Inlägg taggade ‘3’

Recensioner

Daredevil #1-2

tisdag 30 augusti, kl 07:00 av 4 kommentarer

DD1Som nämndes i min tidigare post har alltså Marvel nystartat Daredevil, under ledning av Mark Waid och Paolo Rivera. Två nummer har kommit ut än så länge – lovande med en del svagheter, är mitt omdöme.

Inga svagheter på den visuella sidan, dock. Paolo Rivera har tidigare erfarenhet från flera Marvel-projekt, främst Amazing Spider-Man. I sagda tidning, där illustratörerna alternerar, är han alltjämt en av de bästa, vid sidan av Marcos Martin (klar bonus då att det är Marcos Martin som gästtecknar backuphistorien i Daredevil #1) – det finns en lätthet och ett flyt i Riveras teckningar som passar akrobatiska hjältar som Spidde och Daredevil. Tuschsvärta nästan saknas hos Rivera (han är lite av en anti-David Finch i det avseendet), han jobbar istället med snabba rörelser och rappa skiften närbild-helbild-extrem närbild för att få fram dynamik och action. Dessutom har Rivera hittat på ett snitsigt sätt att visa scener ur Dardevils perspektiv, d v s han ritar omgivningarna så som Matt Murdock upplever dem med sina förstärkta sinnen. Det har såklart gjorts tidigare men Riveras version är en av de bättre, han förmedlar verkligen att Daredevil förnimmer världen på ett annat sätt, utan att tumma på tydligheten (stridscenen som inleder #2 är det bästa exemplet i de här två numren). Höga betyg för illustrationerna alltså. Att han försett Matt Murdock med en begynnande hockeyfrilla är ett mindre snedsteg som jag utan vidare förlåter.

OBS! Spoilers efter hoppet.

Fortsätt läsa Daredevil #1-2

Manus: Mark Waid
Illustration: Paolo Rivera, Marcos Martin
Tusch: Joe Rivera
Färgläggning: Javier Rodriguez
Förlag: Marvel
Betyg: 3+/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Haunt #12

söndag 28 augusti, kl 21:17 av 0 kommentarer

haunt12covLååångt uppehåll sedan Haunt fick vara med här på Shazam, så nu är det hög tid att vi kommer ikapp lösnumren. I december 2010 så lämnade vi Haunt mitt i ett pågående avslut av Robert Kirkmans och Todd McFarlanes första arc, och i det här finalnumret så får vi se hur det går för bröderna Kilgore, skurkbossen Mr Hurg och alla andra som fastnat mitt i den pågående konflikten. Jag har ju varit Haunt trogen och recenserat varje nummer av Haunt sedan starten, och jag tänkte hålla traditionen vid liv genom att skriva ikapp de nummer som hunnit komma ut sedan jag började skriva mer sporadiskt.

Handling: Haunt och den hemliga organisation som han numera arbetar för har varit storgangstern Hurg hack i häl ett bra tag nu, och det är äntligen dags för en fullskalig konfrontation. En tungt beväpnad specialstyrka inklusive Agent Haunt stormar in och överraskar Hurg och hans superdrönare med brallorna nere mitt i en pågående deal, och efter liter- och kilovis med blod och kroppsdelar så har vi landat i ett avslut på den konflikt som pågått i 12 nummer. Utöver en slutfight så bjuds det även på avslut för Mirage och Kurt Kilgores änka, bröderna Kilgores kollegor och inte minst för relationen mellan bröderna själva.

Det bra: Som vanligt så är Capullos illustrationer riktigt vassa, och även om han briljerar i actionsekvenserna så gör han även ett bra jobb med dialogscenerna. För min del så är Haunt rent visuellt lite av en nostalgitripp tillbaka till mitten av 90-talet då mitt serieläsande primärt bestod av McFarlanes och Capullos Spawn, och lite drygt 15 år senare så gillar jag fortfarande stilen som de etablerade då.

Haunt12Som avslutning sett så är det här numret helt ok, om än lite tamt. De allra flesta karaktärer som varit med hittills får sitt utrymme, och det är i princip ingen som lämnas hängandes (förutom det jag tar upp som “mindre bra”). Naturligtvis så stänger Kirkman inte alla dörrar, utan lämnar en ordentlig lucka för legosoldaten Cobra, som med största säkerhet återkommer framöver, och så avslutas numret såklart med en maffig cliffhanger. Man kan säga att de minst intressanta sidospåren stängs medan de mer spännande hålls öppna för framtida nummer.

