Arkiv för kategorin ‘Recensioner’

Recensioner

Common Grounds

tisdag 19 januari, kl 10:18 av 0 kommentarer

Återigen är vi inte direkt pinfärska här på Shazam: Common Grounds kom ut som sexdelars minisere 2004 och samlingen gavs ut senare samma år… men den finns fortfarande i tryck, och skaparen Troy Hickman (som tvåfalt Eisner-nominerades för serien 2005) är fortfarande aktiv, så det är väl OK, eller?

common-groundsCommon Grounds är namnet på en kafékedja av typen Starbucks, men det speciella med den här är att den grundats av en f d superhjälte, och därför fungerar som tillhåll för superhjältar/skurkar (fiket är nämligen fredad zon, se). Konceptet luktar Astro City lång väg och det är också Astro City som är den närmaste andliga släktningen till Hickmans novellserier (alla Common Grounds-serier är kortare, avslutade historier om 5-6 sidor).

Jag måste säga att jag har svårt att se storheten i Common Grounds – om man inte gillar sentimentalitet och toaletthumor (!) finns det inte så mycket att hämta i Hickmans novellserier. De flesta består av ett enda skämt som dras ut för länge, eller en mycket lite modifierad version av någon historia man hört flera gånger förut (t ex far-son-vi-kommunicerar-inte-så-bra-med-varann-men-vi-älskar-varann-ändå-serien Elsewhere eller generationsuppgörelsen Heir of Truth). Toaletthumorn härrör från en historia där hjälten Mental Midget och hans ärkefiende Man-Witch träffas på toan på Common Grounds och har lite djupsnack mellan krysten (jag skojar inte!). Och så vidare. Det ska enligt förordet vara rörande historier och mänskliga ögonblick ur superhjältandets vardag, men Hickman är för upptagen med sina ”tokroliga” koncept för att ha tid med sina karaktärer.

Det finns några undantag i samlingen. Mötet mellan tonårshjältinnan Deb-U-Ton och ortodox-judiske Moshe Chomsky, alias The Acidic Jew (haha) i Sanctuary har rätt myspysigt samtal-på-fik-stämning, och Time of their Lives har för en gångs skull en twist ending som Hickman inte telegraferar en dag i förväg. Dessutom är det kul att se toppillustratörer som Mike Avon Oeming, Chris Bachalo, Dan Jurgens och Ethan Van Sciver ta ut svängarna när det inte är så mycket som står på spel – illustrationerna är mycket mer avslappnande än Hickmans ofta ansträngda berättande.

Common Grounds är uthärdlig mer än dålig, men jag skulle ändå spara pengarna och lägga dem på en latte och en croissant istället.

Manus: Troy Hickman
Illustration: Dan Jurgens, Michael Avon Oeming, Ethan Van Sciver, Chris Bachalo, m fl, m fl
Förlag: Top Cow
Betyg: 2/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Batgirl #6

tisdag 19 januari, kl 08:00 av 0 kommentarer

batgirl6Jag måste erkänna att Batgirlhar gått och blivit lite av en favoritkaraktär för mig i och med de senaste numren. Konstigt egentligen för jag aldrig egentligen fastnat för någon av de tidigare versionerna av Batgirl. Casandra Cain var bara måttligt intressant och Barbara Gordon funkar bra mycket bättre i sin nuvarande roll som Oracle än hon gjorde som Batgirl. Stephanie Brown däremot känns perfekt som Batgirl, i alla fall så som Bryan Miller skriver henne.

Som jag skrev när jag recenserade nummer 5 så haltade serien en del i början men har nu hittat sitt tempo, och precis som förra numret så är Batgirl #6 ett riktigt bra och underhållande nummer, och precis som jag hoppas på så fortsätter Miller här med relationerna/motsättningarna mellan Batgirl och Robin från föregående nummer. Det hela är riktigt underhållande, särskilt då Batgirl och Robin slåss med varandra för att sedan, högst motvilligt, teama upp för att utreda en kidnappning.

batgirl6bLee Garbett har precis som Bryan Miller lyft sig sen de första, lite trevande numren av Batgirl. Nu tycker jag han har hittat rätt stil och tempo i sina illustrationer. Jag gillar särskilt Garbetts sidlayouter och hans detaljerade men ändå ganska enkla illustrationer. Absolut inget ont sagt om grabbar som t.ex. Marko Djurdjevic som ofta har en sanslös detaljrikedom i sina illustrationer, men mest betyder som bekant inte automatiskt bäst. Garbett tycker jag är en sån illustratör som håller det enkelt men detaljerat vid behov, och i Batgirls fall så tycker jag en sådan approach funkar väldigt väl.

