Rätt långt uppehåll sedan jag senast skrev om Ultimate Comics: Avengers 2, men nu är det dags för ett redigt kragtag på mig själv så att vi kan gå vidare till Avengers 3 som redan börjat rulla.
Handling: När vi senast träffade Mark Millars ultimata Avengers (här) så hade de precis rekryterat klart (Punisher och en alternativ Hulk) och gett sig ut på jakt efter Ghost Rider som haft ihjäl ett helt gäng högt uppsatta politiker och affärsmän. Innan den uppenbara fighten mellan Avengers och spökryttaren så presenterar Millar ursprunget till Ultimate Ghost Rider, och det blir såklart även en hel del internt gnabbande mellan nya och gamla Avengers. När det är avklarat blir det inte helt otippat fullt ös medvetslös mellan Avengers, Ghost Rider och den han ska hämnas på.
Det bra: Det bästa med UC:A2 är nog att det är smådum action i princip från början till slut, och att Leinil Francis Yu är rätt man för att presentera det. Alla är badasses och alla ska slås på käften. Parallellt med huvudhandlingen med Ghost Rider och gänget så har Millar även en lite mer anonym story som ligger och puttrar väldigt försiktigt i bakgrunden, och det känns som att det kan finnas något lovande där. Utöver det så Knyter Ghost Riders ursprung väl an till den här storyn, och det hade varit kul att få se mer av Punisher och den nya Hulk framöver då det känns som att karaktärerna i grunden har potential.
Det mindre bra: Millars förmåga att ibland sjabbla bort finalen i sitt berättande visar återigen upp sitt tråkiga anlete. Precis som Ultimate Comics: Avengers 1 så öppnar 2:an starkt (dock inte alls så starkt som 1:an), men ju närmare vi kommer slutet desto sämre blir det. Det blir egentligen aldrig dåligt, utan det är snarare så att man känner att det är mycket sämre än det kunde ha varit. Efter att ha läst samtliga nummer av UC:A2 nu så känns det även rätt onödigt att Millar tog med Punisher och den nya Hulk. De ges inte tillräckligt med tid, och den tid de får utnyttjas inte på rätt sätt. Som någon annan uttryckte det: Horny Hulk is a douchebag. Lägg till det faktumet att inte heller de etablerade karaktärerna ges särskilt mycket utrymme att utvecklas eller göra något vettigt överhuvudtaget så har vi en serie som tyvärr inte lämnar något större avtryck på mig som läsare.
Slutsats: UC:A2 började lovande, men tappade rätt ordentligt mot slutet. I jämförelse med den första arcen så är det här ett redigt kliv åt fel håll. Det är som sagt inte dåligt, men långt ifrån så bra som det borde/kunde ha varit. Gillar man Millar, Yu och fet action är det dock värt att plocka upp de här 6 numren.
Illustration: Leinil Francis Yu
Tusch: Gerry Alanguilan
Förlag: Marvel
Betyg: 2+/5
Handling & bakgrund: Ett av DC:s många C-liste-team, Freedom Fighters, får här en ny tidning där de introduceras in medias res och hamnar i ett konspirationshopkok a la Dan Brown (nej, mer som 
Med tanke på hur lyrisk jag blev över förra numret känns det nästan trist att skriva det här. I samband med att Bruce Waynes tidsresa når 1800-talet sjunker nämligen kvalitén markant. Där piratingredienserna förtjänstfullt gifte sig med såväl Grant Morrisons vilda utveckling av Batmytologin som science fiction-elementen, blir Wayne i vilda västern istället ett exempel på när saker och ting inte fungerar som de ska. Manuset går från att vara inspirerat och galet till lite tradigt och förvirrande. Vår hjälte får tampas med Jonah Hex som för tillfället är anställd av ingen mindre än en cancersjuk och opiumdelirisk 
Tatuerade gangbangers blir skjutna och får bilar släppta på huvudet medan två irländare citerar Britney Spears och stortrivs. En ganska vanlig dag i bröderna MacManus liv med andra ord. Vi får även se lite mer av Il Duces väg mot att bli ett namn som delar av Bostons mafiosos säger med lätt tremolo i stämman. Inga omvälvande förändringar i stilen som etablerades i nummer ett, men intrycket blir likväl att en gradvis ökning i kvalitén kan vara på väg. Tidningen frigör sig lite mer från filmen The Boondock Saints II: All Saints Day, så visst finns en glimt av att Troy Duffy kan få kläm på den här berättarformen också. Mer serier lär vara på väg och jag får ett visst sug efter att plocka upp albumet The Boondock Saints: The Lost Gig när jag tagit mig igenom det här korta numret. Berättelser av den här typen är för mig lite som att äta frukost: förändringarna från dag till dag är minimala men grundkonceptet (onda män expedieras/jag blir mätt) är så pass starkt att jag sällan känner mig helt missnöjd.
s:CD atsem rugifib, åf nege gnindit! Så föreställer vi oss gärna att någon DC-redaktör mumlade när beslutet togs att ge trollkvinnan i hög hatt och nätstrumpor en egen tidning. Zatanna har alltid varit en sån där figur som kan funka i en team book men som har alldeles för lite personlighet och oomph för att kunna bära upp en egen blaska under någon längre tid (se vidare Martian Manhunter) – så det är vågat av DC att försöka.