Det mindre bra: Trots att detta är ett avslut så har vi fortfarande inte fått veta någonting alls om varför bröderna Kilgore har blivit Haunt eller hur det gick till. Förhoppningsvis så har Kirkman något riktigt fräckt på gång, men än så länge så har vi i princip inte fått några ledtrådar över huvudtaget. Lite segt. Hade gärna även sett lite mer av Cobra här, men vi får hoppas att han kommer igen framöver istället. Det känns även som att McFarlane, som fortfarande är med och tuschar Capullos illustrationer, slarvar lite i en del paneler som han inte tycker är så roliga, men överlag så gör han ändå ett bra jobb. Frågan är dock hur fördelningen av tuschningen rent procentuellt ser ut mellan Jonathan Glapion och Todd McFarlane (enligt seriens kreatörlista så står Mcfarlane för ”additional inks”).

Till det negativa får man väl också räkna att Kirkman inte alls gör ett lika bra jobb med författande här som han gör i The Walking Dead och Invincible. Det känns som att han har något på gång med storyn och de flesta karaktärerna, men att han liksom inte fått ihop det riktigt än. Potentialen finns nog där, men än så länge så är Haunt inte lika bra som andra Kirkman-serier.

Slutsats: Som avslut så är det här numret som sagt helt ok, och det mesta knyts ihop här, men man har ju sett en hel del bra mycket mer maffiga finalnummer. Haunt fortsätter hur som helst att vara en tillräckligt intressant titel för att jag ska fortsätta prenumerera på den även framöver.

Manus: Robert Kirkman
Illustration: Greg Capullo
Tusch: Jonathan Glapion & Todd McFarlane
Förlag: Image
Betyg: 3/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Starman Omnibus vol. 4

torsdag 4 augusti, kl 11:43 av 0 kommentarer

starman4Dags för en ny Starman Omnibus-recension och nu har turen kommit till volym 4. Just volym 4 är lite speciell eftersom den inte samlar någon övergripande story arc så som volym 5 gjorde (den övergripande storyn här kan väl sägas vara hur Jack Knight mer och mer växer in i rollen som Starman, men det gäller ju för hela serien). Istället fokuserar volym 4 mer på Starman-arvet och karaktärer som på olika sätt är knutna till just Starman. Vilket innebär att vi här får historier med The Shade, familjen O’Dare, Scalphunter, Phantom Lady, Bobo Benetti och Starman of 1951 för att nämna några. Som ni märker så är det en salig blandning på historier och karaktärer, vilket innebär att Starman Omnibus vol. 4 är ganska spretig, men alla de olika historierna spelar en roll för Robinsons övergripande Starman-story och mycket av det som berättas här kommer att få sin upplösning i volym 6.

Fortsätt läsa Starman Omnibus vol. 4

Manus: James Robinson & Jerry Ordway
Illustration: Dusty Abell, Tim Burgard, Gary Erskine, Gene Ha, Tony Harris, Peter Krause, John Lucas, Mike Mayhew, Mike Mignola, Stephen Sadowski & Wade Von Grawbadger
Tusch: Tim Burgard, Richard Case, Gary Erskine, Drew Geraci, Dick Giordano, Gene Ha, John Lucas, Mike Mayhew, Mike Mignola, Tom Nguyen, Ray Snyder & Wade Von Grawbadger
Färgläggning: Digital Chameleon, Carla Feeny, Patrick Garrahy, Gene Ha, Matt Hollingsworth, Glenn Whitmore & Gregory Wright
Förlag: DC Comics
Betyg: 3/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Moon Knight #1-3

torsdag 14 juli, kl 09:59 av 2 kommentarer

MK1Moon Knight är en av de mer obskyra och samtidigt mest nörd-dyrkade figurerna i Marvel-stallet. Den reverenta attityden bland fansen, mig själv inkluderad, härrör förmodligen från Doug Moenchs och Bill Sienkiewicz legendariska Moon Knight-samarbete på sent 80-tidigt-90-tal: småpsykedeliska och skräckinfluerade berättelser om en hjälte som inte riktigt är klar i huvudet, kongenialt tecknade av en subtilt spretig Sienkiewicz (för den som är sugen på att repetitionsläsa finns Moenchs/Sienkiewiczs run samlad i Essential Moon Knight Vol 2 och 3). Den versionen av Moon Knight gjorde djupt intryck på de som läste den, bl a deckarförfattaren Charlie Huston som ju som bekant låg bakom den förra nyversionen (nygamla? gammalnya?) av Månis som kom 2006 (kort omnämnd på Shazam här). Och nu har det alltså blivit den likaledes Sienkiewicz-skadade Brian Bendis tur att närma sig den personlighetskluvne Marc Spector och hans alter ego, Khonshu-avataren Moon Knight. Som illustratör har han med sig regelbundne parhästen Alex Maleev så förväntningarna är höga.

