Arkiv för oktober 2009

Allmänt

Sinestro i Lego

torsdag 22 oktober, kl 17:35 av 3 kommentarer

Green Lanterns forne mentor och nuvarande nemesis Sinestro i Lego-tappning. Rätt fräck om du frågar mig.

lego_sinestro

Mer lego och annat av Reasonably Clever Chris här

Skriv en kommentar
Teckna serier

The Smurf Avengers

onsdag 21 oktober, kl 23:39 av 7 kommentarer

SmurvengersFlatretusch3Det är dags för en update om vad som händer i USA igen. Egentligen händer det inte så mycket förutom arbete. Men det är så det ska vara, i alla fall om man vill komma någonvart. Har det senaste mer eller mindre spenderat all tid med tecknande och målande. Testar varje vecka en massa olika material. i tisdags lämnade jag in en Ink-Wash (bläck utspätt med vatten för att få gråskalor). Det var intressant och jag hoppade seriekonsten och gjorde en mer traditionell tavla av en gata i Stockholm. Kul att experimentera med the finer arts. Vi skulle porträttera någon slags arkitektur i den. Fick blandade recensioner, men jag var relativt nöjd själv. Vissa har svårt att ta till sig något när det inte är superhjältar eller alver med. Ni får se den nästa vecka och tycka till själva.

För Adam Kubert håller vi på med apokalyptiska berättelser för hans Narative Art lektion. Bob Hardins lektion med Layout är imorgon och där är det mycket advertising art, vilket jag mer och mer intresserar mig för. Sedan har vi Animation imorgon där vi gör studsande cylindrar just nu och kollar på gamla tecknade klassiker.

Dessutom var det Big Apple Con i New York i helgen. Vi hade gratis inträde med, men jag valde att jobba ikapp mig lite istället och ta det lugnt. Får bli något nästa gång istället. Tydligen var det helt okej, men det var mer spel och filmstjärnor än serier. Så jag personligen missade inte så mycket i och med att stanna hemma. Jag och resten av mitt lilla tecknarcrew ska istället ta en liten resa till Jay & Silent Bob’s Secret Stash och kolla någon dag i en förhoppningsvis snar framtid. Då blir det foton. Hoppas också att Frank Frazetta’s museum öppnar snart igen. Efter att hans fru dog stängdes det, men vi hoppas på att han öppnar igen. Isåfall blir det klassresa. Intervjuerna är också under konstruktion, väntar på portfolios att visa er ifrån personerna.

Har också färglagt mina Smurf Avengers. Så som bild idag får ni hålla till god med dessa söta små figurer, färglagda med Dr. Martin Dyes. Vi hörs!

Skriv en kommentar
Recensioner

Astonishing X-Men: Ghost Box

onsdag 21 oktober, kl 18:17 av 13 kommentarer

Har väntat rätt så ivrigt nu på den här samlingen med Warren Ellis version av Astonishing X-Men. Dels för att jag brukar gilla Warren Ellis skrivande i allmänhet och hans skrivande för Marvel i synnerhet (exempelvis Ultimate Galactus och Thunderbolts), och dels för att det var ett bra tag sedan jag faktiskt läste något bra med X-Men. ghostbox_28Astonishing X-Men Vol. 5: Ghost Box samlar #25-30 av Astonishing X-Men och #1-2 av specialaren Ghost Boxes och är alltså Ellis och illustratören Simone Bianchis första arc för den här titeln. Innan vi går in på vad team Ellis-Bianchi levererar som kör vi en snabb bakgrund för Astonishing X-Men:

Astonishing X-Men är fortsättningen på Grant Morrisons och Frank Quietlys New X-Men (som införde en hel massa stora och viktiga förändringar till X-Men, men det är ett helt separat inlägg bara det), och är en titel som gått/går parallellt med systertidningen Uncanny X-Men. Astonishings första 24 nummer styrdes genom positiva recensioner och en Will Eisner Award för ”Best Continuing Series” av Joss Whedon (du vet han Buffy-killen) och John Cassaday, och när det blev dags för de båda att vandra vidare mot nya äventyr så föll ansvaret på Warren Ellis och Simone Bianchi att styra skutan vidare. Mycket att leva upp till med andra ord, men då jag själv faktiskt inte läst särskilt mycket alls av Whedons X-Men så kan jag inte göra någon direkt jämförelse här.

