Arkiv för kategorin ‘Recensioner’

Recensioner

Reflections 1-3

måndag 30 november, kl 21:54 av 1 kommentar

reflectionsReflections är en av serierna i Fantagraphics Ignatz-serie som den italienske serieskaparen Igort står bakom. Reflections är den första Ignatz-serien som avslutats i och med tredje delen. Marco Corona har jag eventuellt läst något av tidigare i Galago men jag är inte hundra. Han verkar annars mest känd för en seriebiografi över mexikanska konstnären Frida Kahlo. Reflections handlar om den unga Miranda som minns sin barndom men även om hennes yngre sjuklige bror, Riccardo. Miranda minns de händelser som format henne och hennes förhållande till mormor, morfar, brodern, fadern och modern.

I sina bästa stunder är serierna i Ignatz-serien riktigt bra (Baobab, Wish you were here) eller t.o.m. mästerverk (Ganges). Reflections är sprött tecknad och färgsatt med blåtoner. Stämningsfullt och snyggt om än annorlunda än de flesta serier jag läser för närvarande. Det hela påminner en hel del om hans landsman Gipi. Själva historien om Miranda är inte så intressant i mitt tycke. Mycket lämnas öppet åt läsaren att tolka och läsa in saker i, vilket iofs inte är något negativt. Till det positiva utöver det visuella så hör den känsliga skildringen av Mirandas förhållande till sin familj och Riccardos underhållande piratfantasi i andra delen där symboliken är uppenbar. Det ska sägas att jag bara läst Reflections en gång. Om jag hade haft tid och ro för en andra genomläsning hade kanske de starka känslorna framträtt tydligare och andra detaljer i berättelsen blivit uppenbara fram. Kanske inte.

Manus: Marco Corona
Illustration: Marco Corona
Förlag: Fantagraphics
Betyg: 3/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Green Lantern: Agent Orange

söndag 29 november, kl 22:20 av 7 kommentarer

agent_orangeDags så igen för ytterligare en i raden av Green Lantern-samlingar, och denna gång är det hardcoverutgåvan av samlingen Agent Orange som gäller. Agent Orange samlar Green Lantern #39-42 och är en direkt fortsättning på tidigare recenserade Rage of The Red Lanters. Fokus har dock skiftat här från de röda lanternorna till färgen orange som sakta men säkert introducerats i tidigare nummer. Där grönt står för viljestyrka, gult för rädsla, blått för hopp, violett för kärlek och rött för raseri så representerar orange girighet, habegär och egoism. Man kan alltså tänka sig att den orangea lyktkåren borde lida av rätt svåra samarbetsproblem och interna konflikter, men det finns en rätt logisk lösning på detta: Det finns bara en medlem. Orange Lantern Corps består enbart av Larfleeze. Larfleeze aka Agent Orange är girigheten personifierad. Han sitter själv i en isolerad del av galaxen, ständigt glufsandes på en aldrig sinande buffé utan att för den del någonsin bli mätt, och är paranoid över att alla vill ta det som är hans medan han själv bara vill ha mer av allt. Larfleeze är helt enkelt en rätt osympatisk självälskare med ett sjukligt habegär, men han känns trots det inte som en renodlad superskurk. Sinestro, Atrocitus och även de till ytan goda Guardians of The Galaxy Universe har alla en egen agenda som driver dem framåt, men Larfleeze känns mer som om han att är helt och hållet under den orangea färgens kontroll. Problemet är bara att folk inte lämnar honom ifred, varpå han triggas till att både försvara sig och att vilja lägga sin håriga vantar på allt nytt som de objudna gästerna råkar ha med sig. I kriget mellan färgerna så blir alltså Larfleeze plötsligt bara indragen mitt i allt pågående trubbel, och ingen av de inblandade lär tycka att det är något som kommer att leda till något positivt.

Geoff Johns Green Lantern har börjat känns lite som ett säkert kort när det kommer till snyggt berättade historier som trots sin längd (vi är ju uppe i över 40 nummer vid det här laget) på något sätt ändå konstant lyckas öka tempot på vägen mot en (förhoppningsvis) mastig och episk final. Det är lätt att bli bortskämd med återkommande bra historier från en författare, och jag antar att det är Green Lanterns ständigt höga kvalitet som gör att mina högt ställda förväntningar på Johns Flash: Rebirth resulterat i att jag nu tycker att den serien är rent dålig. Hur som helst, det här är ju inte Flash, det är Green Lantern, och Green Lantern i Geoff Johns och tecknaren Philip Tans händer är fortfarande något av det bästa man kan komma över i superhjälteväg idag.