Fortsätt läsa Moon Knight #1-3

Manus: Brian Michael Bendis
Illustration: Alex Maleev
Färgläggning: Matthew Wilson
Förlag: Marvel
Betyg: 3+/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Alpha Flight #0.1 och 1

söndag 10 juli, kl 23:09 av 0 kommentarer

ALPHA_FLIGHT_1_EagleshamLite trist att det blir glest med skrivandet för min del, men hellre att jag skriver något som känns bra än att jag tvingar fram något halvhjärtat. Jag har ju dragit tillbaka rätt ordentligt på lösnummerläsandet, men jag kunde inte stå emot lockelsen med en helt ny Alpha Flight-titel. Jag har svårt att sätta fingret på varför, men jag har alltid gillat Alpha Flight. Kanske är det tack vare den rätt udda laguppställningen, eller tack vare gruppens dynamik och inre stridigheter, eller helt enkelt för att de avviker från den amerikanska mallen i och med att de är kanadicker. Hur som helst, jag är ett fan sedan länge, och med en rykande färsk titel tillagd på pull list:en så var det dags att se vad det klassiska kanadensiska teamet har att erbjuda. Vi inleder dock, som vi brukar göra när jag väl får tummen ur och recenserar lite, med lite bakgrund.

Som sagt så är Alpha Flight Marvels största kanadensiska superteam. Teamet skapades av John Byrne (jag hoppas att alla som hänger på Shazam har koll på vem Byrne är?) och gjorde sitt första officiella framträdande 1979 i Uncanny X-Men #120. 1983 fick Alpha Flight sin egen tidning, författad och tecknad av en då något motvillig Byrne, och det var med den titeln som de fick sitt stora genombrott. Någon gång framöver ska vi återkomma till Byrnes Alpha Flight under kategorin Moderna klassiker, men det tar vi då. Alpha Flights egen titel rullade på i drygt 10 år innan den lades ned, och sedan dess så har det gjorts några mindre lyckade försök till nystarter och ett antal mer lyckade miniserier. Ni som hängt med här ett tag kanske minns min sågning av ett av de senare försöken till en nylansering av Alpha Flight , men det har som sagt kommit mer lyckade tillskott, som actiondängan Omega Flight och den fristående uppföljaren Weapon Omega, som jag recenserade här.

Ni som hänger med i Marvel-kontinuiteten minns kanske att Michael Pointer, då kallad The Collective, numera Weapon Omega, lyckades ha ihjäl hela Alpha Flight bortsett från Sasquatch i slutet av House of M? Sedan dess så har de varit döda, men i eventet Chaos War så blir merparten av Alpha Flight återuppväckta från de döda, och har nu återvänt till rollen som Kanadas främsta beskyddare. John Byrne är såklart borta sedan länge, och som nya kreatörer finner vi istället författarparet Fred Van Lente (Incredible Hercules) och Greg Pak (Planet Hulk, World War Hulk, War Machine) samt illustratören Dale Eaglesham (Steve Rogers: Super-Soldier, Fantastic Four).

Vi kan väl snacka lite kring det här med #0.1 också när vi ändå är igång. Marvel har ett pågående initiativ där de släppt en massa titlar som numrerats med .1. Bland de mer prominenta titlarna finner vi till exempel Amazing Spider-Man #654.1 och Uncanny X-Men 354.1. Syftet med .1 är att skapa en perfekt hoppa-på-punkt för nytillkomna läsare. Det är inga direkta nystarter av serierna, utan snarare fristående nummer som öppnar upp för ett fortsatt läsande av kommande nummer efter .1. Rätt smart faktiskt, men huruvida det lockat några nya läsare till Marvel eller ej vet jag inte. För Alpha Flight så funkar 0.1 som en introduktion av teamet samt det rådande läget i Kanada, och det leder oss helt naturligt in i nästa kapitel av min recension: Handlingen.