Ghost box då, är den något att ha? Jag själv är positivt inställd till den. En av Ellis starkare sidor är hur han hanterar sina karaktärer, och här lyckas han väldigt bra med teamet bestående av Beast, Cyclops, Emma Frost, Storm, Wolverine och den unga Armor. Han lyckas faktiskt så bra med karaktärerna att själva dynamiken dem emellan ibland känns intressantare än den story han målar upp kring spöklådorna. Har läst en del andra recensioner där det klagas lite på att Ellis ibland är för kåt på invecklade teorier och komplexa tekniska grunkor (typ som själva ghost boxen), och jag kan till viss del hålla med om det då det finns en del grejer som man kan behöva läsa och fundera över både två och tre gånger innan man helt fattat vad det är Ellis egentligen vill ha berättat. Inte för att den här typen av serier ska behöva vara lättlästa på något sätt, men att Ellis bubblar på om kromosom-rader, duploider och triploider från parallella verkligheter tillför ärligt talat inte jättemycket till själva handlingen. Ghost box är inte på något sätt en dålig story, men det hade varit fint om Ellis kunde ha gjort det lite enklare för sig själv och fokuserat en aning mer på individerna än på avancerad fysik och teknik.

Gällande det visuella så gillar jag italienaren Simone Bianchi skarpt. Hans sätt att jobba mer med färgdjup och svärta snarare än detaljer i form av pennstreck ger allt ett skönt djup och en väldigt snygg look som passar väldigt bra för den här titeln. Allt känns väldigt gediget, välgjort och annorlunda på ett bra sätt. Det visuella intrycket blir däremot lite spretigare i de alternativa berättelserna i Ghost Boxes #1-2 där vi har ett flertal olika illustratörer som gör kortare berättelser om spöklådorna, men då de är helt fristående från grundserien så kan jag inte påstå att det stör särskilt mycket. Överlag så skulle jag säga att Ghost Box är av den snyggare serierna jag läst på ett bra tag, och Bianchis färgpackade illustrationer ser säkerligen lite extra bra ut på den här hardcover-utgåvans glansiga papper.

Sammanfattningsvis, gillar du Warren Ellis och/eller X-Men så gillar du med stor säkerhet Ghost Boxes. Det är en bra serie i en väldigt snygg förpackning.

AstonishingX-Men_25_Cover

Manus: Warren Ellis
Illustration: Simone Bianchi, Kaare Andrews, Clayton Crain, Alan Davis, Adi Granov
Förlag: Marvel
Betyg: 3++/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Adventure Comics #3

onsdag 21 oktober, kl 12:59 av 0 kommentarer

adventurecomics3Jag skulle egentligen ha recenserat Adventure Comics för länge sen, men ibland går det inte som man har tänkt sig och vips så är tredje numret i serien redan ute. Nåja, det är väl så dags att åtgärda problemet. Adventure Comics är en riktigt klassisk titel för DC Comics och intimt förknippad med två saker: Superboy och The Legion of Super-Heroes. I den här nystarten av titeln är dessa två åter samlade i en och samma tidning. Superboy (Connor Kent) har huvudrollen i huvudstoryn där vi får följa Connors försök att återanpassa sig till ett liv i Smallville efter att nyligen återuppstått från de döda (Final Crisis: Legion of Three Worlds) och hans försök att finna sin egen väg genom den lista han har gjort upp på vad hans genetiska föräldrar (Superman och Lex Luthor) har gjort.