Manus: Geoff Johns
Illustration: Philip Tan, Jonathan Glapion, Ivan Reis, Oclair Albert
Förlag: DC
Betyg: 4/5
Skriv en kommentar
Recensioner

War Machine #11

fredag 27 november, kl 00:16 av 1 kommentar

warmachine11Näst sista numret av War Machine! Dock så har jag känslan av att ingen riktigt bryr sig om den här titeln längre (om någon annan än jag ens gjorde det från första början?), så jag ska hålla mig kort och koncis. I jämförelse med föregående två nummer så är War Machine nummer 11 bättre, men jag skulle överdriva om jag påstod att det här är särskilt bra. Storyn i korthet: James Rhodes aka War Machine åtalas för alla brott han utfört i rättvisans namn under seriens gång, och Norman Osborn gör sitt värsta för att sätta dit honom riktigt hårt. Dödsstraff och hela köret. Matt Murdock aka Daredevil gör ett kortare gästspel som War Machines advokat, men precis som i tidigare nummer så är det inhoppet av krigsguden Ares som är det här numrets höjdpunkt. Apropå höjdpunkter så finns det annars inte särskilt många, och tyvärr så känns det inte som att War Machine kommer att få gå out with a bang i nästa avslutande nummer. Greg Pak lyckas förvisso tighta till berättandet en aning här, men i och med tidigare nummers snurrerier så är det inte lätt att försöka komma in i storyn igen, och tyvärr så känns allt ännu lite tristare på grund av att Wellington Alves gör ett rätt risigt jobb med tecknandet. Skönt på sätt och vis att nästa nummer som sagt är det sista.

Manus: Greg Pak
Illustration: Wellinton Alves, Francesco Mattina
Förlag: Marvel
Betyg: 2/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Punisher #11 – eller har Rick Remender gått helt bananas?

torsdag 26 november, kl 21:50 av 10 kommentarer

punisher_11_coverFör drygt ett år sedan gjordes en nylansering av en reguljär Punisher-tidning i det vanliga Marvel-universumet. Alltså inte någon alternativ version likt den framgångsrika ”sex droger och rock’n’roll”-variant som Garth Ennis skapade för Marvels vuxenserielinje MAX. Hur mycket den nya tidningens tillkomst hade att göra med den Punisher-film som lanserades samtidigt går bara spekulera i, men det behövs inte direkt en hjärnkirurg för att se sambandet.

Författaren Rick Remender fick tillsammans med tecknaren Jerome Opena uppdraget att sjösätta den nya Punisher. Remender hade tidigare skrivit en del saker för Dark Horse och Image Comics och Opena var relativt okänd. De skapade i första arcen Living in Darkness en mörk och ruff historia om hur Frank ”Punisher” Castle försöker lönnmörda Norman Osborne. Osborne hade som en effekt av slutet på förra sommarens stora crossover Secret Invasion just tillsatts som högste chef i Amerikas högsta säkerhetsorganisation H.A.M.M.E.R. Arcen passade som en utmärkt del av Marvels efterkommade stora storyline Dark Reign. Att Castle genomskådade Osborne och såg honom som en vanlig maffiaboss istället för en vanlig politiker kändes som en naturlig reaktion från karaktären. Att lösningen på problemet var en kula i pannan likaså. Openas mörka och skitiga teckningar passade dessutom både serien och karaktären perfekt. Living in Darkness kom som en blixt från klar himmel och var en av årets första stora överraskningar.

I den andra arcen Dead End bytes Opena ut mot tecknaren Tan Eng Huat. En kompetent tecknare, men inte med samma klass som Opena. Inte heller manuset höll samma klass. Efter mordförsöket skickade Osborne sin förbundsvant The Hood efter Castle. The Hood, en småtjuv som blivit besatt av demonen Dormammu och fått magiska krafter väckte ett antal av Punisher döda fiender till liv och gav dem alla ett ultimatum. Castles’ huvud på ett fat eller återvända till graven. Redan här märktes det att Remender tappat spåret. Att blanda ihop karaktären Punisher, som vanligtvis rör sig i den kriminella undre världen, med skräck och annat övernaturligt var inte helt lyckat.

Dead End följdes upp av one-shoten Dark Reign – The List: Punisher. The List var det slutgiltiga beviset på att Remender verkligen förlorat det. Trots John Romita Jrs medverkan blev det en rejäl flopp. Kanske inte så mycket i själva serien utan i hur den slutade. Remender valde att ta död på Punisher. Rent handgripligen genom att Daken, Wolverines son och medlem i Dark Avengers, skär honom i bitar. Bokstavligt talet. Huvud, armar och ben, chop chop. Och det är nu det börjar bli konstigt.