Fortsätt läsa Alpha Flight #0.1 och 1

Manus: Fred Van Lente, Greg Pak
Illustration: Dale Eaglesham, Ben Oliver
Tusch: Dan Green, Andrew Hennessy
Förlag: Marvel
Betyg: 3+/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Locke & Key vol 1: Welcome to Lovecraft

lördag 9 juli, kl 08:45 av 4 kommentarer

LockeKey1Locke & Key har några år på nacken nu – de nummer som samlas i denna första TPB kom ut 2008. Så denna anmälan av förlaget IDW:s skräckflaggskepp (annars mest kända för serieversioner av Transformers och G. I. Joe) är inte precis rykande färsk, men ändå: om det t ex är någon som händelsevis missat att Stephen Kings son skriver serier (Joe Hill är pseudonym för Joe King) så vet ni det nu. Själva serien – som kommer ut i miniserier snarare än under löpande numrering – är vid det här laget inne på vol 4.

Konceptet för detta första album är så nära skräckstandard man kan komma: när pappan i familjen Locke dödas av en mordgalen f d student flyttar familjen tvärs över USA till sin farbror och det gamla familjegodset Keyhouse nära staden Lovecraft för att försöka börja livet på nytt. Tips nr 1: ska man komma undan sitt våldsamma, skräck-mystiska förflutna bör man inte flytta till en stad som heter Lovecraft (jag menar, hur tydlig vink behöver man?). För naturligtvis visar det sig att Keyhouse vilar på sina egna mörka hemligheter och att det är mer som ligger bakom mordet på pappa Randall Locke än vad man i förstone kunnat tro… Cue spökerier, ångestladdade familjerelationer, mysko hemligheter och bloddrypande action när fadermördaren naturligtvis flyr från fängelset för att också ta sig an resten av familjen. Och nej, det där sista räknar jag inte ens som en spoiler för det signaleras så uppenbart från ruta ett att mördaren Sam Lesser inte kommer sitta still i sin cell resten av serien. Fortsätt läsa Locke & Key vol 1: Welcome to Lovecraft

Manus: Joe Hill
Illustration: Gabriel Rodriguez
Färgläggning: Jay Fotos
Förlag: IDW
Betyg: 3+/5
Skriv en kommentar
Film /Recensioner

X-Men: First Class

onsdag 1 juni, kl 13:14 av 5 kommentarer

x-men-first-classYours truly hade förmånen att få gå på pressvisningen av X-Men: First Class a.k.a. mutantfilm nummer 5 (efter X-Men 1-3 och X-Men Origins: Wolverine), och då jag postat rätt friskt kring förhandstittarna så kör jag väl helt sonika någon sorts recension av hela filmen också. Vi börjar dock med lite bakgrund kring filmen ur vårt perspektiv.

I september 2009 så postade Ferdinand ett inlägg där Fox gått ut med nyheten att de hade inte mindre än fem nya X-rullar på gång. En av de fem rullarna som nämndes då var X-Men: First Class, men intresset härifrån var verkligen noll. Efter det så hände det inte särskilt mycket på rätt lång tid, tills jag i januari i år hittade en bild som visade upp flera av filmens karaktärer. Bilden i sig var rätt katastrofal, och mitt redan då rätt svala intresse för filmen sjönk ytterligare. Det var inte förrän i februari när den första officiella trailern släpptes som jag på allvar började känna mig peppad. Efter det så blev jag konstant bara mer och mer sugen för varje nytt klipp jag fick se.

Upp till bevis nu alltså. För den som sovit under en sten det senaste kvartalet så kretsar filmen primärt kring Charles Xavier (Professor X) och Erik Lehnsherr (Magneto) och mutantsläktets första publika steg ut ibland människosläktet på 60-talet. 60-talskänslan tycker jag för det mesta sitter som en smäck, och utöver det rent visuella med trovärdig miljö, kläder och frisyrer så har de även lyckats få till ett tidsenligt soundtrack som ändå passar in riktigt bra i en superhjältefilm. Bra setting med andra ord, och jag gillar även hur manusförfattarna knutit an det nya mutantproblemet till kalla kriget och det då rådande politiska klimatet. En rätt naturlig koppling från atombomber till atomens barn kan man kanske säga.

Fortsätt läsa X-Men: First Class

Betyg: 3/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Flashpoint #1

lördag 21 maj, kl 13:53 av 1 kommentar

flashpoint1Geoff Johns och DC Comics stora event för sommaren är äntligen här. Efter att ha skrivit Green Lantern-events som Sinestro Corps War och Blackest Night så fokuserar Johns i Fashpoint på världens snabbaste man (nej inte Usain Bolt), Barry Allen alias The Flash. Kul tycker jag som alltid gillat Flash, och Flashpoint tycker jag lovar gott efter detta första nummer.