Det finns dock ett minus illustrationsmässigt med Batgirl #6 tycker jag och det är omslaget. Omslaget är gjort av Phil Noto, som visserligen har gjort omslagen till samtliga sex nummer hittills av Batgirl, de flesta av dem riktigt bra. Men den här gång så tycker jag inte de funkar alls. Damian ser konstig ut och Batgirl ser nästan skräckslagen ut, vilket inte stämmer överens med storyn i numret. Nej, bättring till nästa nummer Mr. Noto!

Annars så fortsätter Batgirl att övertyga och just nu hör den här serien till en av mina DC-favoriter, definitivt den bästa Batman-relaterade serien just nu i mitt tycke (Sorry Henrik men jag har inte hängt med i svängarna i Detective Comics så Batwoman kan ju vara strået vasare…). Serien känns i alla fall mycket mer intressantare än t.ex. Batman.

Manus: Bryan Miller
Illustration: Lee Garbett
Tusch: Trevor Scott
Färgläggning: Guy Major
Förlag: DC Comics
Betyg: 4+/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Walking Dead 11: Fear the Hunters

måndag 18 januari, kl 08:25 av 1 kommentar

walkingdead112Att The Walking Dead är ett fenomen är knappast en nyhet. Den elfte samlingsvolymen, Fear the Hunters, var slutsåld redan innan den gick att köpa på nätbokhandlarna. Som tur var befann jag mig igår i en stad med seriebutiker, närmare bestämt Malmö. SF-bokhandeln hade precis fått in en ny sändning och i den fanns ett antal exemplar av Fear the Hunters. Lycka över ett album till brädden fyllt av olycka.

TWD handlar om en grupp människor som försöker överleva efter en katastrof som har fört med sig att USA svämmat över av zombies. De överlevande har inte bara zombies att oroa sig för utan även andra överlevare, Survival of the fittest (and most crazy). Volym nio och tio har tidigare recenserats här på Shazam. Recensionen av volym elva kommer att vara väldigt vag för jag vill inte förstöra något för er som ännu inte läst den senaste volymen eller TWD överhuvudtaget. Barn spelar en viktig och till stora delar sjukt obehaglig roll i Fear the Hunters. Ytterligare karaktärer stryker med, Kirkman är närmast chockerande osentimental då han tar livet av sina karaktärer, och nya tillkommer. Albumet utforskar nya mörka skrymslen av det  mänskliga psyket och de saker människor gör för att överleva. Gränsen för vad som kan räknas som mänskligt beteende har de flesta karaktärerna redan överträtt ett antal gånger och gör det på nytt i Fear the Hunters. Även den elfte volymen är i mitt tycke lite väl pratig, mycket av det hade kunnat berättas bra genom bilderna, men det fyller i högre grad än tidigare volymer en funktion. Våldet är fortfarande brutalt men inte heller i denna del frossar Kirkman och Adlard i det.  Allt som allt är TWD fortfarande sjukt beroendeframkallande och lika suverän som tidigare. För er som ännu inte läst TWD finns den tokfeta samlingsvolymen Compendium One, som samlar de åtta första tradesen, åter att köpa. Så mitt råd är: Köp!

Manus: Robert Kirkman
Illustration: Charlie Adlard
Tusch: Charlie Adlard
Förlag: Image
Betyg: 5/5
Skriv en kommentar
Recensioner

ABC Warriors: The Volgan War, vol 1

söndag 17 januari, kl 01:35 av 1 kommentar

DING! För andra gången i Shazam.se:s historia har det blivit dags för mig att dela ut betyget 5 av 5. Jag har med andra ord varit väldigt restriktiv med femmorna under det knappa år som vi drivit det här projektet. Första och, fram tills nu, enda femman delade jag ut den 20 april förra året efter att jag sträckläst Grant Morrisons och Frank Quietlys We3 en handfull gånger. We3 kom för mig som en blixt från en klar himmel och sopade mattan med i princip allt annat jag läst fram tills dess. Jag hade kunnat gå loss länge och väl om We3 och varför den gjorde så starkt intryck på mig, men det hoppar vi nog över den här gången. Vi har ju annat att fokusera på. Den andra femman: ABC Warriors: The Volgan War!