I det här numret så träffar Superboy en gammal vän, Red Robin, som själv brottas med att finna sin egen väg. Geoff Johns får till en väldigt fin återförening mellan de två utan att det behöver resultera i slagsmål som så ofta då hjältar möts upp. Det finns också en fin känsla av sympati och förståelse mellan Superboy och Red Robin. Red Robin har förståelse för Superboys sökande efter något gott i Lex Luthor medan Superboy har förståelse för Red Robins övertygelse om att Batman (Bruce Wayne alltså) lever. Så manusmässigt så håller Superboy-delen av Adventure Comics hög klass. Dessutom har Johns lagt till en sköna humoristiska ögonblick. Favoriten av dessa är Kryptos något misslyckade försök att hjälpa sin husse.

Backup-storyn med The Legion of Super-Heroes håller också bra klass även om det är en ganska ordinär historia som i mycket bygger på motsatsförhållandet i krafter mellan Sun Boy och Polar Boy när de jagar en skurk på Polar Boys hemplanet. Men trots det så är den rätt underhållande och ett avslöjande i slutet av storyn får i alla mig att se fram emot fortsättningen i nästa nummer.

Illustrationsmässigt så håller Adventure Comics #3 toppklass. Francis Manapul nästan vattenfärgsliknande illustrationer i Superboy-storyn är grymt bra. Det enda tråkiga är att Manapul bara har tre nummer kvar innan han kommer att lämna serien tillsammans Johns för att ge plats åt nästa team. Så passa på att njuta av hans illustrationer medan ni kan. Clayton Henry som illustrerar Legion-storyn är inte i samma klass som Manapul, men han gör ett riktigt bra jobb tycker jag. Faktiskt hans bästa nummer hittills. Henrys klara och skarpa illustrationer passar väldigt bra för det 30:e århundradet.

Som sagt, Adventure Comics har kommit igång på allvar nu, men samtidigt är det lite synd att Geoff Johns och Francis Manapul inte kommer att få mer än tre nummer till innan ett nytt team tar sig an serien. Denna gång under ledning av Legion-legendaren Paul Levitz. Så även om Johns lämnar serien så tror jag Adventure Comics kommer att fortsätta starkt även i fortsättningen.

Manus: Geoff Johns
Illustration: Francis Manapul & Clayton Henry
Tusch: Francis Manapul & Clayton Henry
Färgläggning: Brian Buccellato & Brian Reber
Förlag: DC Comics
Betyg: 4/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Anchor #1

måndag 19 oktober, kl 17:48 av 0 kommentarer

anchor_1_coverAnchor är en av förlaget Boom! Studios allra senaste titlar. Förlaget som givit oss panghiten Irredeemable. Om även  Anchor kommer bli en panghit är svårt att säga. Det börjar nämligen rätt trevande.

”THE ANCHOR. Holy warrior, unholy war. Freak of nature, beast of burden, hulking outcast, medieval prize fighter, Viking raider… God’s own leg-breaker.”

Jo, det låter ju fräckt. I alla fall när man beskriver det på pappret. Men det är det inte. Serien är som ett mischmasch av alla de mainstreamserier med ockulta inslag som finns eller funnits på marknaden; Hellboy, Sandman, Spawn eller Hellblazer. Plus en massa annat som jag inte kommer på eller känner till. Jag brukar gilla den här typen av populärkulturell blandning av skräck och kristen mytologi. Himmel mot Helvete. Ont mot Gott. Och allt där mitt emellan. Men, jag får tyvärr inga vibbar eller känslor av den här serien överhuvudtaget. Jag kan inte ens riktigt bestämma mig för om det är bra eller dåligt. Vilket ju egentligen borde betyda ett rätt lågt betyg. Och det blir det såklart.