Flashpoint #1 tar sin början med att Barry vaknar upp efter att ha slumrat till på jobbet, och han upptäcker ganska snart att någonting är väldigt fel med världen. Hans krafter har försvunnit, Superman är helt okänd för världen och hans mördade mor visar sig vara vid liv. Dessutom får han ganska snart reda på att Wonder Woman och Aquaman tydligen blivit helt bananas och mer eller förklarat krig mot världen. Cyborg försöker få världens hjältar, och skurkar, att slå sig samman för att besegra dem och försöker förgäves rekrytera en något annorlunda Batman till kampen.

Fortsätt läsa Flashpoint #1

Manus: Geoff Johns
Illustration: Andy Kubert
Tusch: Sandra Hope
Färgläggning: Alex Sinclair
Förlag: DC Comics
Betyg: 3/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Brightest Day #23

tisdag 26 april, kl 23:12 av 3 kommentarer

brightestday23Nu är det bara ett nummer kvar av Brightest Day och jag har verkligen gillat Geoff Johns och Peter Tomasis härliga serie som trots flera parallella historier lyckats få till spännande historia som verkligen har engagerat mig och fått mig att varje gång etusiastiskt kasta mig över varje nytt nummer. Kanske är det därför som jag känner mig lätt besviken på nummer 23 av Brightest Day? till viss del är det så, men det finns en del berättartekniska brister i det här numret som gör det till ett av de sämre numren så här långt i Brightest Day.

Mycket av dessa brister är egentligen mer eller mindre ofrånkomliga i den här typen av serier. Slutet närmar sig och innan La Grande Finale så ska har författarna en tendens att kasta in en hel del exposition och förklaringar som ska knyta ihop serien och hur allt egentligen hänger ihop. Så även här. I Brightest Day #23 ska Johns och Tomasi på runt 30 sidor hinna förklara den mystiska skogen i Star City, den vita kraftringens egentliga plan för de hjältar och skurkar som återfick livet efter Blackest Night och vem som egentligen är seriens Big Bad Guy samt vem som ska rädda Jorden. Just det där sista hade jag lite svårt att få ihop eftersom jag har väldigt dålig koll på just dessa två klassiska Allan Moore-karaktärer (Skriv gärna en kommentar om ni vet hur det hela hänger ihop.).

Fortsätt läsa Brightest Day #23

Manus: Geoff Johns & Peter Tomasi
Illustration: Joe Prado & Ivan Reis
Tusch: Oclair Albert & Norm Rapmund
Färgläggning: Peter Steigerwald & Aspen
Förlag: DC Comics
Betyg: 3/5
Skriv en kommentar
Recensioner

FF #1

måndag 11 april, kl 21:44 av 1 kommentar

FF1OBS! Följande inlägg innehåller spoilers!

Efter den senaste kontinutetsbomben i Fantastic Four (läs mer här om du bott på Jupiter de senaste månaderna) har det blivit dags för en nylansering av Marvel’s First Family: Fantastic Four gör tillfälligt utgivningsuppehåll och ersätts med FF (som står för Future Foundation, Reed Richards nya satsning nu när Fantastic Four inte finns längre) – med nya medlemmen Spindelmannen i snitsig vit-svart dräkt av tredje generationens instabila molekyler.

Man kan skämta bäst man gitter om att superhjältar aldrig dör på riktigt och att knep som detta är just knep, men vad fan – att folk aldrig dör på riktigt i superhjälteserier är numera närmast en del av genren och jag har på äldre dar gått från att tycka att det är irriterande till att det är lite charmigt. Som att måla sin sommarstuga i en lite annan nyans av rött och tycka att man är världens rebell ungefär. En liten förändringsfernissa på något som egentligen aldrig förändras alls.

Fortsätt läsa FF #1

Manus: Jonathan Hickman
Illustration: Steve Epting
Tusch: Steve Epting, Rick Magyar
Färgläggning: Paul Mounts
Förlag: Marvel
Betyg: 3+/5
Skriv en kommentar
Intervjuarkiv A-Ö
Intervjuarkiv
Shazams favoriter
Favoriter
Previews Amerika
Previews Amerika
Previews Sverige
Previews Sverige

Nya kommentarer

  • Laddar...