abc-warriors-the-volgan-war-1För dig som (mot all förmodan?) missat ABC Warriors (ABC = Atomic, Bacterial, Chemical) så skapades de 1979 av Pat Mills aka The godfather of British comics, som utöver att ha grundat det klassiska magasinet 2000 AD även har skapat karaktärer som Sláine och Nemesis The Warlock. Anrikt ursprung med andra ord, och om du ännu inte fått uppleva Pat Mills 2000 AD-skapelser så finns det en hel massa bra grejer att utforska. Men nog med bakgrund och vidare rätt in nutid. Pat Mills påbörjar med The Volgan War, som samlar ABC Warriors från 2000 AD #1518-1525, en story som har sitt ursprung i The Volgan Republic of Asia, där ett invaderande USA bedriver ställningskrig mot volganska robotstyrkor. Den officiella anledningen till kriget är att USA ska frigöra det volganska folket från sitt fascistiska styre, men den verkliga orsaken är att USA genom erövring av Volgan vill säkra jordens sista oljetillgångar. Det är kort sagt dåligt med good guys här, och de som hamnat allra mest i kläm är USA:s krigsmaskiner, som trots sin intelligens och individualism behandlas som förslavade förbrukningsvaror. Huvudstoryn utspelar sig dock flera hundra år efter The Volgan War, och ABC Warriors har efter en hel massa turer och uppdrag hamnat på mars (igen).

mek-quakePå mars har teamet till slut beslutat sig för att lägga in den extremt ointelligente tillika blodtörstige medlemmen Mek-Quake på ett mentalsjukhus för robotar (man får väl anta att de till slut tröttnat på hans tjat om Big Jobs!), och när det inte alls särskilt tårfyllda avskedet är avklarat så ger de sig iväg mot Marineris City för att rekrytera en ersättare. Under resan så kommer de att prata om sina upplevelser och minnen kring The Volgan War, och genom flashbacks så får vi följa Hammerstein, Mongrol och Joe Pineapples under stridigheterna mot supreme commander Volkhan och hans mechahorder. Utöver att alla av olika anledningar har drabbat samman med Volkhan så visar det sig snart även att trots att ingen av ABC Warriors träffat varandra under The Volgan War så har de alla ändå något gemensamt från den tiden (vi snackar som sagt för hundratals år sedan): Alla verkar ha träffat och mer eller mindre påverkats av Special Forces-droiden Zippo. Men vem är han egentligen, och är det inte lite fishy att han bara dök upp lite lägligt hos alla innan den ens träffat varandra? Förutom allt stål och robotvåld så är det det som är kärnan i Mills berättelse. För den som vill analysera så finns det som så ofta annars även en politisk vinkling i Pat Mills berättande, men för mig personligen är det inte det som gör den här serien så bra. För mig är det här snarare en festlig reunion med drygt 20-åriga bekantskaper som visat sig åldrats med värdighet.

ABC Warriors når naturligtvis aldrig den känslomässiga höjd som exempelvis Grant Morrisons We3 gör, men det är liksom inte det som är grejen med den här serien heller. Här är det världskrig som gäller, och huvudaktörerna är de mäktiga stridsrobotar som mänskligheten ersatt sig själva på slagfältet med. Därmed inte sagt att det inte finns någon känsla för karaktärerna här, men med en lineup bestående av krigsmaskiner som Hammerstein, Deadlock, Joe Pineapples, Blackblood, Mongrol och Mek-Quake så bjuds det inte direkt på några tårar i ögonen. Däremot så infinner det sig en varm känsla i magen av all dieseldoftande skadegörelse som tecknaren Clint Langley levererar. Langley, som du mycket väl kan känna igen som killen som bland annat gjort de fantastiska omslagen till Marvels Guardians of The Galaxy, mixar analogt och digitalt måleri med fotoreferenser och landar i ett resultat som nästan får mina ögon att blöda av avund. Allt från robotar till dystopiska slagfält ser i ABC Warriors: The Volgan War helt enkelt fullständigt underbart ut, och den här inbundna utgåvan med hårt och glansigt papper inkluderar även exklusivt och tidigare outgivet material i form av ett antal helt sjukt maffiga heluppslag. Jag blir på gott humör bara av att sitta och titta på bilderna, och det händer inte särskilt ofta. I väntan på volym 2 av The Volgan War (som släpps nu i dagarna) så blir det nog till att plocka fram ABC-klassikern The Black Hole igen, och det är inte alls omöjligt att jag återkommer med lite jidder om den också framöver. MONGROL SMUSH!