Anchor är tecknad i vad jag skulle kalla för en blandningar av klassisk Jack Kirby och den tooniga stil som kan ses i serier som Goon. Plus lite sedvanlig Mignola-plagiarism. Det är inte särskilt snyggt och det är inte särskilt fräscht. Hyfsat skickligt utfört, men inte mer än så. Dessutom passar det inte särskilt bra till seriens allvarliga och mörka ton. För jag antar det är tänkt att vara så. Mörkt och allvarligt alltså. Men som sagt, jag får inget riktigt grepp på Anchor. Det kan lika gärna vara en slapstick-komedi.

Manus: Phil Hester
Illustration: Brian Churilla
Färgläggning: Dave Stewart
Förlag: Boom! Studios
Betyg: 2/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Haunt #1 enligt Jonas

måndag 19 oktober, kl 12:35 av 2 kommentarer

haunt1Du kanske minns att Ferdinand redan recenserat Haunt för rätt exakt en vecka sedan? Om inte så tycker jag att du kan börja med att läsa Ferdinands utlåtande här. I stort så håller jag med i mycket av det som skrivs i den recensionen, men jag har en del mer eller mindre avvikande åsikter som jag tänkte det kunde vara värt att lyfta fram här.

Rent visuellt så är det som sagt lite av ett dreamteam som presenteras här. Greg Capullo på layouts, Ryan Ottley på illustration och Todd McFarlane själv på bläck. För min del så tycker jag att combon med Capullos grunder, Ottleys illustrationer och McFarlanes detaljer funkar riktigt bra, och det känns verkligen som ett barn sprunget ur Capullos detaljaction från Spawn mixat med Ottleys mer cartoony stil från Invincible. Som ett (föredetta) fan av Spawn och (nuvarande) dito av Invincible så känns Haunt för min del lite som det bästa från två helt olika världar. Summan är nödvändigtvis inte bättre än någon av ursprungskällorna, men inte heller särskilt långt ifrån. Om jag skulle ge ett separat designbetyg så skulle jag säga 4 av 5.

haunt1Handlingsmässigt så tycker jag att det här funkar fint som ett introducerande startnummer. Broderskonflikten mellan den (relativt) moraliska elitsoldaten och den (relativt) omoraliska prästen tycker jag känns tillräckligt intressant för att vilja veta mer om varför det egentligen skars sig mellan de två, men jag kan definitivt förstå att det dras paralleller till Mcfarlanes Spawn där en elitsoldat bakom fiendelinjer förvandlas till någon sorts hämnande vålnad. Lite fantasilöst kanske, men bortser man från likheterna så tycker jag ändå att Haunt i grunden måler upp ett helt ok bakgrundsscenario för kommande nummer. Själva Haunt (om det nu kommer att bli karaktärens namn) är det lite svårt att uttala sig om än så länge, men jag tycker det är en rätt fräck idé att låta en präst kräkas upp och besättas (besittas?) av sin illa omtyckta och inte minst avlidne bror i form av en elak symbiot (tänk Venom korsat med Spawn). Själva dräkten kanske inte är direkt banbrytande i sin design, men även där så tror jag att framtiden får visa vad Robert Kirkman och grabbarna tar sig för med den.

För att summera så håller jag med om att Haunt är en bra bit ifrån en revolutionerande serie som tänder på alla cylindrar från start, men för min del så bjöd den ändå på tillräckligt mycket för att få en stabil 3:a i betyg. Ska bli intressant att få se vad ”drömlaget” kan få ut ur det här framöver.

Manus: Robert Kirkman
Illustration: Ryan Ottley, Greg Capullo
Tusch: Todd McFarlane
Förlag: Image Comics
Betyg: 3/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Prince Valiant Vol.1: 1937-1938

söndag 18 oktober, kl 19:23 av 0 kommentarer

princevaliantHal Fosters Prins Valiant är en klassiker bland klassiker. Historierna om Prins Valiants äventyr har fångat läsare i över 70 år och det är inte svårt att förstå varför. Jag läste en del äventyr när jag var yngre men det är nog en tjugo år sedan. Jag har i det längsta försökt hålla mig ifrån att köpa återutgivningar av klassiker eftersom det bara gör en lång inköpslista ännu längre men jag kunde inte motstå Fantagraphics Valiant-samling. I utgåvan finns även en biografi, intervju och lite om tryckningen.