Remender har valt att följa upp The List med att arcen Frankencastle. Ja det är helt rätt det ni tänker. Frank Castles upphuggna kroppsdelar sätts ihop och väcks till liv, likt ett Frankenstiens monster. Frågan man ställer sig är om Marvels redaktörer satt och sov när Remender presenterade den här storyn? Var det ingen som kunde se förbi ordleken och inse att Punisher som Frankensins monster var en usel idé? Från att förstått och vetat hur karaktären ska utnyttjas på rätt sätt, till att totalt rasera den. Allt under ett år. Det är fan starkt gjort av Remender. Inte ens tecknaren Tony Moore kan rädda den här serien. Moore är mest känd för att skapat dunder succén The Walking Dead tillsammans med Robert Kirkman.

Ni som läst denna, vad tycker ni? Håller ni med? Eller tycker ni att det fullständigt flyger?

Manus: Rick Remender
Illustration: Tony Moore
Tusch: Tony Moore
Färgläggning: Dan Brown
Förlag: Marvel
Betyg: 1/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Fantomen #25-26/2009

torsdag 26 november, kl 21:19 av 1 kommentar

fantomen2526Årets sista nummer är ett dubbelnummer med ett riktigt schysst omslag av Velluto och Mattozzi. Rimligtvis årets snyggaste och en solklar vinnare av årets omslag. Cernwulfs gladiatorhjälm måste vara en av de tuffaste Fantomen-accessoarerna. Trilogin om just Cernwulf avslutas i och med detta nummer med sista delen Öknens vargar. Cernwulf ger sig ut på jakt efter Valpurgia, ränksmiderskan som låg bakom hans älskades död. Cernwulf blir tillfångatagen och satt som galärslav men blir fri och jakten får sin upplösning i en borg i Judéen.

Romerska legender är ett av de bättre sammanhängande äventyren de sista åren. Första delen var nog den bästa men den sista delen är bra även den. Leppänen kommer bäst till sin rätt i historiska äventyr och Reimerthi lyckas få till ett vettigt avslut även om ingredienserna känns igen. Noteras kan att Romerska legender har varit betydligt blodigare än vanliga Fantomen. Cernwulf är inte Fantomen och därför inte på samma sätt förhindrad att bruka dödligt våld.

Fortsätt läsa Fantomen #25-26/2009

Manus: Claes Reimerthi
Illustration: Kari Leppänen
Förlag: Egmont Kärnan
Betyg: 4/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Beasts of Burden #1-2

tisdag 24 november, kl 19:14 av 4 kommentarer

Det är faktiskt snudd på tjänstefel att jag väntat så länge med att recensera Evan Dorkins och Jill Thompsons Beasts of Burden. Sällan har väl en indieproduktion varit så efterlängtad, omtalad och hypad. Evan Dorkin har fett indiecred efter en lång karriär som sträcker sig från musikaliska SF-såpoperan Hectic Planet (det var mest den som gav Dorkin en Eisner för ”Best talent deserving wider recognition” 1995) via anarkistiska geni-komedierna Milk & Cheese (för vilken Dorkin fick en Eisner igen 1996) och Dork! (Eisner 2002, en belöning som enligt egen utsago gav Dorkin ett nervsammanbrott som nästan tvingade honom lägga ned tidningen) till en omtalad och otursförföljd miniserie för Marvel (Dorkin nämner en del om detta i en intervju här) samt en hel del BoB1TV-författande (bl a för Superman: The Animated Series och Space Ghost Coast to Coast). Jill Thompson å sin sida är precis inte mindre meriterad: hon slog igenom som illustratör av Neil Gaimans Sandman 1991 (på kanske den bästa story arcen i hela Sandman, Brief Lives) gick vidare med Vertigo-uppdrag för Grant Morrisons Invisibles, etablerade sig som tung indie-skapare med sina Scary Godmother-serier i slutet av 90-/början av 00-talet och har sedan skrivit och illustrerat läckra barnböcker vid sidan av serieskapandet.

Här är konceptet (och redan på idéstadiet fattar man att det här är något alldeles extra): i den lilla staden Burden Hill händer det allehanda ockulta konstigheter. Som tur är skyddas staden av ett väl (nåja) sammansvetsat team av ockulta detektiver. So far, so Hellblazer, säger ni. Hm, nämnde jag att detektivgänget består av några av stadens husdjur? Nej, det här är ingen fabeldjursserie. De är djur rakt av bara. Hundar och katter mest. Undrar vad Dorkin och Thompson sa på pitchmötet? ”It’s like Ghostbusters, but with dogs.” Geni.