abc

Manus: Pat Mills
Illustration: Clint Langley
Förlag: 2000 AD
Betyg: 5/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Jonah Hex: Face Full of Violence

fredag 15 januari, kl 14:50 av 0 kommentarer

Häromveckan kollade jag in DCs klassiska westernserie Jonah Hex, och nu är det dags att ge sig på Jimmy Palmiottis och Justin Grays nyversion: mjukpärmutgåvan Face Full of Violence samlar de första sex numren av nya Jonah Hex från 2006. Serien lever och mår bra så här i början av 2010, den är vid det här laget uppe i #50 och ytterligare fem samlingar finns ute.

jonah-hex-face-fulPalmiotti och Gray är trogna originalet (som nämndes i den förra recension återvänder dessutom Tony DeZuniga regelbundet som illustratör). Jonah Hex är en nästan helt renodlad novellserie, ett nummer – en historia (”Done in one”), relativt ovanligt från de stora förlagen idag. Alldeles nyligen har dock Palmiotti och Gray skrivit en längre arc med Jonah Hex. ”The Six-Gun War”, som gick från aug 2009 till jan 2010, men det är undantag snarare än regel. I Face Full of Violence är det bara one-shots som gäller, precis som i ur-Jonah Hex.

Dock är denna nyversion mindre gotisk skräck och mer revisionist-Western a la McCabe & Mrs Miller, The Wild Bunch och Unforgiven – vilket absolut inte är dåligt! Den amerikanska västern i Palmiotti och Greys tappning är sönderkorrumperad, våldsam och präglad av institutionell rasism, med andra ord en värld där den hårdnackat principfaste våldsverkaren Hex passar perfekt som protagonist. Han misslyckas lika ofta som han lyckas, men han kompromissar aldrig – hans version av att handla ”rätt” slutar ofta med drivor av lik. Hans rykte är hans förbannelse och han driver från plats till plats utan att kunna slå sig ned (serien följer ingen synbar kronologi – i ett nummer är det högsommar, i nästa julafton). Även om stämningen har förskjutits något så är karaktären fortfarande samma gamla Jonah Hex (dock har Palmiotti och Grey bättre öra för dialog än Albano och Fleisher). Berättelserna håller en jämn mainstream-kvalitet, personliga favoriterna i denna samling är Christmas With the Outlaws, samt inledningsserien The Crippled Hunter.

Luke Ross och Tony DeZuniga gör två väldigt olika visuella tolkningar av Jonah Hex. Luke Ross stil är väldigt ren, lite lik John Cassaday, och mer tydligt filminfluerad (Ross låter Hex spelas av spaghetti-årens Clint Eastwood). DeZuniga har genom åren utvecklat en ruffigare, mer opolerad stil som fungerar mycket väl i denna nyversion – jag har svårt att bestämma mig för vilken version jag gillar bäst eftersom båda har stor charm.

Klart värt att kolla in även om den där riktiga wow-känslan inte infinner sig i första samlingen – antagligen eftersom det alltid tar några nummer att etablera en distinkt stil och röst. Nån som har läst mer av nyversionen och har något att säga om de senare samlingarna?

Manus: Jimmy Palmiotti, Justin Gray
Illustration: Luke Ross, Tony DeZuniga
Färgläggning: Jason Keith, Rob Schwager
Förlag: DC
Betyg: 3+/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Inkalen

fredag 15 januari, kl 07:09 av 4 kommentarer

inkalenInkalen är en fransk science-fiction klassiker från 80-talet av Moebius och Alejandro Jodorowsky som nu getts ut på svenska av det danska förlaget Faraos Cigarer. Faraos Cigarer ger främst ut franska serier och en hel del av serierna är skapade av legender såsom Hugo Pratt, Jacques Tardi och Moebius. Faraos Cigarer satsar på påkostade inbundna utgåvor och Inkalen är inget undantag. Hårdinbundet i ett format som är större än det klassiska europeiska albumformatet, sidantal 352! Fläskigt värre. Om det blir fler utgåvor på svenska från Faraos Cigarer beror delvis på hur Inkalen säljer. Så bara det är en anledning att köpa 😉

Att beskriva Inkalens handling är ingen lätt uppgift men kortfattat handlar Inkalen om privatdetektiven John Difool som av en slump kommer över Inkalen, ett föremål med en oerhörd makt. Många vill ha tag i den och Difool hamnar därför i centrum på ett sätt han aldrig varit tidigare och hans liv tar en galen vändning. Det är dock väldigt många som är ute efter Inkalen och en vild jakt genom olika galaxer tar sin början. Till sin hjälp får Difool efter hand en brokig skara och deras mål är att rädda världen från det totala mörkret som hotar att ta över. Teman som revolution, religiös fanatism, fascism, kärlek och magi förekommer i en salig blandning.