I den första samlingen berättas om hur Valiant kommer till Britannien sedan hans far, kungen av Thule, tvingats i landsflykt. Han växer upp i det träsk där hans far tilldelats land och upplever där en rad äventyr innan han beger sig ut i Britannien för att bli riddare. Han hamnar hos Kung Arthur och upplever många äventyr där hans uppfinninsrikedom och mod räddar honom många gånger. Hans högmod får dock honom på fall ett antal gånger. Han upplever både kärlek, vänskap och sorg.

Jag är glad att jag köpte denna utgåva och fick återuppleva magin. Det är en fin utgåva i stort format (lite större än europeiskt albumformat). Hal Fosters teckningar är oerhört vackra och formatet hade gärna fått vara ännu större trots att jag inte får in samlingen i någon bokhylla för att ytterligare framhäva teckningarna. Även färgläggningen är vacker. De vackra teckningarna ackompanjeras av ett underbart språkbruk. Blodiga bataljer  ackompanjeras av ett skämtsamt och frejdigt tonfall. Prins Valiant är nästan parodiskt rättrådig och uppfinningsrik men det är en sådan glädje i berättandet som är så medryckande att jag inte hänger upp mig på det. Det märks vad gäller innehåll och språkbruk att Valiant har 70 år på nacken men det kommer ju inte som en överraskning och förtar inte upplevelsen. Att följa Prins Valiants möten med sköna jungfrur, hemska troll, tappra riddare, vikingar och häxor i ett förtrollat England är en ren njutning. En tidlös klassiker.

Manus: Hal Foster
Illustration: Hal Foster
Förlag: Fantagraphics
Betyg: 5/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Rekviem för 100 kulor: del 2

söndag 18 oktober, kl 17:54 av 2 kommentarer

Varning! Milda spoilers i följande recension/er.

Efter mitt samlade omdöme om 100 Bullets här kommer nu en serie kortrecensioner av de 13 samlingar som finns tillgängliga. Ni får förlåta att detta inte riktigt följer shazam.se:s vanliga mall för recensioner, men jag tyckte det var bättre att göra flera recensioner i en post snarare än lägga upp dem en och en.

First Shot, Last Call (samlar #1-5 plus miniserien från Vertigo Winter’s Edge #3)

100B First ShotHär börjar det. Undrar om Azzarello och Risso kunde förutse att deras serie skulle vara 100 nummer? Hade Azzarello (som de flesta serieförfattare numera) en reservplan för att presentera upplösningen tidigare om serien hade lagts ned i förtid? Sånt får vi aldrig veta.

Hursomhelst. Första storylinen (#1-3) presenterar seriens utgångspunkter och man fattar direkt vad det kommer handla om: dialogen trycker på alla modern noir-knappar och känns smart och autentisk (som sig bör eftersom Azzarello smög runt i slummen i sin hemstad Chicago – där första story arcen utspelar sig – och tjuvlyssnade på hur folk pratade). Det är hämnd, blod och tragedi från ruta ett. Återkommande figuren Dizzy Cordova introduceras, liksom Agent Graves. Vanligtvis hade jag varit misstänksam mot en serie som inleds med en duschscen i ett kvinnofängelse, men här kapitulerade jag totalt och bestämde mig för att följa serien. Förutom att konceptet kändes intressant var Dizzy en karaktär man omedelbart fångades av; så här i efterhand tycker jag nästan att Azzarello lägger ned mer energi på att levandegöra Dizzy i de här första tre numren än vad han sedan gjorde i de resterande 97 – en smula överdrivet, men ändå.