Fortsätt läsa Beasts of Burden #1-2

Manus: Evan Dorkin
Illustration: Jill Thompson
Förlag: Dark Horse
Betyg: 4+/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Dark X-Men #1

tisdag 24 november, kl 00:05 av 5 kommentarer

darkxmen1Mer impulsköp för min del! Den här gången blev det första numret av den fem nummer långa miniserien Dark X-Men, skriven av Paul Cornell och illustrerad av Leonard Kirk, båda okända namn för min del. Lite kort bakgrund: Dark X-Men är det mutantgäng som Norman Osborn startade upp i den enligt mig smått mediokra miniserien Utopia (här, här, här och här), och som helt enkelt består av de som hängde kvar efter det smärre fiaskot. Teamet, eller kvartetten som det faktiskt är, är en minst sagt rätt udda samling karaktärer:

Vi har kameleonten tillika forna terorristen Mystique, den depressiva mutantkopiatorn Mimic, superkraftknarkaren Omega (du kanske minns inlägget Vägen till Weapon Omega?) och det obehagliga psykopatgeniet Dark Beast. En rätt udda samling helt enkelt, alla med sin egen personliga anledning till varför de hänger kvar hos Osborn som ett andrahandsalternativ till hans primära ”hjältar” i Dark Avengers.

Handlingsmässigt så är Dark X-Men precis som Dark Avengers: Ares något av en positiv överraskning. Författaren Paul Cornell gör ett riktigt bra jobb med de udda och säkert inte helt kommersiellt gångbara karaktärerna, och ger dem här mer utrymme och personlighet än vad vi tidigare fått se av dem. Mystique är ju en klassisk karaktär som alltid legat någonstans i gränslandet mellan skurk och antihjälte, vilket hon gör även här, men i det här första numret så tycker jag att det är de tre andra medlemmarna som känns intressantast. Mimic är som sagt deprimerad och pågas av mörka framtidsvisioner, Omega blir helt knas av att använda sin mutantkraft och känns rätt labil, och Dark Beast, ja, han är helt enkelt en hyperintelligent sociopat. Man skulle lätt kunna dra paralleller till exempelvis Thunderbolts och Dark Avengers som även de är team bestående av rätt suspekta individer, men jag tycker att Dark X-Men lyckas stå bra på egna ben utan att försöka rida för mycket på vågen med superskurkar som agerar superhjältar. Mycket beror antagligen på att Cornell inte gör någon större grej av att vissa av medlemmarna har ett förflutet som superskurkar, utan fokuserar istället mer på att få in dem som ett team i en story som nog faktiskt kan visa sig bli riktigt intressant i kommande nummer. Rent visuellt så gör Leonard Kirk ett klart godkänt jobb med illustrerandet här, och tack vare det positiva helheltsintrycket så blir det för mig att lägga till även den här titeln till prenumerationslistan.

Manus: Paul Cornell
Illustration: Leonard Kirk
Förlag: Marvel
Betyg: 3+/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Amazing Spider-man: Death and Dating

måndag 23 november, kl 18:32 av 0 kommentarer

Dags för ännu en TPB som samlar nya Amazing Spider-Man – #578-583 plus en Annual i den här volymen. Och fortfarande representerar Amazing bland det bästa i superhjältemainstream idag: det här är habilt hantverk som tillfredsställer både nostalgiker och nytillkomna, medan ingenting, vare sig illustrationer eller manus, sticker ut på något sätt. Detta är dock absolut inget dåligt. Om Amazing sätter någon slags standard för hur en mainstreamserie ska se ut så är det ett hälsotecken för den amerikanska serieindustrin.

Spider-Man Death and DatingMark Waids gästspel som författare öppnar med en scen som kan betraktas som typisk för nystartade Amazing (lite mer om detta i min tidigare recension här): Spidde sitter på en takkant och käkar kinamat i ösregnet, nödotorftigt skyddad av ett nät-paraply. Lappen i lyckokakan: ”Today is your lucky day”. Klockrent! I en fullsidesillustration utan tillstymmelse till action frångar Mark Waid och Marcos Martin kärnan i Spindelmannen: han är superhjälten med det vardagliga oflytet. Sen rasslar det på i samma stil i en historia (”Unscheduled Stop”) där vi får oss till livs en klassisk Spindelman-skurk (Shocker) och ett lika klassiskt Spindelman-äventyr (Spidde på uppdrag för att rädda en grupp civilister varav de flesta hatar honom och en bär på en viktig hemlighet). Bra action utan krav på läsaren, ren serieunderhållning när den är som bäst.