Fortsätt läsa Inkalen

Manus: Alejandro Jodorowsky
Illustration: Moebius
Förlag: Faraos Cigarer
Betyg: 4/5
Skriv en kommentar
Recensioner

New Mutants #9

torsdag 14 januari, kl 16:03 av 5 kommentarer

New_Mutants_Vol_3_9_TextlessOBS! För den som inte läst New Mutants #6-8 så innehåller följande recension ett par spoilers.

Doug Ramsey aka Cypher och hans trofasta kompanjon Warlock är alltså tillbaka som livs levande medlemmar i New Mutants igen, vilket innebär att teamet nu ser ut så här: Cannonball, Sunspot, Magik, Karma, Magma, Danielle Moonstar, Cypher och Warlock. Klassisk lineup med andra ord, men det återstår väl att se om den här äldre versionen av New Mutants kommer att kunna stå på egna ben eller om Zeb Wells försöker att rida på forna framgångar. Angående att stå på egna ben så är den frågan även aktuell i själva storyn där Cyclops, Emma Frost och de andra mer seniora x-männen funderar på var och hur de nu uppvuxna nya mutanterna egentligen hör hemma i mutanttillvaron på Utopia. Parallellt med det så uppdagas det att Magik/Illyana inte riktigt verkar vara den alla trott, så det kan med andra ord komma att bli en hel del svavelosande äventyr i andra dimensioner med ondsinta demoner och hela köret framöver. Känns lovande.

Tecknaren Paul Davidson tycker jag är en frisk fläkt efter Diogenes Neves lite svajiga insats. Davidson gör riktigt nice monster och demoner, något som passar väldigt bra i en story som fokuserar på Illyana och hennes demoniska ursprung, men om jag ska klaga på något så känns ibland ansiktsuttrycken på de vanliga karaktärerna lite sneda och stirriga i vissa paneler. Inget katastrofalt, men då allt annat är bra så känns det lite störande. Överlag så är dock New Mutants #9 en klart godkänd start på en ny story, och för min del är det kul att Cypher och Warlock återigen är medlemmar i New Mutants.

Manus: Zeb Wells
Illustration: Paul Davidson
Förlag: Marvel
Betyg: 3+/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Filthy Rich

onsdag 13 januari, kl 09:39 av 3 kommentarer

Filthy Rich av Brian Azzarello och Victor Santos är en del av Vertigos nya satsning Vertigo Crime: längre serieberättelser i svartvitt, utgivna i hårdpärm och vanligt bokformat (antagligen ett försök att locka vanliga deckarfans att läsa serier). Man har en imponerande lista av både författare och illustratörer – i det senare fallet en del namnkunniga Euro-illustratörer som i och med Vertigo Crime publiceras för första gången i USA. Vad sägs t ex om Ian Rankin, Jason Starr (deckarförfattare), Peter Milligan och Christos N Gage (TV-deckarförfattare) på författarsidan, eller italienarna Werther Dell’Edera och Mick Bertilorenzi samt ovan nämnda Victor Santos (spanjor verksam i Frankrike) som illustratörer? Upplägget lovar gott.

Filthy RichFilthy Rich tillfredsställer såväl noirfans som allmänna seriefans. Richard ”Junk” Junkin fick sin fotbollskarriär förstörd av en skada och sysslar nu med att sälja begagnade bilar och drömma om vad som kunde varit – en typisk noirprotagonist således. När han får uppdraget att agera livvakt åt chefens dotter börjar hans liv falla samman…

Upplägget är bedrägligt enkelt och vanlig-snubbe-på-glid-indragen-i-passionsdrama-premissen känns igen från noirrullar som Double Indemnity och Gilda (filmer som jag personligen håller högre än privatdeckar-noir). Som vanligt när det gäller Azzarello är inte heller Jim Thompsons vardagspsykoser och måndagsdesperation långt borta – den här gången anar man också influenser från Charles Willeford, ”The Pope of Psycho-Pulp” (särskilt debutverket The High Priest of California).