Andra arcen, ”Shot, Water Back” (#4-5) lämnar Dizzy och vi får istället följa vad som händer bartendern Lee Dolan när han får en väska av Agent Graves. Dessutom introduceras återkommande bifiguren Megan Dietrich, och vi får ett första prov på hur Azzarello låter parallella händelseförlopp pågå i bakgrunden av det huvudsakliga – jag hade alldeles glömt att Lono introduceras i bakgrunden av detta nummer t ex. Det var i och med den här arcen man fattade att 100 Bullets inte var nån vanlig serie – redan #1-3 var iofs en mycket bra crime comic, men här fick man känslan att det var något utöver det vanliga. Ledtråd: man kan aldrig vara säker på vem som kommer att överleva i den här serien.

Fortsätt läsa Rekviem för 100 kulor: del 2

Manus: Brian Azzarello
Illustration: Eduardo Risso
Förlag: DC, DC
Skriv en kommentar
Recensioner

New Mutants #5

lördag 17 oktober, kl 23:41 av 1 kommentar

newmutants5Nu snackar vi! I och med att arcen med New Mutants vs. Legion avslutades i förra numret (missade att recensera, men det var faktiskt ett helt ok avslut) så lämnar illustratören Diogenes Neves över pennorna till den för mig främmande Zachary Baldus. Vilket lyft! Baldus har en skön tecknarstil där det ser ut som om han tecknat allt med en blyertspenna, och hans rätt säregna sätt att teckna karaktärer känns för mig väldigt passande för den här serien. Hans stil och karaktärer påminner en del om Frazer Irvings, som bland annat gjort tidigare recenserade Silent War. Jag kan tänka mig att det finns de som inte alls gillar det Baldus gör här, men jag finner det smått briljant. Han ger enligt mig New Mutants en vitamininjektion och den personlighet den som Neves aldrig riktigt lyckades få fram. Tyvärr så har jag inte lyckats hitta någon preview från det här numret så att ni kan få en försmak av Baldus, men lita på mig, du borda gilla det här. Kolla in hans personliga site i brist på annat: zacharybaldus.com.

Även handlingsmässigt så tar den här serien ett stort steg framåt, och det verkar som att Zeb Wells i och med det här femte numret blivit lite varm i kläderna och fått lite feeling för teamet och deras kollegor. Som du säkert förstått av omslaget ovan så gör rymdroboten Warlock – en av mina personliga favoritkaraktärer hos Marvel – comeback, och vi får även en inblick i hur New Mutants gör sig hemmastadda i nya mutantfristaden Utopia parallellt med att vi får följa Legions rehabilitering och teamets debrief efter fighten mot honom. Mycket som händer med andra ord, men Wells och Baldus lyckas presentera allt på ett snyggt sätt och i ett lagom tempo. Jag har känt ett rätt stort mispepp inför den här versionen av New Mutants under seriens första fyra nummer, men nu tror och hoppas jag verkligen att det vänder. Med Warlock på väg tillbaka, teamet samlat på Utopia och med den rätt intressanta crossovern Necrosha runt hörnet så känns det lovande inför kommande nummer. Gör mig inte besviken nu!

Manus: Zeb Wells
Illustration: Zachary Baldus
Förlag: Marvel
Betyg: 4/5
Skriv en kommentar
Nyheter och tips

Fredagsskoj: Covered Blog

fredag 16 oktober, kl 13:45 av 0 kommentarer

covered_wolviesabercovered_jimmycoverad_carnage

Bloggen Covered har blivit lite av en favoritblogg för mig. Av den enkla anledningen att konceptet är lika enkelt som det är genialt. Att göra covers på kända covers. Vissa är helt fantastiska och vissa riktigt trista. Hur som helst är det garanterad slösurfs-tillfredsställelse. Ta en titt på: coveredblog.blogspot.com.

Skriv en kommentar
Intervjuarkiv A-Ö
Intervjuarkiv
Shazams favoriter
Favoriter
Previews Amerika
Previews Amerika
Previews Sverige
Previews Sverige

Nya kommentarer

  • Laddar...