Fortsätt läsa Amazing Spider-man: Death and Dating

Manus: Mark Waid, Marc Guggenheim, Roger Stern, Dan Slott
Illustration: Marcos Martin, Mike McKone, Lee Weeks
Tusch: Andy Lanning
Färgläggning: Javier Rodriguez, Jeromy Cox, Dean White
Förlag: Marvel
Betyg: 3/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Jenseits (Jolies Ténèbres 1)

söndag 22 november, kl 19:53 av 9 kommentarer

jenseitsJenseits är en fransk serie som är tecknad i en gullig stil som för tankarna till Elsa Beskows Tomtebobarnen men med en handling som mer påminner om Flugornas herre. En flicka dör i skogen och hittas inte. Alla de varelser som haft flickans kropp som sitt hem är nu hemlösa. Det samhälle de levde i, flickans kropp, finns inte mer och de försöker ordna ett nytt samhälle och alla försöker hitta sin plats. I början hjälper de varandra men efterhand förändras de och grymheterna tar vid. Tecknarduon Kerascöet består av Marie Pommepuy och Sebastian Cossét. Av deras alster finns Dungeon: Twilight och Miss Don´t Touch Me utgivna av NBM. Fabian Vehlmann har skrivit manus till Spirou och Green Manor, den senare utgiven av Cinebook. Reprodukt som gett ut den tyska utgåvan är det kanske intressantaste tyska förlaget.

Fortsätt läsa Jenseits (Jolies Ténèbres 1)

Manus: Fabian Vehlmann
Illustration: Kerascoët
Förlag: Reprodukt
Betyg: 4/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Scalped vol 5: High Lonesome

lördag 21 november, kl 08:30 av 10 kommentarer

Snabb repetition: Scalped, skriven av Jason Aaron och illustrerad av R M Guéra (samt lite andra gästillustratörer då och då, som t ex Davide Furnó och Fransesco Francavilla i den här volymen) är en crime comic som utspelar sig i South Dakota Praire Rose Reservation, ett indianreservat som är hem åt Oglala Sioux-stammen. Huvudpersonen – till en början – är den misslyckade soldaten och bråkmakaren Dashiell ”Dash” Bad Horse som återvänder till reservatet efter flera års bortovaro. Han får snabbt ett jobb som snut och handgången man åt reservatets brottskung, Lincoln Red Crow. Det leder honom omedelbart i konflikt med Lincoln Red Crows svurna fiende, indianaktivisten Gina Bad Horse – Dashiells mamma. Och, surprise surprise, Dash är egentligen inte alls så misslyckad för han är i själva verket en FBI-agent med uppdrag att infiltrera Red Crows organisation – ett uppdrag han fått av den frifräsande FBI-snubben Baylis Nitz, som har ett förflutet med både Lincoln Red Crow och Gina Bad Horse… (detta kan knappast betraktas som spoilers eftersom man får reda på allt det ovanstående redan i #1 av serien). Upplagt för familjekonflikter och nagelbitande undercover-action alltså.

Scalped 5Detta är den femte och senaste traden som samlar Scalped. När vi kommit så här långt har Aaron utvecklat persongalleriet ordentligt och Dash är mer sällan huvudfiguren – vilket absolut inte är något dåligt, snarare är det imponerande hur Aaron kontinuerligt presenterar nya bifigurer som han snabbt skänker djup och skapar intresse för dem hos läsaren. Reservatslivet och seriens bakgrundshistoria skildras från flera olika perspektiv – i High Lonesome får vi t ex för första gången veta mer om Baylis Nitz bakgrund, vi får en insikt i varför Dashiells antagonist/allierade Diesel är som han är, och vi fortsätter följa Falls Down, den enda okorrumperade polisen på reservatet. Samtidigt är det Dash och hans problem – som sedan Scalped vol 4: The Gravel in Your Guts är… låt oss säga avsevärda – som får rama in den här volymen med en elegant berättarteknisk cirkelkomposition som avslutas med den kärvt actionpackade ”Rock Bottom, Pop. 1” (#29 som lösnummer) – ett av de bättre enskilda numren i serien hittills.

Fortsätt läsa Scalped vol 5: High Lonesome

Manus: Jason Aaron
Illustration: R M Guéra, Davide Furnó, Fransesco Francavilla
Färgläggning: Giulia Brusco
Förlag: DC - Vertigo
Betyg: 4/5
Skriv en kommentar
Intervjuarkiv A-Ö
Intervjuarkiv
Shazams favoriter
Favoriter
Previews Amerika
Previews Amerika
Previews Sverige
Previews Sverige

Nya kommentarer