Fortsätt läsa Filthy Rich

Manus: Brian Azzarello
Illustration: Victor Santos
Förlag: DC/Vertigo Crime
Betyg: 4+/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Fantomen #2/2010

tisdag 12 januari, kl 19:43 av 0 kommentarer

fantomen221010I nr 2 rullar patrullkvinnorna Kay och Hawas äventyr vidare liksom Long John Silvers. Det bjuds även på femtiotalsnostalgi i form av Knockout-Charlie och dessutom är det dags för omröstning, Bästa äventyr 2009.

Kay och Hawa fortsätter alltså att bevisa att de duger i den lätt manschauvinistiska Djungelpatrullen. De stöter båda på den okände befälhavaren i äventyret betitlat Den gäckande befälhavaren utan att faktiskt se honom. Fantomen nitar dessutom ett gäng lejda mördare. Handlingen i äventyret är riktigt ointressant och snäppet sämre än förra, vilket är en bedrift. Diana som oftast brukar framställas som handlingskraftig framstår här snarast som ett våp, också det en bedrift. Fantomen blir dessutom överraskad av att kvinnor kan och vågar! Det här äventyret är så j-a dåligt. De Paul har även i detta äventyr försökt få in lite humor men det blir platt fall. I nästa nummer är det tack och lov dags för ett från Team Fantomen, Draktronen. Det är välkommet för 2010 har börjat uselt för Fantomen själv.

longjohnsilver2Betydligt bättre och det som utan tvekan gör numret värt pengarna är Long John Silver. Andra delen av första äventyret är bättre än första delen av första äventyret 😉 , Lady Vivian Hastings. Karaktärerna fördjupas lite och dramatiken och intrigerna ökar rejält trots att de inte ens lämnar England förrän i slutet i sökandet efter Vivians make och staden Guyanacapac. Att serien är suveränt tecknad gör inte saken sämre. Det här är lätt den bästa biserien sedan Thorgal introducerades. Det enda negativa är att fortsättningen kommer först i höst. Det separata betyget på Long John Silver kan inte blir annat än en fyra.

Knockout-Charlie är först ut i Fantomens Jubileumskavalkad och är en serie som tiden inte varit snäll mot. Serien känns rejält daterad både till innehåll och teckningar och jag är tacksam om det är enda gången Knockout-Charlie återkommer. Herman Hedning och Latigo suger i vanlig ordning båda två. Ta bort, tack.

Manus: Tony De Paul
Illustration: Paul Ryan
Förlag: Egmont Kärnan
Betyg: 3-/5
Skriv en kommentar
Recensioner

New Mutants #8

måndag 11 januari, kl 07:29 av 1 kommentar

New_Mutants_Vol_3_8Det här åttonde numret av New Mutants är inte bara fortsättningen på teamets trubbel med Selenes teknoorganiska gengångare, det är även det sista numret av New Mutants som ingår i det pågående X-eventet Necrosha, vilket känns lite konstigt. Det finns nämligen inget direkt avslut för New Mutants del här. Det fightas en hel del mot de återuppståndna Hellions och en del andra fördetta avlidna mutanter, men när det är avklarat så är Necrosha hux flux över för New Mutants del. Inte mycket till final om du frågar mig, men jag får väl anta att de iallafall får göra någon sorts gästspel i X-Men: Legacy och/eller X-Force där Necrosha rullar vidare ända in i mars. Lite abrupt känns det hur som helst, även om slutet bjuder på återkomsten av ett par gamla läsarfavoriter. Apropå läsarfavoriter som återuppstår så känner jag mig lite kluven här. Visst är det på sätt och vis kul att få se ett gammalt radarpar back in action igen, men samtidigt så önskar jag att seriedöden faktiskt kunde få vara lite mer definitiv ibland.

Produktionsmässigt så tycker jag att det här numret kunde ha varit bättre. Zeb Wells berättar en helt ok historia här även om den som sagt känns lite hastig och avhuggen i sitt avslut, men på tecknarfronten så presterar Diogenes Neves inget vidare. Synd, för han var betydligt bättre i det förra numret. Det är inte dåligt tecknat, men i och med att jag vet att det skulle kunna vara bättre så blir det visuella lite av en besvikelse här. New Mutants #8 är i slutänden ett helt ok nummer, men som sista nummer för New Mutants i Necrosha så borde det allt ha varit lite maffigare.

Manus: Zeb Wells
Illustration: Diogenes Neves
Förlag: Marvel
Betyg: 3/5
Skriv en kommentar
Intervjuarkiv A-Ö
Intervjuarkiv
Shazams favoriter
Favoriter
Previews Amerika
Previews Amerika
Previews Sverige
Previews Sverige

Nya kommentarer