Stackars min Shazam-kollega Rikard som inte haft så många wow-upplevelser i år, för det har då jag sannerligen haft! Från klockrena album via högkvalitativa ongoings till intressanta återutgivningar måste jag säga att 2010 har varit ett bra serieår för mig. Inte minst har jag vidgat mina vyer genom att följa mina bloggkollegors rekommendationer lite mer, hade det t ex inte varit för Ferdinand hade jag helt missat helschyssta skräckminiserien Ghost Projekt från Oni.
Bästa enskilda nummer: Som alltid en svår kategori eftersom jag är en sån som gillar arcs mer än enskilda nummer. Men ibland smäller det till med enstaka nummer som verkligen berör. Jag fick t ex rysningar när jag läste Sweet Tooth #16, och de Frazer Irving-illustrerade numren av Batman & Robin i år (#13-15 och en liten bit av #17) var så snygga – och välskrivna – att man baxnade. Men utmärkelsen går ändå till Scalped #34, ett nummer jag läst om flera gånger sen det kom ut. Det innehåller kulmen på två viktiga storylines från senaste året: Dashs uppgörelse med Diesel och Lincoln Red Crows uppgörelse med sina gangsterallierade/rivaler Hmong (#34 är sista numret i arcen The Gnawing). I båda fallen är berättandet så hårdkokt att man kan knäcka nötter med det – naket, brutalt och särskilt i Dashs fall oerhört sorgligt. Just när du inte trodde att han kunde sjunka djupare…. Jason Aaron skriver verkligen skiten ur den här tidningen månad efter månad, men #34 sticker ändå ut som ett alldeles extra bra och gripande nummer. Fortsätt läsa Shazams årskrönika 2010, del 4
The man with the getaway face är en del av 
Hursomhelst: det var främst för delutställningen Comic Village, där diverse serieskapare har bord, sitter och signerar, och så vidare, som jag var intresserad av. Den visade sig snabbt vara en mer överblickbar del av mässan som helhet, ett lite mer glesbefolkat hörn av nörderi. Vi stannade till och pratade med 
De Jonah Hex-serier som presenteras här är av en typ man numera sällan ser från de stora förlagen, men som en gång var väldigt vanliga: korta novellserier om 10-15 sidor med en twist ending, och som sällan hänger ihop från avsnitt till avsnitt. Dock kan man i Jonah Hex vol 1 tydligt se att inslaget av fortsättningsserie och kontinuitet ökar över tid, allteftersom Jonah Hex på 70-talet blev populärare – först som en av flera serier i antologititeln Weird Western Tales, och senare i sin egen tidning. Fokuset på kortare berättelser gör också att det är svårt att sträckläsa den här volymen (sträckläser man är det svårt att undgå upprepningarna i serien och man hinner tröttna på Jonahs stundtals tillkämpade faux-Westerndialekt…) – liksom alla Showcase-volymer är det bäst att läsa ett par serier och sedan vänta ett tag innan man återvänder.
