
Parallellt med gigantiska historier där världars öde ligger i vågskålen har Mike Mignola alltid tyckt om att släppa lös sin hjälte i korta, avslutade berättelser. De senaste åren har flera av dessa tecknats av den inte helt obekante Richard Corben. I en intervju med Mignola jag läste för ett par år sedan besvarade han nära nog alla frågor med frasen ”I just want to draw monsters.” (Finns här.) Det känns som om det är något även Corben kan skriva under på. Här får han verkligen släppa loss bland mexikanska vampyrer, inga tvålfagra typer precis, häxor med handhalsband och en djävulsk kalkon! Mignolas isbergsprosa, där tystnaden mellan och i rutorna ofta säger mer än den sparsmakade dialogen, fungerar fantastiskt med Corbens hyperbola teckningsstil. Här är muskler stora och monstren ser ut att knapphändigt sitta ihop tack vare ondskefull energi från det okända, så ruttna är de. Den lätt gultonade palett ständige färgmästaren Dave Stewart valt passar den solblekta miljön utmärkt.
Historien som sådan är mycket enkel. 1982 väntar Abe Sapien och Hellboy på hemtransport i Mexiko. Vid en Jungfru Mariastaty hittar Abe en bild på Hellboy och tre brottare i mask. Vår hjälte drar sig till minnes en undersökning från 1957 då ett övermått av mord, häxeri och annat djävelskap förde honom och ett par unga B.P.R.D.-agenter till landet. Sedan kollegorna fått nog och åkt hem träffar Hellboy de brottande monsterjägarna. Med gemensamma krafter börjar de rensa upp bland sattygen som plågar området.
Vad som börjar som en rätt munter skröna med fajter och fylleri får dock en dyster slagsida sedan den yngste brottarbrodern kidnappas medan resten av gänget sover ruset av sig. Den lite hårdare och mörkare stämningen håller sedan i sig via referenser till Mayamytologi, mexikanska monsterfilmer och en av de tyngsta brottningsmatcher jag sett i en serie. De sista sidorna bjuder också på en del fina detaljer som säkerligen får alla som läst Lobster Johnson: The Iron Prometheus att dra på smilbanden.
När Mignola diskuterar serien i en intervju på CBR lämnar han det öppet för att vi kan få se fler historier som tilldrar sig under Hellboys ”lost weekend” (händelser som jag inte tänker avslöja fick honom att fortsätta kröka väldigt hårt) i Mexiko. Med tanke på hur bra det här blev hoppas jag verkligen på en fortsättning!
Moonstone har länge haft licens för Fantomen i USA, men framöver är det Dynamite som har licens att ge ut Fantomen. Jag har inte läst något Moonstone-äventyr så jag vet inte hur de har hanterat Fantan. När det nu är Dynamites tur att ta sig an Den Vandrande Vålnaden så har de gett Alex Ross, omslagsfantomen, i uppdrag att leda teamet som även består av Scott Beatty, manus och Eduardo Ferigato, teckningar. I Alex Ross version har den 21:e Fantomen vägrat att svära eden och istället ägnar han sig åt sin växande familj och välgörenhetsorganisationen The Walkabout Foundation men kan han undvika sitt öde? Serien har fått titeln The Last Phantom. På CBR finns en längre artikel där Alex Ross liksom redaktören Nick Barucci utvecklar sina tankar kring karaktären och diskuterar vikten av att de redan inbitna fansen gillar det.
Det är onekligen en annan vinkling av legenden och Barucci utlovar dessutom teckningar i en stil liknande Mignolas vilket sammantaget gör att det här kan bli riktigt intressant eller en kalkon. En mer ”vuxen” version av Fantomen är kanske inte fel för igår ringde nämligen en säljare från Egmont hem till oss och frågade efter min målsman. Min sambo fick förklara att jag faktiskt var vuxen varpå försäljaren ursäktade sig med att de får inte fråga efter barnen 🙂
